Den italienska traditionalisten Julius Evola var inte en man som undvek kontroverser, snarare får man lätt intrycket att han mer än gärna provocerade borgarna, oavsett om de sedan kallade sig kommunister, liberaler eller fascister. Det är därför talande när Evola medvetet valde att undvika ett begrepp som kunde ha provocerat en stor mängd borgare. Begreppet Evola tog avstånd ifrån är totalitarianismen. Vi ska idag se varför han såg det som ett så stort hot mot traditionen att han medvetet avstod från att plocka anti-borgerliga poäng genom att kalla sin ståndpunkt totalitär. Den som har tillgång till Men Among the Ruins kommer att se att dagens inlägg är en personligt färgad sammanfattning av kapitel fyra.
Den organiska staten
Evola utgår från Traditionen i sitt skriftställande. Traditionen är en uppsättning eviga värden, de är ickemänskliga på så vis att de inte uppfunnits av människor utan förmedlats av gudar och profeter. För Evola är en politisk organisation bara en riktig Stat när den förverkligar dessa eviga ideal. Man kan därför tro att Evolas ideal är diktaturen där en grupp brutala byråkrater tvingar alla undersåtar att lyda traditionens ideal, men så är inte fallet.
Det traditionella idealet är istället den organiska staten. Citat: ”A State is organic when it has a center, and this center is an idea that shapes the various domains of life in an efficacious way; it is organic when it ignores the division and the autonomization of the particular and when, by virtue of a system of hierarchical participation, every part within its relative autonomy performs its own function and enjoys an intimate connection with the whole. In an organic State we can speak of a ”whole” -namely, something integral and spiritually unitary that articulates and unfolds itself-rather than a sum of elements within an aggegate, charcterized by a disorderly clash of interests.”
Alltså, en organisk Stat har en kärna, som är en ide. I det Tysk-Romerska Riket var denna ide det kristna kejsardömet. Iden genomsyrar hela staten, alla dess delar förverkligar den på sitt eget sätt. Hantverkaren förverkligar den i en konst som strävar efter att uttrycka det guddomliga, krigaren förverkligar den dels i sin egen person, dels i försvaret mot dess fiender, och så vidare. Alla dessa lever sina egna liv, gör sina egna saker, men de strävar alla mot samma mål, lever enligt samma ide, och på så vis uppstår synergi. En vital organisk stat behöver alltså inte vara särskilt centraliserad, och faktum är att det Tysk-Romerska Riket skulle kännas lika ”hemma” för en anarkist eller nyliberal som för en fascist eller Blod och Jord-nationalsocialist. Det kryllade av små furstendömen, bonderepubliker, fria städer, biskopsdömen, fria kloster, riddarordnar, och så vidare, i en mosaik som mycket väl kan ha inspirerat den tidiga anarkismen. Alla dessa erkände Kejsaren som länken till Idens icke-mänskliga ursprung, men de hade en omfattande autonomi.
Den totalitära staten
Totalitarismen är för Evola däremot en förfalskning av det organiska idealet. Det är ett system där enheten är påtvingad, genom tvång snarare än genom en spirituell auktoritet, på politisk grund snarare än andlig. Totalitarismen strävar också ofta efter likriktning, och är fientlig mot autonomi för delarna (oavsett om dessa delar är geografiska, etniska eller yrkesmässiga). Det är en sorts skleros, och ofta får man här även en stor byråkrati som kontrollerar allt. Den uppkommer ofta som en reaktion mot individualism och liknande, men den dödar allt det som ännu var levande och traditionellt.
Egna funderingar
Exakt hur distinktionen mellan organisk och totalitär stat kan tillämpas i vår tid är såklart individuellt. Någon kanske ser det som en organisk stat om syrianer eller samer lojala mot Sverige får kulturell autonomi, medan någon annan menar att det är genom att fackföreningarna utvecklas till autonoma gillen som man uppnår detta. Någon tredje kanske förespråkar Quidings kommunsocialism, eller darres Blod och Jordideal. Att det nuvarande systemet är totalitärt, och att den terapeutiska staten använder tvång och hjärntvätt snarare än någon auktoritet, torde hur som helst vara uppenbart. Det är beroende av en stor byråkrati, och det tolererar inte delarnas autonomi. Eftersom delarnas autonomi oundvikligen skulle leda till en backlash mot den terapeutiska statens verklighetsfrämmande ideer vad gäller allt från barnuppfostran till feminism.
Det är samtidigt uppenbart att det finns tydliga likheter med den franska nyhögern, skillnaden är väl att man där inte så mycket intresserar sig för de eventuella icke-mänskliga ursprungen till vår europeiska biokultur. Men samma inställning till att helheten bäst utvecklas och förverkligas av små autonoma gemenskaper hittar man även hos GRECE och deBenoist.
Likheterna med nationalsyndikalismen är också uppenbara. Detta är inget märkligt, eftersom nationalsyndikalismen hade sina rötter i den iberiska integralismen, som är en del av den sydeuropeiska traditionen. Och i den katolska samhällsfilosofin har den organiska staten, med dess långtgående frihet för familjen, kommunen, regionen och syndikatet, alltid haft en central plats.
Hur man bäst förverkligar det organiska idealet kommer att vara individuellt. Några av oss kommer att mena att det inte fullt ut är realpolitiskt möjligt idag, utan att en auktoritär stat ändå är nödvändig för att bekämpa den rena subversionen. Men förhoppningsvis kan det ändå inspirera och väcka en diskussion om hur det goda samhället ska se ut.
Läs även Manarkons inlägg som tjänade som inspiration för detta:
http://www.manarkon.se/article/146/det-politiska-hoppet-bor-i-kulturen
Om skribenten: Joakim Andersen
