Med jämna mellanrum dyker det upp tankar bland nationalister och andra människor med en alternativ, oppositionell eller systemkritisk världsbild, på att bygga ett eget samhälle ute på landet. Dessa tankar är inget nytt, även om de för varje ny generation ofta upplevs som detta.
Så inleds en krönika på Folkets Nyheters internetsida som tar upp frågan om etnisk och politisk separatism. Krönikan sammanfattar väl mina åsikter i ämnet, och det som kan kallas strategin för parallella strukturer (kort sagt att man bygger upp egna institutioner i ett fientligt samhälle).
Vad som kan tilläggas är dels att detta bygger på en människosyn som ser behovet av mening och gemenskap som centralt för människan. Detta innebär att en ren partipolitisk strategi, som till exempel den SD står för, i längden bygger sitt hus på lös sand. En rörelse som strävar efter att bli bestående måste tillgodose vanliga människors behov av att känna att det de gör i sin vardag är meningsfullt (och det kan vara allt från deras konsumtion till de tidningar de läser), och får dem att känna gemenskap med en tydligt definierad grupp. Människors behov av mening tillgodoses inte av att de blir röstboskap var fjärde år, utan det kräver normalt mer.
Vad som också kan tilläggas, och som kanske inte framgår helt tydligt i krönikan, är att strategin för parallella strukturer inte innebär att man ska vända det etablerade samhället ryggen rakt av, eftersom man då förvandlas till en sekt. Tvärtom bör man fortsätta att verka i detta, och där framstå som ett föredöme, samtidigt som man verkar i de parallella strukturer som byggs upp.
Krönikan om etno-politisk separatism läses med fördel ihop med detta gamla inlägg om den utopiska socialismen, och vilka lärdomar man kan dra av den: Kommunitet och falangstär
Om skribenten: Joakim Andersen
