En modern svensk jultradition är den årliga julkalendern. Varje år bänkar sig generationer av svenskar tillsammans framför TV-apparaterna, följer olika julkalendrar och öppnar luckor. Flera kalendrar har varit minnesvärda, den jag själv minns bäst är Trolltider. Julkalendrarna säger också en del om det samhälle som ser dem. Årets julkalender, Panik i tomteverkstan, är inget undantag.
Handlingen har kretsat kring tomtefamiljen och deras liv på Nordpolen där de bor tillsammans med nissarna och Snögubben. Men tomtevärlden har problem. I takt med att människorna förlorat tron på tomten lyser Ljusets lykta allt svagare, och det är lyktan som håller deras värld vid liv.
Julkalendern rör sig mellan det som kan kallas ”svensson” och det mer mytiska, och har av sina skapare beskrivits som en sitcomsaga. ”Svensson” kan i sammanhanget användas för att namnge en mycket specifik livsform, mycket svensk och samtidigt kopplad till vissa sociala skikt mer än andra. Det är ”Volvo, villa och vovve”, det är en nation som konsumerar vissa TV-program tillsammans, det är en alltmer harmlös manlighet, och så vidare. ”Ju fler kändisar man känner igen i Så mycket bättre, desto mer svensson är man”, som bekant. Svensson har både fina inslag och mer problematiska, men julkalendrarna är en central del av svenssonlivet. Både genom att man som svensson naturligt följer dem och för att de ofta skildrar svenssonlivet.
Tomtefamiljen är i grunden svenssons, inte bara för att skådespelarna är folkkära personer som Per Andersson, Pernilla Wahlgren och Sven Melander. Inte heller för de inslag av ganska infantil humor som är en återkommande aspekt av det svenska, med skämt om kiss och rumpor. Det som framför allt gör tomtefamiljen till genuina svenssons är deras samspel, som för tankarna till både Svensson, Svensson och Sune. Det är tafatta pappor, rådiga barn med mål i mun och en mamma med en ängels tålamod. I årets julkalender har tomtepappan förlorat tron på sig själv, och det sätter igång det skeende som sedan driver julkalendern.
Fredde Granberg är kanske mest känd för Ronny och Ragge, Hem till Midgård och Dr Mugg. Tillsammans med Thomas Claesson har han skapat en julkalender som fångar det svenssonskt svenska. Det är roliga rim, julrelaterade ordvitsar av varierande kvalitet, kissnödiga nissar, det dåligt fungerande Nordposten, en gullig robot som samtidigt är en blinkning till Doctor Who, nissar med unibrows, en gnällig tomtefar och så vidare. Men Granberg och Claesson nöjer sig alltså inte med att skriva en sitcom, de har också en saga att berätta. Tomten är en tacksam arketyp för den mytiskt intresserade, det finns redan en mytologi uppbyggd kring honom. Den förvaltar Granberg och Claesson oväntat väl, med nissar, flygande slädar, magiska lyktor, infrusna julbockar och levande snögubbar. Kring dessa inslag har de båda skaparna vävt en mytisk berättelse, där tomtefars svek mot traditionen leder fram till att en urgammal ondska väcks till liv och julen hotar att bli ”en skräckens högtid”. Det är inte alldeles enkelt att förena de skämtsamma sitcominslagen med de mer mytiska, men det sköts överlag väl.
Positivt är också, om vi en stund tar på oss de intersektionella glasögonen, att några konstnärligt tveksamma kompromisser inte gjorts med identitetspolitiken. Om detta är ett tecken i tiden låter vi vara osagt, men tomtarna är som sig bör svenskar. Däremot kan man identifiera en mytiskt intressant dikotomi mellan det genuint tomtemässiga, den boreala myten, och det som kan kallas ”anti-tomten”. Det senare representeras inte minst av amerikanisering (coaching, hiphop, manbuns, psykobabbel och anglicismer). Anti-tomteriet visar sig för övrigt drivas av ressentiment, och en underhållande tolkning av årets julkalender från höger låter sig utan större svårigheter göras. Där finns en tomtefar som mist sin auktoritet efter kompromisser med konsumtionssamhället (”tomtekitet”) och därför söker mening i det icke-autentiska anti-tomteriet. Det leder i sin tur till att en uråldrig ondska vaknar och att den boreala myten måste försvaras. Möjligen med hjälp av en prepper-nisse spelad av Marko Lehtosalo. Den djupare kärnan i skeendet rör svek, lögner och försoning.
En sådan tolkning är inte den enda möjliga, men det finns tecken på kulturell tillnyktring i årets julkalender. Syntesen mellan svensson och saga är också ett fascinerande grepp som hanteras väl.
Avslutningsvis önskas med- och motpolare en fröjdefull jul.
Om skribenten: Joakim Andersen
