Chuck Palahniuk är mest känd för kultklassikern Fight Club men han är en begåvad berättare som skrivit ett betydande antal läsvärda böcker. Även dessa har på olika vis rört sig i gränslandet mellan samhällskritik och modern saga, men de har inte träffat en samtidshistorisk nerv på samma sätt som Fight Club. Därför har de inte blivit kultklassiker trots att de ofta varit bra böcker. Ett av dessa verk är Choke, som också filmatiserats.
Skuld och offrets makt
Do anything to cement this new bond. This adoption. Remember to add details. Stain their clothes with snot so they can laugh and forgive you. Cling and clutch. Really cry so they can wipe your eyes. It’s ok to cry as long as you’re faking it.
– Victor Mancini om konsten att grunda ett parasitärt förhållande med någon som just räddat ditt liv
I Fight Club följde Palahniuk en växande grupp manliga löneslavar ur generation X som återerövrade sin manlighet genom att åter bli fysiska varelser i ordets fulla mening, genom att återstifta bekantskap med sin natur som krigare. I Choke utforskar han istället andra arketyper. Huvudpersonen, Victor Mancini, är en sexmissbrukare med ett trasigt förhållande till sin psykiskt sjuka och politiskt radikala mor. Han är anställd på en turistattraktion där man återskapar 1700-talets koloniala Amerika, ett tämligen meningslöst arbete. En sida av det moderna lönearbetet, att man tar på sig en roll och en personlighet som är främmande för ens autentiska jag, är extra tydlig i Palahniuks val av arbete för sin huvudperson. Just denna schizofrena sida av senmoderniteten återkommer också när de äldre på Victors mors boende ständigt blandar ihop andras identiteter.
Det tema Palahniuk utforskar i Choke är skulden och offrets makt, ett tema som kan sägas vara endemiskt i vårt senmoderna samhälle. Victor Mancini extraknäcker nämligen genom att besöka restauranger och lokalisera rika besökare på dem. I närheten av dessa rika individer sätter han sedan maten i halsen, och låter dem rädda honom. Detta skapar en relation mellan dem. Ofta är det det mest dramatiska dessa rika individer gjort under hela sitt liv, och Victor kan därför se till att få pengar, presenter och annan hjälp från dem under lång tid efteråt. Ytligt betraktat är det alltså Victor som är den beroende, den tacksamme, men under ytan är hans ”räddare” minst lika beroende av honom för att kunna återuppleva den stund då de var hjältar. Medvetet eller ej, här sätter Palahniuk fingret på en central sida av det senmoderna samhället, där den bildade medelklassen är beroende av ständigt nya ”offer” att ”rädda”. ”Offer” vars makt därigenom ständigt växer (tills de ersätts av nya, i varje fall).
Vem utnyttjar egentligen vem, är en fråga som går som en röd tråd genom boken. Riktigt komiskt blir det hela när Victor i ett desperat försök att övertyga sig själv om att han inte är den nye Jesus går med på att ”våldta” en kvinna. Mängden av regler som han måste följa gör det snabbt uppenbart vem det egentligen är som blir utnyttjad.
Mellan radikalitet och tomhet
What would Jesus not do?
– Victor Mancini
I Fight Club beskrev Palahniuk det radikala upproret på ett relativt attraktivt sätt. I Choke tar han istället upp det ur barnets perspektiv. Victors mor var under hans barndom en amerikansk radikal i hippie/weatherman-traditionen, och de befann sig ständigt på flykt genom ett USA där de utsatte ”the Man” för olika upptåg. För den unge Victor var detta dock bara grogrunden för att han skulle bli trasig inombords, och som vuxen hoppar han av en läkarutbildning för att försörja sin psykiskt sjuka mor när hon bor på ett dyrt sjukhus. Även här känner vi igen generationstemat hos Palahniuk, där vi följer hur boomergenerationens mer narcissistiska medlemmars barn påverkades av sina föräldrars ”uppror”.
A lot of people would say it’s a bad idea, on your first day out of prison, to go right back to stalking the tranny hooker that knocked out five of your teeth. But that’s how I roll.
– Phil, sexmissbrukare
När han blivit vuxen försöker Victor fylla sin inre tomhet genom att bli sexmissbrukare. Läsaren av Fight Club känner igen de självhjälpsgrupper som förekom redan där. Victor besöker nämligen grupper för anonyma sexmissbrukare, men inte för att bli frisk utan snarare för att hitta nya partners.
En verkligt innovativ vändning tar handlingen när Victor övertygas om att han är Jesus. Palahniuk utforskar här än djupare temat kring skuld och offer, men nu ur förlåtelsens perspektiv. Genom att ta på sig andras skuld lyckas Victor, mer eller mindre frivilligt, förlösa dem. För mycket ska inte ordas om detta, men Palahniuk skildrar i varje fall det hela på ett intressant sätt, som inte ens är särskilt respektlöst mot religiösa människor.
Både boken och filmen med Sam Rockwell i huvudrollen är kort sagt väl värda en närmare bekantskap. Skuld, skuld som makt, och parasitära relationer spelar en central roll i vår samtid, och Palahniuk utforskade dem på ett spännande sätt redan 2001. Både boken och filmen är dessutom roliga, på det specifikt palahniukska sättet.
Om skribenten: Joakim Andersen
