När man följer media och populärkultur slås man snart av subtila men ändå tydliga mönster vad gäller beskrivningen av världen. Det är en balansgång mellan det subtila och det tydliga, alltför subtilt så missar konsumenterna budskapet men alltför tydligt så kan de reagera medvetet på det. Oavsett vilket, bland dessa mönster finner vi ett fenomen vi kan kalla mediala privilegier.

Med detta behändiga nyord avser vi inte det obestridbara faktum att vissa människor är medier och andra inte, utan istället det faktum att olika kategorier av människor behandlas olika av media. Det kanske mest uppenbara exemplet är ”vitpixling”, alltså praktiken att på pixlade foton medvetet få mörkhyade att se mer ljushyllta ut när de begått brott. Överhuvudtaget finns det en tydlig tendens hos media att hellre dela med sig av brottslingars namn och nuna om de är infödda svenskar än om de inte är det. Här finns för övrigt en hel hierarki, på sitt sätt lika komplex som den som byggdes upp kring sydstaternas ”one drop rule” men riktad mot de infödda svenskarna, där det exempelvis är skillnad på folk och folk om de kommer från Östeuropa respektive Mellanöstern. Återigen naturligtvis såpass subtilt genomfört att det finns enstaka undantag från regeln att lyfta fram för den som verkligen vill inbilla omgivningen att han, hon eller hen inte lyckats identifiera den. Och att denna kognitiva oförmåga är ett skäl till stolthet snarare än skam.

Vill vi förstå detta mediala privilegiesystem kan vi utgå rakt av från den postmoderna intersektionalismen, för det är från den som kategorierna är hämtade. Den som här invänder att man ska sätta ”individer” snarare än kategorier i fokus har för övrigt inte förstått någonting, det är inte ”individer” som är det kollektiva omedvetnas byggstenar när det tolkar verkligheten. Men åter till de mediala privilegierna, de fördelas som synes till grupper som den intersektionella ideologin beskriver som förtryckta. Det handlar enligt den intersektionella ideologins självbild om ”gender, race, class, sexuality, ability”, men det är som synes just ideologi. ”Class” och ”ability” är inte grund för mediala privilegier, den som betvivlar det kan med fördel bekanta sig med ”vänsterns” återkommande angrepp på ”banjohögern” där både klassförakt och funkofobi samspelar.

Vad vi alltså finner är att media återskapar ett privilegiesystem baserat på ras, kön och sexualitet. Det är inte utan sina egna motsättningar, privilegierna är inte huggna i sten utan föremål för ständiga omförhandlingar och konflikter. Kärnan i hierarkin tycks emellertid ras vara, det gäller både symboliskt och reellt. En konsekvens av dessa mediala privilegier är att en massiv omfördelning av värde kan äga rum från de icke-privilegierade till de privilegierade samtidigt som de förra beskylls för att vara de som gynnas. Vi talar här naturligtvis om förvandlingen av skattepengar till bidrag. Det har skämtsamt sagts att för hundra år sedan kunde en arbetares inkomst försörja en hel familj, så är fortfarande fallet men nu är det inte den egna familjen. Värt att nämna är också den överföring av värde och respekt som äger rum genom brott, idag är den massiv även den. De mediala privilegierna innebär här ett carte blanche för vissa grupper att utsätta den icke-privilegierade majoriteten för en serie inte sällan oerhörda övergrepp utan att någon verklig diskussion kan föras kring det. Detta så till den grad att många i den utsatta gruppen inte ens är medvetna om mönstren i det hela. De medialt privilegierade får ett fribrev att fortsätta med ett antal dåliga beteenden, samtidigt som de medialt icke-privilegierade angrips även för isolerade småsaker. Jämför Rotherham och förnedringsrånen med ”diskriminering”.

Effekterna av dessa privilegier är kort sagt allvarliga. Hur de uppkommit och varför de återskapas är därför viktigt att utröna. Delvis handlar det om en ideologi som passar vissa intressen som hand i handske, inte minst mellanskikt som vill kunna distansera sig från folk i gemen. För vissa eliter handlar det istället om symbolisk avlegitimering av sådana majoriteter som ska utplundras högst handgripligt. Samtidigt finns det ett inslag av självförstärkande processer, ideologiska virus som det ibland kallats. Oavsett vilket bör man identifiera och sätta ord på dessa nya privilegiesystem, för många kan det innebära en aha-upplevelse. Man bör också identifiera de aktörer och institutioner som återskapar dem, så att de kan marginaliseras och neutraliseras. De inbyggda motsättningarna i en ideologi som säger sig vara liberal men bygger en komplex hierarki av ras, kön och sexualitet bör också dissekeras av de idékritiskt sinnade. Oavsett om man själv utgår från konservatism, klassisk liberalism, marxism eller någon annan idétradition är det ett moraliskt, praktiskt och intellektuellt osmakligt privilegiesystem vi här har att göra med.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.