Sveriges egen konservative revolutionär Bo I. Cavefors bidrar till Tidningen Kulturen med en artikel om den italienske traditionalisten Julius Evola. Det är en god artikel, där Cavefors tar upp inslag i en elitär livssyn som ofta tonas ner av självutnämnda elitister:
Evolas politiska filosofi utgörs av ett antal hedersrelaterade värdebegrepp, som i mycket sammanfaller med bushidofilosofin: trohet, tålamod, välvilja mot de svaga och undertryckta, viljan att tjäna andra utan att sko sig själv.
Dessa värdebegrepp är en förutsättning för den antidemokrati som Evola står för, och också den mätare med vilken man kan avgöra om en given regim är legitim eller inte (sedan kan regimen ifråga vara ”folkvald” eller inte).
Cavefors nämner också att Evola var fascist, men att detta var när fascismen var socialt radikal, och innan den blev mer kapitalistisk. Detta upplever jag vara en liten eftergift för att göra Evola mer attraktiv för den vänster som hör till Cavefors’ flitigaste läsare. Evolas samhällssyn är så främmande från dagens, att den är svår att kategorisera som ”socialt radikal”. Hans samhällsideal, som det kommer till uttryck i Men Among the Ruins påminner dock mycket om en korporatism med inslag av gillesocialism, dock underordnad det politiska. Evola fortsatte däremot att kämpa för Mussolini även mot slutet av kriget, då det egentligen var förlorat. Mussolini och de nationella syndikalister som ännu var honom trogna skapade då det som kallats Salorepubliken. Salo var, trots kommunisten Pasolinis märkliga försök att senare associera det med sadism och märkliga sexuella avarter, den italienska fascismens arv till eftervärlden om man får tro professor Gregor som studerat det hela noga. Man insåg att kriget var förlorat, men kämpade dels av lojalitet med sina allierade, dels för att hinna lämna Salo som ett eftermäle och som ett exempel för framtida generationer av fascister. Och Salo var socialt radikalt, för nu slapp Mussolini och hans medkämpar de kompromisser de tidigare tvingats göra med italienska kapitalister och andra (även den tyska nationalsocialismen hade planer på ett Salo, en återgång till rörelsens socialrevolutionära ungdom, i form av Goebbels planer på ett folkkrig mot ockupanterna med en revolutionär bas i Alperna. Nu blev det aldrig så i Tyskland, men planen fanns där och har jämförts med maoismens strategier mer än en gång). En kuriosadetalj, enligt professor Gregor, är att Mussolini i samband med detta också trotsade tyskarna upprepade gånger genom att vägra att lämna ut Salos judar till dem, och aktivt gömma undan dessa.
Cavefors’ Evolaartikel är alltså som helhet initierad och god. Han nämner Evolas kritik av den tidens, och vår tids, ”konservativa” grupper, och att de oftast är mer intresserade av att skydda de rikas egendom och makt, än av att bevara några traditioner. Detta är ju i vår tid sådana ”höger”-män som Reinfeldt, Pinochet och Bush tydliga bevis på. De kan tala vackert om kärnfamiljen, men i verkligheten kan de sova gott om natten trots att fattigdom och massarbetslöshet slår mängder med familjer i stycken.
Cavefors beskriver också de djupare tankarna bakom den organiska staten:
Evola vill ett samhälle, en statsform, vars ledande principer är ”suveränitet, auktoritet och legitimitet” och sådant kan endast uppnås genom aeterna auctoritas, genom auktoriteter som ger karaktär och styrka åt den enskilda staten, en absolutistisk härskarform: endast inom oligarkin kan den ”vanlige” medborgaren garanteras personlig frihet. Evola går i sin argumentation till attack mot den allmänt godtagna, men falska, historieskrivning som hävdar att den europeiska feodalismen under antiken och medeltiden byggde på vapenmakt och våld; i själva verket fanns det en ömsesidig intressegemenskap mellan furste och medborgare av samma slag som präglade det japanska feodala samhället.
Det är i sin helhet en läsvärd artikel, och behållningen ökas också av att den innehåller flera av Evolas konstverk. Han hade bland annat en dadaistisk och futuristisk period, innan han blev traditionalist.
The Obscure Dialogue of the Inner Landscape
För ”hard-core-evolianen” kan avslutningsvis hänvisas till det sista dadaistiska poemet som Evola skrev, The Obscure Dialogue of the Inner Landscape från 1920. Inledningen, och ett utdrag från Evolas självbiografi, ger en förklaring till övergången från dadaism till traditionalism i Evolas fall, och även om poemet bitvis är närmast obegripligt så kan det ändå vara av intresse att återge det.
The Obscure Dialogue of the Inner Landscape
Om skribenten: Joakim Andersen
