Under 1900-talets inledande decennier ägde det rum en märklig blandning av idéer, som bland annat ledde till att den revolutionära syndikalisten Sergio Panunzio blev en av de första fascisterna. En framträdande influens i detta var den franske samhällsfilosofen och syndikalistsympatisören Georges Sorel. Sorel var bland annat en viktig inspirationskälla för Benito Mussolini.
Sorels klassiska verk Tankar om våld finns på svenska, och är tillgängligt i de flesta bibliotek. När man läser Sorel blir det självklart varför hans tankar lätt ledde till fascismen. Sorel lyfter nämligen in ett antal klassiska begrepp från den radikalkonservativa världsbilden i socialismen. Dessa begrepp är myt, dekadens, och heroism.
Myten
Sorel ser myten som mycket viktig för att inspirera och leda människors och gruppers handlingar. I syndikalismens fall var det myten om generalstrejken som fyllde denna funktion. Han skriver om myten:
Endast språket skulle inte räcka till för att på ett säkert sätt ge sådana resultat. Man måste vädja till bildgrupper kapabla att, tillsammans och enbart genom intuition samt innan all övervägd analys, frambringa den massa av känslor som stämmer överens med de olika manifestationerna i det krig som förs av socialismen mot det moderna samhället.
Myten är alltså på ett plan irrationell. Han skriver vidare:
en grupp av föreställningar kapabla att instinktivt frammana alla de känslor som stämmer överens med de krigsmanifestationer… Strejker har hos proletariatet frammanat de noblaste, de djupaste och de mest rörande känslor det besitter; generalstrejken grupperar dem alla i en koordinerad bild, och ger till var och en av dem genom deras sammanförande dess maximala intensitet; genom att vädja till deras smärtsamma minnen av särskilda konflikter färgar den med ett intensivt liv alla detaljer hos kompositionen som presenteras för medvetandet. Vi får då den intuition om socialism som språket inte kunde ge på ett helt klart sätt – och vi får den som en helhet, omedelbart uppfattad.
Föga förvånande hänvisar Sorel också flitigt till den reaktionäre psykologen och studenten av massans psykologi; Le Bon, och intuitionens filosof, Henri Bergson. Det som tydligt skiljer Sorel från marxismen är här hans voluntarism, jämfört med marxismens determinism. För marxismen handlar revolutionen om ekonomiska och ”materiella” faktorer, för Sorel handlar det lika mycket om hur stark Viljan är.
Dekadens
Dekadens är ännu ett klassiskt konservativt/fascistiskt begrepp som genom Sorel kom in i socialismen. Kärnan i hans tankar här är att när proletariatet står mot medelklassen som en armé mot en annan, så leder det till en oförsonlig kamp som kommer att föra till ett nytt samhälle. Under kampen skapas också nya värden. Men när en feg, dekadent och förslappad medelklass istället försöker att slippa denna kamp, och istället mutar proletariatet med kompromisser av olika slag, så får man en situation där hela samhället blir slappt och slött. Några nya värden skapas då inte, och om vi får en socialism med utgångspunkt i ett sådant samhälle så blir det snarare en slö diktatur än det samhälle av fria män som Sorel önskar.
Sorels mål är att proletariatet ska tvinga medelklassen att återvinna de krigiska dygder och vilja till framsteg som han beundrar hos den tidiga medelklassen. Då kommer en period av ekonomiska framsteg att följa, och det syndikalistiska samhälle som följer på sådana framsteg kommer att vara starkt och rikt. Ett syndikalistiskt samhälle som följer på en period av dekadens är däremot inte lika positivt (han jämför med det kristna samhälle som följde direkt efter det dekadenta senromerska samhället).
Som den radikalkonservativ i förklädnad han är, så återknyter Sorel också till Vicos cykliska historiesyn, och han har en syn på mörkhyade som inte är politiskt korrekt. Men det är detaljer i sammanhanget, det viktiga är de tre kärnbegreppen.
Heroism
Värt att notera när liberaler säger att ”fascismen är en irrationell våldsdyrkan” kan vara de skarpa gränser Sorel sätter för våldet. Det är inte oprovocerat våld, massiva bombmattor mot länder med ”fel” ledare, eller nattliga attentat mot oliktänkande eller subkulturer man inte gillar som Sorel syftar på när han talar om våldets potentiellt positiva roll. För en liberal är allt våld av ondo (vilket också innebär att allt våld är lika illa, alltså även lika acceptabelt). För Sorel däremot är det bara i vissa situationer, i ett visst känsloläge, mot en viss fiende, som våld kan fylla en funktion. Här återknyter alltså Sorel till en traditionell syn på våldets och krigarens roll. Precis som Sergio Panunzio gjorde innan han blev fascist, så föreställer sig Sorel proletariatet som en heroisk grupp av krigar-producenter. Sorel skriver:
Den syndikalistiska generalstrejken uppvisar ett stort antal likheter med den första uppfattningen om kriget: proletariatet organiserar sig själv för striden genom att separera sig från nationens övriga delar, och ser sig själv som historiens stora drivkraft, där alla andra sociala hänsyn underordnas kampens; den är helt på det klara med äran som kopplas till dess historiska roll och av heroismen i sin militanta attityd; den längtar efter slutstriden där den bevisar hela sin tapperhet.
Att de som läst Sorel lätt bytte ut proletariatet mot nationen som denna heroiska grupp, efter första världskrigets erfarenheter i skyttegravarna, är kanske inte så svårt att inse.
Våldet är för Sorel bara av värde när det motverkar dekadensen (och tvingar medelklasserna till motstånd, vilket i sin tur omöjliggör diverse kompromisser), och när det leder till tillväxten av moraliska egenskaper hos proletariatet.
Intressant är att Sorel argumenterar emot politiken, och för generalstrejken, och att han gör det i termer som är som hämtade från Nietzsche. Politisk socialism drivs av låga känslor enligt Sorel, efter viljan att förarga medelklassen, av känslor som avundsjuka, hämndvilja, kort sagt ressentiment. Den syndikalistiska kampen för generalstrejken fostrar däremot mer heroiska egenskaper. Kanske kan man se Sorel som en tidig vänsterautonom här, även om hans övriga tankar nog är för fascistoida för en sådan koppling. Hans direkta hänvisningar till Nietzsche är också intressanta i sammanhanget.
Man kan förstå varför Sorel aldrig blev någon förgrundsfigur för de ryska marxisterna i följande rader:
Proletära våldshandlingar har ingen likhet med dessa fördömanden; de är rena och enkla krigshandlingar; de har samma värde som militära bedrifter, och syftar till att markera klasseparationen. Allting i krig utförs utan hat och utan hämndkänslor; i krig blir inte de besegrade dödade; icke-stridförande får inte ta konsekvenserna av de besvikelser som arméerna kan ha upplevt på slagfältet.
Hans profetia att statssocialismen skulle bli inkvisitionens arvtagare, kom också att besannas i den ryska kommunismens massmord på närmare tjugo miljoner av det egna folket, och i deras kinesiska arvtagares än högre siffror på området. Men för kommunisterna är också heder, heroism och sådant endast floskler vilka, i likhet med miljontals olyckliga, står i vägen för det lyckoland de önskar skapa i någon avlägsen framtid.
För oss som radikala konservativa finns det en hel del hos Sorel som blivit utdaterat. Hans antipatriotiska teorier visade sig vara tämligen felaktiga redan under Första Världskriget, både proletärer och syndikalister hade då inga problem att sätta nationens myt före generalstrejkens. Den myt han förde fram har också ersatts av myten om folkgemenskapen som enande myt för de flesta av hans ideologiska arvtagare. Sorel måste därför läsas med försiktighet och kritisk förmåga till eget tänkande. Den ständiga frågan måste vara: hur använder vi bäst Sorels insikter idag.
Om skribenten: Joakim Andersen
