Stora delar av miljörörelsen var länge medvetna om den konflikt som finns mellan invandring och natur, bland annat Edward Abbey och Dave Foreman vände sig mot sådan storskalig invandring som ökar antalet konsumenter i rika länder. Den samtida miljörörelsen har här koopterats av andra intressen och sentiment men det finns fortfarande undantag. Ett intressant sådant är Philip Cafaro, amerikansk filosofiprofessor. Cafaro är på många sätt progressiv, men han är medveten om att för miljövänner är fortsatt invandring en ohållbar sak att omfamna. Detta bidrar till att göra honom till en intressant och värdefull tänkare.
Cafaros utgångspunkt är att ekologiskt medvetna människor ser ett värde inte bara i mänskligt liv, vi har ett ansvar att dela världen även med andra arter. Han ser ett värde i andra arter utöver det rent utilitaristiska eller ekonomiska och har bland annat jämfört dem med långa berättelser som människan tragiskt kan avbryta, ”natural species have intrinsic value in part because they are the products of unique journeys through deep evolutionary time. By nearly extinguishing the whooping crane North Americans have come perilously close to ending a journey that has lasted tens of millions of years.” Att andra arter utrotas som följd av mänskliga aktiviteter betraktar han som omoraliskt. Rewilding, att låta vildmarken breda ut sig igen, är något Cafaro förespråkar. Han har här bland annat citerat Thoreau, ”our village life would stagnate if it were not for the unexplored forests and meadows which surround it. We need the tonic of wildness.” Cafaro företräder alltså en världsbild som påminner mycket om den djupekologi vi möter hos Naess, Linkola och Abbey.
Djupekologi medför normalt en viss inställning till det goda livet, till moral och till konsumtion. Istället för att ha ligger fokus på att vara. Det blir tydligt även hos Cafaro, han har bland annat skrivit en bok om Thoreaus etiska filosofi. Något otidsenligt är hans användande av begreppen dygd och synd, kopplade till vårt förhållande även till icke-mänskligt liv. Enkelhet är till exempel en dygd, den har positiva effekter både för vårt eget liv och för vår omgivning. På liknande sätt skadar synder som frosseri, högmod, girighet och likgiltighet både oss själva och naturen. Ett samhälle som frossar kommer exempelvis att drabbas av övervikt och sjukdomar men det kommer också överutnyttja sin omgivning och tränga undan sina icke-mänskliga grannar. Bakom frosseriet kan anas det existentiella tomrum som egentligen inte kan fyllas med mat och godis.
Så långt är Cafaro en givande men inte alldeles ovanlig miljövän. Intressant är att han drar hederliga slutsatser av sin ekologiska utgångspunkt. För det första är han tydlig med att invandring skadar naturen. Han tar upp det i boken How Many is too Many – The Progressive Argument for Reducing Immigration inte the United States. Ett ökat antal människor behöver helt enkelt mer plats och de konsumerar mer resurser. Resultatet är bland annat att andra arter trängs undan och utrotas. Det blir inte bara trångt och ofritt för individen, i takt med att grönområden exploateras för att bostäder ska byggas och resurser konsumeras trängs också annat liv undan. Cafaro ser det som en positiv trend att befolkningarna i Väst blir mindre och äldre, det betyder mer vildmark och mindre konsumtion. Men denna möjlighet beskrivs av vissa kretsar istället som ett problem och ett hot, ”lösningen” blir import av människor från Tredje världen. Cafaro skriver i artikeln Ecological citizens and immigration att ”a wise and just nation will strive to enact measures to ensure ecological justice between species and a fair distribution of wealth among its citizens. Neither of these goals are possible while opening up national residency to unlimited numbers of people.” Han tar där även upp att miljörörelsen slutat tala demografi och istället fokuserar på konsumtion. Något som är verklighetsfrånvänt.
Intressant är att Cafaro även beskriver patriotism som en dygd, positiv både för individ och natur. Det handlar här inte om dyrkan av staten utan om ”love, devotion, and a strong differential concern for one’s own locality, state, region, or country, shown both in thought and action.” Patrioten älskar sitt hem. I likhet med Roger Scruton menar Cafaro att miljöengagemang är patriotism. Ordet patriot kommer från latinets patria, fädernesland eller hemland. Patrioten vill skydda sitt hemland och dess folk, och miljövännen är då än mer patriotisk, ”literally committed to protecting the land and all its inhabitants, including its nonhuman inhabitants.” Denna insikt finner vi hos många i djuphögern. Cafaro menar också att en anti-patriotisk miljörörelse blir en svag miljörörelse, han skriver att ”perhaps it is not an accident that the last time environmentalists won major victories in the United States, in the late 1960s and early 1970s was also the last time such patriotic rhetoric was widely and unironically employed by the American left. Environmentalists, who generally skew left politically, might score more political victories if they made common cause with conservatives for whom patriotic themes resonate.”
Sammantaget finner vi alltså att Cafaro är en intressant tänkare i sig, med givande resonemang kring Thoreau, vildmarken och kopplingen mellan patriotism och natur. Men han tar också upp teman som bör vara av intresse för mer progressivt sinnade miljövänner, Cafaro förklarar varför man som miljövän bör vara invandringsmotståndare och patriot och han gör det utan att sätta igång några varningsklockor för ”rasism”. På så vis kan han bidra till att hederliga progressiva och miljövänner når viktiga insikter, samtidigt som han kan påminna delar av högern om naturens och miljöfrågornas betydelse.
Om skribenten: Joakim Andersen
