Det moderna samhällets självbild är positiv på gränsen till skrytsam. Man menar att förr i tiden var det mörkt, våldsamt, dumt och vidskepligt, men tack vare 1789 års idéer och borgarklassens framgångar så har det blivit bättre och bättre. Alla krig har, för att ta ett exempel, som genom en lyckosam händelse vunnits av de goda. Denna historiesyn har också smittat av sig på hur man tror att de egna förfäderna behandlade djuren. Det är då vanligt att man menar att tidigare behandlades djuren illa och grymt, men med den moderna eran så växte det fram en mer human inställning till djur, med djurskyddslagar och dylikt.

Denna ”historieoptimistiska” inställning har som sitt standardverk den förvisso läsvärda Man and the Natural World av Keith Thomas, men den utmanas av avhandlingen Djuromsorg och djurmisshandel 1860-1925, av Niklas Cserhalmi. Då det industrialiserade djurplågeriet är ett av det moderna samhällets skamfläckar, kan det vara värt att ta en närmare titt på studien.

Niklas tar upp att kärlek till djur ofta framställts som något särskilt nordeuropeiskt, han citerar Marit Poulsen som en företrädare för denna inställning:

Det synes som om ju längre norrut man kommer, desto större omsorg visar man kreaturen.

Denna inställning, som ofta är teknikkritisk och vurmar för småskaligheten, beskriver Niklas som närstående den nationalromantiska traditionen (liksom Oswald Spenglers beskrivning av den nordiska synen på djur, kan tilläggas). Den innebär att man tror att djuren hade det bättre förr i tiden, då de hade en mer personlig relation till bonden och det hela var mer småskaligt. Niklas finner att verkligheten ligger någonstans mellan de båda extremerna. Den instrumentella inställningen till djur som rena ting, som många borgerliga modernister beskyllt äldre bondeklass för, motbevisas genom många exempel på vanliga bönder som visat stor medkänsla med djuren. Samtidigt balanseras den överdrivet romantiska inställningen, eftersom man i det gamla bondesamhället inte hade råd att vara hur medkännande som helst, det fanns även ett krav på produktion. Det är kort sagt konflikten mellan empati och produktion som beskrivs.

Intressant är att Niklas även tar upp klassaspekterna på fenomenet, där det ofta varit rik borgerlighet från staden som utmålat bönder och arbetarklass som okänsliga djurplågare (på samma vis som de idag gärna framställs som inavlade rasister, kanske ska tilläggas). Den som har en äldre släkting från landet vet att dessa alls inte var några okänsliga typer när det gällde djuren, men problemet är att den ideologiproducerande överklassen sällan har några lantliga släktingar. Samma överklass har i förbigående sagt en betydande tolerans för vissa samtida former av djurplågeri.

Niklas beskriver en närmast feodal inställning till djuren. Å ena sidan skulle de arbeta hårt, men de hade också rätt till mat och vila, och det fanns sådant man inte fick göra mot dem. Sammantaget är det ett intressant ämne och en läsvärd avhandling oavsett om man är djurvärnande djuphöger eller intresserad av politik och historia.

Den finns i sin helhet att läsa här: Djuromsorg och djurmisshandel 1860-1925

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.