Bland det sena 1900-talets märkligare filosofer finner vi Gilles Deleuze och Felix Guattari, männen bakom verk som Anti-Oedipus och A Thousand Plateaus. Trots, eller snarare på grund av, sina både vulgära och svårgenomträngliga textmassor kom de att spela en betydande roll för den kontinentala filosofin och många vänsternietzscheaner. Här finns för övrigt ett uppslag till en ännu oskriven fallstudie för den som vill tillämpa Bourdieus tankar om sociala fält och skilda former av kulturellt kapital på den akademiska sfären, när de båda slog igenom skulle filosofer med ambitioner skriva vulgärt och svårbegripligt (på samma sätt som Zizek idag skriver precis lagom distanserat och lagom roligt). En lika god som underhållande introduktion till de båda herrarnas teori och praktik erbjuder för övrigt Jan Sjunnesson. Samtidigt fanns det värdefulla perspektiv i de bitvis tidstypiska ordmassorna, att tänka i termer som maskiner, rhizomer, axiom, Urstaat, noologi och deterritorialisering kan vara användbart även om de bådas egna alternativ till det moderna samhället bokstavligt talat var vansinne. Eller för att citera Sjunnessons skildring av deras akademiska miljö, ”decimeterhöga sopor, knarkare och alkoholister som sov i föreläsningssalarna (ingen avvisades) och totalt materiellt förfall.” Evola skulle sannolikt ha kopplat deras förkärlek för svamplika rhizomer, ”skitande maskiner” och ”becoming-woman, becoming-nonwhite” som en strävan mot det ktoniska och det lägre än mänskliga. Trots talet om difference fanns här ingen differentiering.
Oavsett detta finns det inslag av värde hos Deleuze och Guattari, inte bara för teorifantaster. Deras tegelstenar framstår idag som mindre givande än deras kortare interventioner, något som ligger i linje med deras eget framhävande av ”minor science”. Ett par bra exempel på de kortare texternas värde är Deleuzes användbara Nietzschestudie och den fragmentariska Postscript on the Societies of Control, ett annat är Nomadology: The War Machine. Den senare är egentligen en del av A Thousand Plateaus, men delen är ibland att föredra framför helheten. Idéhistoriskt intressant är att de båda filosoferna här utgick från Georges Dumezils studier av indo-europeiska myter, Pierre Clastres beskrivningar av folk utan, eller rentav mot, staten, von Clausewitz tankar kring stat och krig och Kleists skildring av Achilles som representant för krigaren mot staten. Idel ädel adel, eller i varje fall inte några typiska vänstertänkare. Marx spelade i jämförelse en mycket nedtonad roll, vilket är intressant givet att Nomadology kan vara Deleuzes och Guattaris mest populära och tillgängliga verk. I besläktade kapitlet Apparatus of Capture i A Thousand Plateaus användes Marx resonemang om det asiatiska produktionssättet däremot på ett fruktbart sätt i relation till krigsmaskinen. Likheterna med Spenglers Frühzeit des Weltgeschichte var betydande, i synnerhet resonemangen om nomader och krigsmaskiner påminner om hans tankar om ryttarfolk och Seevölker. ”Havets och landets nomad är den mänskliga rasens protest mot den tekniska kulturens verkningar (”Geist”). Till exempel bohem, äventyrare, sjörövare, cowboy. Den vandrande bonden söker bara en plats att slå rot ånyo, nomaden flyr därifrån” för att citera Spengler. I någon mån överlappar en av Spenglers inspirationskällor här, Ludwig Klages, med sina tankar om Geist och Seele Deleuzes försök att identifiera tänkande kopplat till statformen respektive krigsmaskinen. Men bara i någon mån, Deleuze och Guattari kan lika gärna betraktas som Geists totala herravälde, ett herravälde som slår över i nedbrytande vansinne.
Krigsmaskinen och Staten
High-society groups are similar to gangs and operate by the diffusion of prestige rather than by reference to centers of power, as in social groupings.
– Deleuze och Guattari
Deleuze och Guattari beskrev i Nomadology med utgångspunkt i en fruktbar läsning av Dumezil den indo-europeiska ”första funktionen”, härskandet och suveräniteten och dess två aspekter (magikern Varuna och juristen Mitra). Vad de därefter slog fast var att suveränitetsaspekten saknar en egen arme, saknar en egen krigsmaskin. Krigsmaskinen är alltså extern i förhållande till staten, ”it seems to be irreducible to the State apparatus, to be outside its sovereignty and prior to its law: it comes from elsewhere.” Detta är tydligt i indo-iransk myt, ”Indra, the warrior god, is in opposition to Varuna no less than to Mitra.. he brings a furor to bear against sovereignty, a celerity against gravity, secrecy against the public, a power (puissance) against sovereignty, a machine against the apparatus.” Den första funktionens företrädare kan organisera, rekrytera eller kontrollera en krigsmaskin, men den är i grunden något externt, något eget.
Konflikten mellan krigaren och staten, ”nomos against polis”, stod i fokus i de bådas resonemang här (även om det är tveksamt om de gör den första funktionen rättvisa, det finns en konflikt inte bara mellan Indra och den moderna staten utan även mellan Varuna och Mitra å ena sidan och staten å den andra). Om inte Deleuze och Guattari haft ett gott rykte i vänstern skulle för övrigt flera av deras skildringar av konflikten mellan krigare och stat kunna beskyllas för fascism. Att bygga ett alternativ till den moderna världen på den andra funktionen, krigaren, är i många avseenden själva definitionen av fascism. I Apparatus of Capture skrev de båda herrarna om krigaren att ”he has another economy, another cruelty, but also another justice, another pity. To the signs and tools of the State, the man of war opposes his weapons and jewelry.” Dumezil gör det delvis, Deleuze och Guattari regelmässigt – krigarens ”anarkiska” tendens lyfts i varje fall fram, bland annat tendensen att befria skuldslavar. Men krigaren och krigsmaskinen underordnas historiskt staten, ”the descendants of Hercules, Achilles, then Ajax, have enough strength left to proclaim their independence from Agamemnon, a man of the old State. But they are powerless when it comes to Ulysses, a man of the nascent modern State, the first man of the modern State.”
Beskrivningarna av spelet mellan statform och krigsmaskin tillhör Guattaris och Deleuzes bestående insatser, läsvärda oavsett var/om man står politiskt. De leder lätt men inte nödvändigtvis till någon sorts marxistisk libertarianism. Som synes kan krigsmaskinen också inspirera vissa former av autonom aktivism (jämför CHAZ och ”multituden”). Liksom en fruktbar analys av internet mellan statform och rhizomatisk frihet (jämför De Landas tankar om marknad och antimarknad).
Statformen och krigsmaskinen
Capitalism has reawakened the Urstaat, and given it new strength.
– A Thousand Plateaus
Guattari och Deleuze mejslade ut två olika modeller som återkommer så gott som överallt i tillvaron. Den ena är statformens modell, den andra är krigsmaskinens. De skrev att de inte menade att någon var ”bättre”, ”the war machine answers to other rules. We are not saying that they are better, of course, only that they animate a fundamental indiscipline of the warrior,” men sympatierna för krigsmaskinen och nomaderna lyser igenom. Dualismen mellan krigsmaskin och statform är oavsett vilket intressant om än hårddragen (eller rentav en falsk dikotomi).
Statformen indelar världen ”striatiskt”, vilket snarast kan översättas med att den ska vara rutad och linjerad, lite som ett schackbräde. Statformen är den arketypiska byråkraten. Allt ska vara ordning och reda, var och en ska ha en post och en plats, helst även i tid och rum. Den vill rita upp en modell eller karta på ett papper, och tvinga verkligheten att anpassa sig till denna modell. Krigsmaskinen är statformens raka motsats. Här gäller istället fart, förändring, ambiguitet, ”rhizomer” och ”fuzzy logic”.
Guattari och Deleuze tillämpade sedan dessa två idealtyper på ett antal olika områden. De fann att det finns en vetenskap som tillhör statformen, där man riktar in sig på form och materia, medan man i den marginaliserade men inte mindre geniala ”minor science” (som tillhör krigsmaskinen) istället riktar in sig på material och krafter. Medeltidens katedralbyggare tillhörde krigsmaskinens modell, de byggde sina katedraler efter de faktiska förhållandena på plats, efter den faktiska topografin, och de var en sorts gotiska nomader som genomkorsade Europa i jakt på ställen där de kunde bygga. Här finns för övrigt en intressant sympati för det gotiska, ”it is as if Gothic conquered a smooth space, while Romanesque remained partially within a striated space”, i kombination med återupptäckten av det orientaliska produktionssättet betyder det att en kreativ läsning av Deleuze kan göras med faustiska glasögon. Men då måste mycket av ballasten, i synnerhet den besynnerliga och nedbrytande psykologin, rensas ut.
Det är i beskrivningen av samspelet mellan Statformen och Krigsmaskinen som Nomadology blir verkligt intressant och spännande. Vi får veta att Statformen ofta söker bemästra och använda sig av Krigsmaskinens förmåga till både krig, uppfinningar och nyskapande, men att den då samtidigt ständigt löper risken att Krigsmaskinen återuppstår i full styrka mitt inne i Staten. För att lösa problem kan Staten ibland tillåta uppkomsten av grupper som påminner om små krigsmaskiner i sin byråkrati, där man arbetar gemensamt, obundet och fritt, exempelvis i byggandet av katedraler eller broar. I krig kan Staten uppmuntra uppkomsten av de facto krigsmaskiner, såsom under korstågen (riddarordnar, tafuriter et cetera).
Författarna finner även en socio-politisk typ som organiseras som en krigsmaskin. Det rör sig om nomaderna. Dessa är ständigt, och samtidigt aldrig, i rörelse. Avsnitten om dem tillhör Nomadologys starkaste sidor. En läsning av brittisk historia genom Deleuzes perspektiv kan till exempel bekräfta Spenglers dom över engelsmännen som mentala vikingar, men då utan den negativa värderingen. Samtidigt finns det en värdefull tråd i Thousand Plateaus som för tankarna till Marx fuidhiranalys, närmare bestämt betydelsen av frigivna slavar som socialt och politiskt frätmedel, ”it was the evolved empires, of the East and of the West, that first developed this new public sphere of the private, through institutions such as the consilium and the fiscus in the Roman Empire (it was through these institutions that freed slaves acquired a political power paralleling that of the functionaries)”. I förbigående kan också nämnas att ”de socialistiskt byråkratiska staterna” inte framställdes som något ideal för de båda.
Sammantaget finns det alltså intressanta perspektiv hos Deleuze och Guattari, i synnerhet avseende historien och då inte minst i Nomadology. Där finns också mängder av falska dikotomier, nedbrytande psykologi och obskyra textmassor, bland annat kan man ifrågasätta verklighetsförankringen i kopplingen mellan den andra (krigsmaskinen) och den tredje funktionen (multituden). Man kan också notera att när Deleuzes och Guattaris eget alternativ formuleras på pränt så framstår det som tämligen tarvligt, med droger och partnerbyte som mer vardagliga inslag. Det antyder också varför deras beskrivning av krigaren och krigarfolk är endimensionell och saknar avgörande inslag. Då är Evola och Dumezil att föredra. Men för den som är intresserad av originella teorier presenterade i förvirrande språkdräkt är Nomadology värd en närmare bekantskap, där finns insikter man bär med sig. För övriga bör den undvikas.
Om skribenten: Joakim Andersen
