Oswald Spengler (1880-1936) var en av 1900-talets viktigaste tänkare, inte minst har han lärt många läsare att tänka historiskt med utgångspunkt i högkulturers uppgång, livslopp och fall. På många vis kan han betraktas som högerns Karl Marx. Snarlik på grund av det historiska perspektivet, olik på grund av den totala avsaknaden av utopier och ”lyckliga slut”. De båda utgick däremot, var och en på sitt vis, från att frihet är att göra det nödvändiga utifrån den historiska fas man fötts i. Båda skrev också oavslutade men intressanta fragment (i Marx fall de etnologiska anteckningsböckerna).
Spengler är mest känd för det mäktiga Aftonlandets undergång, men mot slutet av sitt liv arbetade han på ett verk som kallas Frühzeit der Weltgeschichte. Det är en fascinerande betraktelse av människans historia, där Spengler bland annat beskrev andra kulturformer än de från Aftonlandet kända högkulturerna och deras årstidsliknande faser. A-, b-, c- och d-kulturer introducerades, historiens tempo ökar med ständigt kortare förlopp (med bokstavskulturerna 100,000, 10,000, 3500 respektive 1000 år tillbaka i tiden). Om högkulturerna påminner om växter så förde Spengler här även in tre äldre ”amöbor” – det sydliga Kush, det västliga Atlantis och det nordliga Turan. Men mer om dessa framöver.
Frühzeit är fylld av fascinerande tankar och kärnfulla stycken. Vi får bland annat veta att Spengler funderade över om vissa indianer haft ett nordiskt ursprung och att han kopplade tidiga folkvandringar till Saharas tilltagande ogästvänlighet. I förbigående får vi även veta att på samma sätt som ”i de högsta kultursymbolerna endast en sublimering av det urmänskliga fastnat, i vetenskapen urskräcken” och att ”viet är kultur, jaget är bärare, förstörare, förfall. ”Jag” är språkligt en hybrid, rasligt sterilt. Individualiteten är sönderfallets form.” Spengler är kort sagt inte alltid munter och upplyftande, men alltid sann mot sin på samma gång episka och tragiska livs- och historiesyn. Bitvis kan han påminna om Marx, bland annat när han skriver att stilformer och andliga strömningar först blir historiska när de formas politiskt, ”kyrka, inte religion; handel, inte konstverk”. Men som synes ligger betoningen inte på produktionsförhållanden och -krafter utan på ”Staats- Kriegs-, Machtgeschichte”, stats-, krigs- och makthistoria.
Spengler bröt med både samtidens nationalsocialistiska och efterkrigstidens liberala ortodoxi i sin behandling av ras. Begreppet återkom flitigt i Frühzeit och i Spenglers antropologi var det centralt om någon ”har ras” eller inte, men definitionerna utgick från själsliga och historiska faktorer snarare än biologiska. ”Den unga mannens förmåga var ”ras”, inte hans näsa” skrev Spengler bland annat, samtidigt uttryckte han sig om arier och rasförfall på ett idag inte alldeles politiskt korrekt sätt.
Ett intressant tema i Frühzeit rör hästen. Spengler intresserade sig för ryttar- och stridsvagnsfolken, nära knutna till Turan. Detta Turan är en kulturamöba Spengler kopplade till det nordiska, men det var en bred definition som inkluderade bland annat många indo-europeiska, finsk-ugriska och nordasiatiska folk. Han noterade att i den nordiska panteismen hade husdjuren individualnamn. Spengler nämnde här ”das Pferd, der Hund”. Värt att nämna är att Spengler betraktade språket som ”den egentliga filosofin, metafysisk i sin konstruktion, i sitt material.” I tider då skiftande inställningar till djurplågeri sätts på sin spets kan det vara intressant att citera Spenglers ”i Väst är djuret ett ting, i Nord ett tillhörigt väsen”. ”Väst” är i sammanhanget den atlantiska kulturamöban, men i likhet med Turan och Kush har den lämnat spår efter sig långt bortom sitt urhem.
Ett intressant tema hos Spengler rörde kopplingen mellan hästflockarna och Poseidon, ”flockar av vildhästar, i dammoln dundrade fram över slätterna – det är ”Poseidon”, slättens kraft, det växande gräset”. Han kopplade detta till det indogermanska språktänkandet, vilket han betraktade som individualistiskt, med numen som ”vinden”, ”molnen”, ”raseriet” och så vidare. ”Som född av slätten upplevdes hästen ”gudomlig” långt innan man gjorde den till slavar. Likt örnen född av de höga bergen och delfinen av haven.” Samtidigt betraktade Spengler inte bekantskapen med hästen som det i sig avgörande, steget till att bli ett ryttarfolk innefattade flera steg. Om detta skrev han kärnfullt ”här är inte tal om föda, bara om tempo. Därför upplevdes hästen inte som pryglad slav, inte som födokälla, utan som stridsbroder, som kamrat... man och häst bildar en viljans enhet.” Att jaga eller föda upp hästar är inte samma sak som att bli ett ryttarfolk och erövra den kända världen.
Intressant, och delvis kopplat till Spenglers beskrivning av den faustiska högkulturen, är distinktionen mellan rötter och oändlighet här. Poseidon jämförde han med ”den demoniska stäppen, förkroppsligad i hjordarna av vilda hästar, som i sin snabbhet symboliserar det oändliga.” Men det finns två oändligheter knutna till guden ifråga, ”så även havet, den andra oändligheten i vår värld. Människan av stäppen och sjöfararen har besläktad själ (ras).” Spengler reflekterade här kring de två sätten att bryta med banden till jorden, man kan ”befria sig från henne genom havet (idag flyget) och behärska henne genom rörlighet (häst, bil).” Resonemangen kring betydelsen av ”Art der Bewegung” hos Spengler för tankarna till Virilio, han tog också upp kopplingarna mellan själslig och ”dromokratisk” utveckling, mellan sätt att uppleva världen och hastighet (”bönderna mot beduinerna” summerar Spengler). Viktiga roller i Frühzeit spelade därför ”sjöfolken”, stridsvagnsfolken och ryttarfolken. Ett intressant tema i sammanhanget blir därför även bilen som hästens moderna arvtagare, där man kan urskilja både motsvarigheter i ägarens relation till sin med ”hästkrafter” utrustade ”järnhäst” och inslag av degeneration kopplade till massamhälle och Geists tilltagande herravälde. Oavsett vilket framstår bilen och kanske än mer motorcykeln som uttryck för både Turan och det faustiska. Olyckligtvis upplevde Spengler varken MC-gäng eller Mad Max-filmer och kunde därför inte uttala sig om dem.
Sammantaget är Frühzeit i varje fall en guldgruva. Oavsett om man instämmer i Spenglers syn på amazonerna som ett iranskt ryttarfolk, hans rasbegrepp eller hans distinktion mellan elit och massa finns där mängder av värdefulla resonemang kring allt från kopplingen mellan språk och filosofi till den nordiska heroismen och tecknen på kulturers nedgångsfas.
Om skribenten: Joakim Andersen
