Den akuta fasen av BLM börjar redan ebba ut, det fysiska vredeskapital som uppbådades institutionaliseras nu istället i storföretags, sociala mediers och myndigheters regelverk och verklighetsbeskrivning. Då är det också dags för den slovenske filosofen Slavoj Zizek att kommentera vissa inslag i det som skett.
Zizek är en av samtidens mer givande tänkare, klartänkt och underhållande om vartannat, samtidigt verkar han inom en diskurs och en ordning som gör att vissa saker kan sägas, andra inte. I egenskap av kändisfilosof med ett betydande populärkulturellt kapital har han utvecklat en imponerande fingertoppskänsla i dessa avseenden. Artikeln om vit skuld och självhat i Russia Today är inget undantag från dessa två karaktäristika hos den gode Zizek, det är intelligent och det rör sig samtidigt inom gränserna för vad som kan sägas utan att Bardgate följs av ett Zizekgate.
Zizek har två centrala poänger. För det första är de som vill rasera statyer inga dialektiker, deras historiesyn är enligt Zizek förenklad. De inser inte att gestalter de idag stämplar endast som ”rasister” ofta ingick i en emancipatorisk historisk process. Zizek skriver här att ”Thomas Jefferson hade slavar och motsatte sig den haitiska revolutionen – men han lade de politiskt-ideologiska grundvalarna för senare svart frigörelse.” Detsamma gäller många andra som idag ensidigt stämplas som rasister och slavägare (Marx brevväxling innehåller exempelvis hårresande ordval om man har en vänsterliberal sensibilitet). Värt att notera är att Zizeks argument här inte erbjuder något skydd för statyer av sydstatsgeneraler och -soldater. Ett sådant argument är istället att de företrädde en specifik kultur och dess krigartradition och att det är ett övergrepp mot den kulturen när utomstående makthavare börjar rensa ut dess statyer. Men sådan argumentation är Zizek främmande även frånsett diskursens regler.
Zizeks andra poäng är betydligt mer risqué. Han citerar Frantz Fanon vilket gör det sannolikt att han är bekant med dennes tankar om masochism som en möjlig faktor bakom vit ”progressivism”. Det centrala för Zizek är emellertid inte Fanons tidiga tankar om etnomasochismens sexuella dimension utan den lite mognare Fanons insikt att ”jag i egenskap av färgad har inte rätt att söka sätt att trycka ner min före detta mästares stolthet”. Till detta lägger Zizek själv att ”respekt för andra som bygger på självförakt är alltid, och per definition, falsk”. Han kopplar detta till en klassanalys, ”paradoxen är att i våra samhällen är de vita människor som deltar i anti-rasistiska protester mestadels vita från övre medelklass som finner ett hycklande nöje i sin skuld.” Lika avancerad som exempelvis Aimee Tereses eller Christophe Guilluys blir inte analysen men den innehåller en viktig insikt. Fungerande samexistens och samarbete kan inte bygga på övremedelklassindividers komplexa narcissism. Så långt är Zizeks text fruktbar, även om det mesta egentligen är självklarheter uttrycker han det kärnfullt och kan nå delvis andra grupper än många högerfilosofer. Zizek har tidigare utvecklat en intressant analys av hegemon, liberal multikulturalism i artiklar som Multiculturalism, the Reality of an Illusion och The Liberal Utopia. Den är nedtonad i den nya artikeln men väl värd en närmare bekantskap, i synnerhet Zizeks summering i Liberal Utopia av Robert Pippins resonemang kring hur tvingande regler för umgänge människor emellan undergräver ”civility” är ett fruktbart spår.
Om skribenten: Joakim Andersen
