Vår tid präglas när det gäller kommunikationsmedlen av ebb och flod. De företag och grupper som under decennier haft monopol på dem utmanas i kölvattnet av bland annat internet och ny teknologi av rivaler, exempelvis gammalmedia av alternativa medier som Fria Tider. Därför använder de gamla drakarna sig av förbindelser med politiker för att tränga tillbaka uppstickarna, eller den snabba marschen genom institutionerna för att kooptera dem och ta över dem inifrån. I bästa fall är det två steg fram och ett tillbaka.
Ett exempel på denna trend, och dess karaktär av tveeggat svärd, är hur Hollywood de senaste åren utmanats av företag som Netflix. Ibland har resultatet blivit bottennapp som Dear White People, ibland har det blivit betydligt mer positivt. Ett exempel på det sistnämnda är den tyskspråkiga TV-serien Dark. Serien är skapad av paret Baran bo Odar och Jantje Friese, Netflix uppmärksammade dem efter att de gjort thrillern Who Am I – Kein System ist sicher om hackers. Den första säsongen av Dark hade premiär december 2017 och den andra i år. En tredje säsong är på gång. Det är en spännande och intelligent serie med drag både av thriller och science fiction, som bekräftar att ”Tyskland är ett Sverige för vuxna”. Redan introts musik för tankarna till neofolk, bärande teman i serien knyter an till germansk myt och filosofi utan att göra det explicit.
Dark utspelar sig i en fiktiv tysk småstad vid namn Winden, karaktäriserad av sitt kärnkraftverk. Vi följer ett antal familjer i Winden, deras relationer och problem. Det visar sig snart att staden bär på flera hemligheter, även mundäna sådana som otrohet, falska identiteter och lögner. Men Winden är också en stad där barn försvinner, detta visar sig dessutom ha hänt förut. Serien rör sig mellan 2019, 1986 och 1953, vi följer ofta samma familjer och samma personer. Det ger rika möjligheter att fördjupa sig i relationer och karaktärer, samtidigt som det delvis innebär samma nostalgi som en serie som Stranger Things. 1980-talet framstår idag ofta som det sista friska årtiondet, många längtar till det. Valet av tid och plats är metapolitiskt lika intressant som avsaknaden av mångfald i serien. Sådana inslag har en stark tendens att dra uppmärksamhet från det väsentliga, att politisera och förytliga. Väljer man bort dem får man ett annat djup, i Dark är det vanliga tyskar vi följer, delvis med vanliga problem.
Det väsentliga i Dark är lagren av hemligheter som Winden och dess historia ruvar på. Utan att det blir explicit finns en stark koppling till det gotiska, till de hemligheter som väntar i mörkret och i underjorden. Gradvis utforskar huvudpersonerna dessa gåtor och får en bild av vad som ligger bakom de mystiska händelser som drabbar staden. Det är spännande på ett kosmologiskt plan, på samma sätt som i Lovecrafts noveller eller Palahniuks Rant är det här en möjlig förklaring till hur varat och tiden egentligen fungerar som steg för steg nystas upp. Tyvärr kan inte alltför mycket sägas om detta utan att förstöra upplevelsen.
Den mytologi och kosmologi som byggs upp i serien är alltså fascinerande, på samma gång nyskapande och rotad i germanska arketyper. Men Dark förmedlar också en filosofi, tydligt besläktad med Schopenhauer och Nietzsche. Dialogen innehåller många kärnfulla citat, i stil med ”vi är inte fria i vad vi gör, eftersom vi inte är fria i vad vi vill” och ”de flesta människorna är bara spelpjäser på ett schackbräde styrda av en okänd hand”. Frihet och begär, identitet och tid, serien har flera väl hanterade trådar. Det refereras till både Oedipus och Ariadne, hemliga sällskap, resenärer mellan världarna, och annat. Olika huvudpersoner har olika sätt att se på världen, dessa förändras dessutom över tid.
Sammantaget är det en välgjord, spännande och intelligent serie, väl värd att se för den som följer TV-serier. Den påminner om populära Stranger Things, men vad gäller djup förhåller Dark sig till den amerikanska serien som tysk filosofi till amerikansk. Där Stranger Things blivit lite sämre för varje säsong, i hög grad på grund av politiskt korrekta inslag, har Dark dessutom blivit aningen bättre under den andra säsongen.
Om skribenten: Joakim Andersen
