Visst minns jag den gången jag och min bror hyrde filmen American beauty, med den en gång prisade skådespelaren Kevin Spacey i huvudrollen, idag mer känd som pedofilbögvåldtäktsmannen i Hollywood. Filmens huvudsakliga uppgift – enligt regissören Sam Mendez – var att fokusera på maskuliniteten i ett patriarkalt samhälle, detta då han ansåg att det största fokus på den kritiska analysen av könsproblem ligger på det kvinnliga könet. Så långt så bra, kan man ju tycka. Mendez hade följt den maskulina utvecklingen inom film och media ett bra tag, och vad han äcklades av var att under 1950-talet, när manliga skådespelare började öppna upp sin bröstkorg och visa känslor på vita duken, så fanns det fortfarande ett styrkeperspektiv (Marlon Brando som ett stående exempel). Detta ville Mendez givetvis ändra på. Så han skapade tre sinnessjuka manliga karaktärer i en fånig film om en kåt pappa som går igång på dotterns kompis, en ond och konservativ före detta militär som sneat på livet, och hans feminina, ”själsdjupa” tonårsgrabb som filmar flygande plastpåsar. För er som inte sett denna massaker till ”konst” så kan jag bespara er tid – militärfarsan dödar pervot Spacey i tron att han ligger med hans son, och sonen som egentligen ligger med Spaceys dotter fångar det vackra med en mördad Spacey på köksgolvet och väljer att med ett leende filma liket (vilket så här retrospektivt kanske inte var en alltför dålig scen trots allt). Slut.
Men allt det om maskulint fokus, könsproblem och så vidare förstod inte jag och min bror när vi såg filmen. Det enda vi med skrattet bubblande i halsen fascinerades över var tonårsgrabbens egen fascination över en plastpåse som svävade i vinden. Det finns ett hysteriskt roligt klipp i Family Guy, en parodi på den flygande plastpåse-scenen, där Gud i himlen skäller på tonårsgrabben för att filma en flygande plastpåse och poängterar hur komplicerat det var att skapa hans blodomlopp – it’s a fucking bag!
Nu har det gått en månad sedan hysterin kring den skejtande latinon startade (ja, det var hit jag ville komma). Jag behöver inte gå in på några detaljer eftersom du som läser detta garanterat vet vem jag pratar om. Det är just det som fascinerar mig, på samma vis som killen i American beauty fascinerade mig och min bror. Och jag är inte helt tappad bakom vagnen, jag kan förstå varför folk blir hypnotiserade av detta virala klipp, ungefär på samma vis som en psykolog kan förstå en psykotisk massmördare. Det har på något vis blivit en vallmo, ett lugnande medel. För visst är det svåra tider. En sitter inlåst i sitt hem för att en annan är rädd för att dö. Det är trist. Och långtråkigt. Men fortfarande har jag inte riktigt lyckats bryta mig igenom och penetrera andan i denna uppflammade masspsykos som har uppstått runt denna skejtande vato loco.
Och tro mig – jag har försökt!
Jag har tittat på klippet minst ett par dussin gånger, främst i utbildningssyfte inom humaniora och dels för att jag är måttligt förälskad i Stevie Nicks. Det enda som kommer till mig när jag ser klippet är orden från en vis man: ”Självmordet ska träda i kraft när man har nått sin fulla potential, så att man träder in i gudarnas hallar när man är som starkast, inte svagast”. Nej, det var inte Evola som sa detta utan den andra, GG Allin. När jag ser hur kommentarsfälten under klippet allt mer sväller för varje dag, varje timme, varje minut, så har jag en känsla av att vi missade vår fulla potential rätt långt tillbaka i tiden. Och när jag tar en paus från att skriva denna artikel för att dricka en kopp te och surfa på youtube, så ser jag att klippet i fråga fanimej har dykt upp i flödet igen. Jag kan inte riktigt bärga mig, nej för jag måste veta mer om denna nya värld. Så givetvis spelar jag upp klippet. igen. Jag är ju blott människa. För en kort stund när jag förgås av ett stoiskt lugn och en glimtande glädje i mexarens ögon som ackompanjeras av Stevie Nicks sköna stämma glömmer jag bort vad jag gillar och ogillar med 20-talet, och rätt som det är har jag också glömt vad som händer när man tillräckligt länge stirrar ner i avgrunden, då jag kommer tillbaka till livet och inser att jag har skrivit en Alex Schulman-krönika.
Venator
Om skribenten: Gästskribent
