Die Mauern stehn
Sprachlos und kalt, im Winde
Klirren die Fahnen. – Hölderlin

Förbundskanslern skälver i vinden.
Det är så kallt, så kallt!
Det är så plågsamt kallt!
Var kommer den kalla vinden ifrån?
Kanslern skälver i vinden.

Har jag glömt min varma bomullsundertröja
eller den tjocka underkjolen av siden?
Nej, och inte de långa ribbstickade
strumporna heller, tänker hon.
Så varför fryser jag då så förfärligt?
Varför är det så kallt?
Kanslern skälver i vinden.

Men varför står Fru Kanslern här?
frågar sekreteraren häpen
när han kommer in genom dubbeldörrarna.
Och varför har Fru Kanslern öppnat alla fönstren?
Det är ju minusgrader ute och snö i luften.
Kanslern skälver i vinden.

Fönstren, vem har öppnat fönstren?
Jag har inte öppnat några fönster,
säger kanslern osäkert för sig själv.
Varför har man öppnat fönstren?
Vem har beslutat om detta
utan att vidtala mig om saken?
Kanslern skälver i vinden.

Det var visst någon annan här.
Visst var det väl någon annan här?
Helt nyss var det röster, folk
som kom och gick, kom och gick.
Men vem minns vem, och varför?
Svanar som simmar vita som snö,
som snö deras bilder i det mörka vattnet.
Kanslern skälver i vinden.

Med en smäll slår sekreteraren raskt igen
de höga fönstren och vrider om
den ålderdomliga låsanordningen.
Så ja, nu blir det snart varmt igen!
Nu behöver Fru Kanslern inte frysa mer.
Men kanslern står tyst och stirrar
med blekblå blick ut genom fönstren
på den höstliga parken därutanför.
Och kanslern skälver i vinden.

Fönstren, vem har öppnat alla fönstren
och släppt in all den kalla luften?
Med oroliga händer
slätar hon ut de osynliga vecken
på dräkten av handvävd ylle.
Det var någon här som gick.
Men vem, och varför?
En skugga utan form och fäste!
Men vad tjänar allt detta frågande till?
Det var någon här, en främmande,
någon som öppnade och gick,
öppnade och gick.
Kanslern skälver i vinden.

Jag måste få klarhet i detta, tänker kanslern,
jag måste få klarhet, klarhet!
Varför är det så kallt?
Vem var det som kom och gick?
Varför är alla träden kala?
Och varför ligger frosten så vit
över mattorna och golven
över böckerna på bordet
och de gula päronen i sin skål?
Varför all denna vita frost?
Varför all denna kyla?
Förbundskanslern skälver i vinden.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.