Filmer som tar upp teman ur den europeiska mytvärlden är man inte bortskämd med. Det är därför alltid trevligt när man får möjlighet att se en sådan, och om den dessutom är bra så är det naturligtvis en extra bonus. En sådan film är den nya Pans labyrint.
Pans labyrint utspelar sig på den spanska landsbygden 1944. Huvudpersonen Ofelias gravida mor är tvungen att åka dit för att vara med sin nya man när hon föder hans barn, och Ofelia tvingas åka med. Styvfadern är en obehaglig officer i den spanska krigsmakten, som bekämpar kommunistiska rebeller.
Väl ute på landet följer filmen två parallella skeenden. Dels handlar det om styvfaderns brutala kamp mot rebellerna, dels handlar det om hur Ofelia upptäcker en labyrint i närheten av deras bostad. Dessa två händelseförlopp knyts ihop i slutet, och man kan inte orda för mycket om handlingen utan att förstöra den. I varje fall dyker det tidigt upp älvor och fauner i filmen, och en väl beskriven parallell sagovärld.
Flera av inslagen i handlingen har sitt ursprung i europeisk tradition och sagor, även om det är lite svårt att gå in på detta utan att förstöra handlingen. Man kan nöja sig med att i förbigående påpeka att temat med trädet som torkat ut och vars rötter gnags av ett odjur är uråldrigt, och dess innebörd tas upp bland annat av Julius Evola i Revolt Against the Modern World. Den överdådiga festen med icke-mänskliga värdar, och konsekvenserna av att i samband med denna vara för glupsk, återkommer också i många sagor.
Labyrinter är för övrigt ett riktigt gammalt fenomen i länderna runt Medelhavet, och tycks ha sitt ursprung i vår del av Europa. En intressant artikel om detta av professor Frithjof Hallman, och om symboliken bakom labyrinten återfinns här, tyvärr på franska: Labyrinthe et ”Trojaborg”.
(en översättning som är gjord med Altavista Babelfish, men tämligen begriplig, återfinns här: Labyrinth and “Trojaborg" – Two features characteristic of north-European prehistory)
Ett störande inslag i filmen är det politiskt korrekta inslaget med den elaka fascistofficeren och de goda kommunistrebellerna. Det omvända hade varit otänkbart i en film, vilket säger en del om maktförhållanden i film och media, men det är ändå ett störande inslag. Man tvingas därför antingen se mellan fingrarna med detta, och försöka skilja på konst och politik, eller så får man ”förklara” det hela med att 1944 hade redan Francospanien urartat till en auktoritär kapitaliststat och de löften som den spanska nationalsyndikalismen innehållit hade svikits av den spanska överklassen.
Man kan också tycka att filmen tonar ner guden Pans mindre civiliserade sidor ganska kraftigt, men eftersom det delvis är en barnfilm är det ju förklarligt.
Samtidigt måste det påpekas att Pans labyrint är en vacker och välgjord film, men det är ingen actionfilm. Hoppas man på en ny Conan eller 300 så kommer man alltså att bli besviken, och då bör man spara sin tid och sina pengar till någon annan film. Vill man däremot förtrollas för en stund av den magi som den europeiska mytvärlden kan erbjuda, så är Pans labyrint en både konstnärlig och fin film.
Filmen har beskrivits som ”fantasy för vuxna”, och den går mycket riktigt att uppskatta även för vuxna. Det är också med en del scener som kan vara obehagliga för de små. Handlingen är i varje fall genomtänkt, och det finns flera psykologiska teman (bland annat kapten Vidal är en utmärkt tolkning av vad för mycket makt kan göra med en del människor). Skådespelarinsatserna är också goda, särskilt kapten Vidal och Ofelia är goda exempel på det. Den parallella sagovärlden beskrivs också på ett sätt som verkligen får den att framstå som främmande och annorlunda, men samtidigt verklig (surrealistisk, är en beskrivning som osökt kommer på tal). Det är också en visuellt väldigt välgjord film i dessa partier.
Pans labyrint får därför fyra indo-europeiska trollkarlshattar i betyg av fem möjliga.
Om skribenten: Joakim Andersen
