Dagens inlägg kommer att behandla den traditionella synen på begreppet ras. Som alla säkert förstår begränsas möjligheterna att uttömmande behandla detta av svensk ”yttrandefrihets”lagstiftning (även när man eftersträvar realism snarare än nedvärderande eller hets måste man vakta sin tunga), men förhoppningsvis ska det ändå gå att ge en introduktion.
Inledningsvis kan nämnas att den som är intresserad av detta även har mycket att hämta i Manarkons senaste inlägg. Manarkon tar i det upp den moderna kontra den traditionella synen på både ras och queer, och visar hur de skiljer sig åt. Inlägget är som vanligt välskrivet, och visar på hur traditionalismen står bortom både en vulgär rasbiologism och en minst lika vulgär ”antirasism”.
http://www.manarkon.se/article/44/ras-eller-queer-eller-bade-och
De tre raserna
Traditionella samhällen har oftast indelat rasbegreppet i tre delar, tre sidor. Race of body, race of soul och race of spirit. Detta hänger ihop med synen på hur människan är uppbyggd. Vi har i talspråk en kropp, en personlighet, och något som är högre än personligheten (det finns i realiteten ännu fler beståndsdelar, men dessa tre är viktigast. En introduktion hittar ni här: http://www.monas.nl/think/afterdeath.htm). Varje beståndsdel motsvarar en form av ras.
Vi ska gå igenom de tre här, och se hur de kan bilda en syntes.
Biologisk ras – race of body
Den moderna rasismen arbetar vanligtvis bara med ett rasbegrepp, nämligen det biologiska. Detta beror på att vi lever i en materialistisk tidsålder, där man vill reducera allt till fysik och biologi. Detta innebär att man studerar sådant som kopplingarna mellan fysisk rastyp och generna som styr exempelvis intelligens och aggression (den som är intresserad av detta kan exempelvis studera Rushton och Vanhanen, de finns online). Som traditionalist är man medveten om riktigheten i många av de slutsatser som dras. Exempelvis finns det en och annan svensk traditionalist som utvecklat ett intresse för fysisk antropologi.
Men den rent biologiska rasismen är till syvende och sidst en mycket modern företeelse, vilket också tenderar att göra den ganska primitiv och klumpig. Om man bara arbetar på att förbättra en befolknings biologiska kvalitet (även om inte särskilt många ”rasister” i verkligheten begränsar sig till detta), missar man dess kultur och dess spiritualitet, vilket är likvärdiga egenskaper hos den högre människotyp man vill skapa.
Biologisk rasism har även en obehaglig tendens att hamna i tankegångar där olika ”raser” ses som olika mycket värda, och där man i extremfallet tror sig kunna förbättra mänskligheten genom att utradera vissa av dem. Utifrån en rent biologisk ståndpunkt finns det inget att invända mot det, men när man kompletterar med en spirituell aspekt blir det tydligt att ingen ”man of Race” skulle ägna sig åt så sjuka bedrifter eller fantasier. En så primitiv rasism är lyckligtvis ett undantag i dagens värld, och oftast bara en fas på vägen till mer mogna identitära ståndpunkter.
Den ”antirasistiska” ståndpunkten att det inte finns några biologiska människoraser är däremot så absurd att vi egentligen inte ens behöver kommentera den. Deras problem är att de svalt den primitiva biologismens argument med hull och hår, och tror att om det finns olika människoraser så måste en av dem vara bättre än de andra. Ergo finns det inga raser. 😉 Antirasisternas enda egentliga poäng torde annars vara att de är medvetna om att det alltid finns individuella undantag (även om de drar lite långtgående slutsatser av det).
Kulturell ras – race of soul
Race of soul får sitt uttryck i karaktären, livsstilen och den känslomässiga attituden till miljö och samhälle. I brist på bättre uttryck kallar jag detta kulturell ras, men det är då i den spenglerska betydelsen av ordet Kultur.
Andlig ras – race of spirit
Mest intressant för en traditionalist är såklart den spirituella typen, race of spirit. Hur når personen kontakt med det högre, det icke-mänskliga? Har han en masochistisk spiritualitet, där han späkar sig och ber till en kosmisk tyrann? Är han spirituell alls, eller är han en hedonist? Styrs han rentav av infernaliska impulser? Hur upplever han på ett högre plan världen, livet, sig själv, det övernaturliga? Har han en indo-europeisk race of spirit exempelvis (det är främst denna aspekt som Evola behandlar i sina skrifter)?
Många traditioner värderade race of spirit så högt att en människa, oavsett hur fin hans/hennes härkomst var, inte räknades förrän han/hon genomgått invigning. Detta var exempelvis fallet med de indiska arierna. Först när man genomgått invigning var man en ariya, och ens beteende (alltså det yttre uttrycket för ens andliga ras) avgjorde om man var värdig att kallas ”ädel”.
Detta anknyter till Evolas ord om ”men of Race” (Yockey är inne på liknande tankegångar vill jag minnas): ”To ”have race” in its perfect and higher meaning is a characteristic that towers above both intellectual values and so-called ”natural” talents. In normal linguistic usage, the expression ”a man of race” has been around for a long time. In general, this was an aristocratic concept. Out of the mass of common and mediocre beings rise men ”of race” in the sense of higher, ”noble” beings. Of course, this nobility did not necessarily have a heraldic sense to it: characters from the countryside or originating in a true and healthy people could evoke this impression of ”race” to the same extent as the honorable representatives of a true aristocracy”. Men among the Ruins, s. 69-70.
Människor som ”har Ras” i denna betydelse av ordet, brukar inte sällan känna igen den egenskapen i varandra oavsett skillnader i race of body och soul. Därmed inte sagt att de av det skälet velat blanda sina kroppar och sina kulturer (till skillnad från det moderna samhället, som tycks tro att så fort man inte hatar eller föraktar någon är man tvungen att beblandas med denne), men de har åtminstone kunnat respektera varandra även i konflikter. En viss tolerans för giftermål över biologiska och kulturella gränser tycks dock ha funnits i adliga kretsar även historiskt.
Olika synteser
Dessa tre beståndsdelar lämnar naturligtvis en möjlighet för ovanliga kombinationer. En människa kan ha en race of body, och en annan race of spirit (Evola nämner särskilt judar med ”arisk” race of spirit, något som inte tycks ha varit helt ovanligt i vare sig Weiningers eller den tidiga fascismens dagar). Detta innebär naturligtvis ett teoretiskt problem.
Olika tänkare utifrån olika synteser utifrån denna traditionella tredelning nått fram till olika lösningar på detta problem. En tänkare som Yockey har betonat ”subjektiv ras”, vilket torde stämma bäst överens med race of soul. ”A man belongs to the race that he feels himself part of”. Detta skulle innebära att biologisk ras är mindre viktigt då individer kan assimileras in i Högkulturer, och få en race of soul som överensstämmer med exempelvis den Europeiska Civilisationen. Ett konkret exempel från dagens Sverige på denna inställning skulle kanske kunna vara Nationaldemokraternas syn på adopterade personer som varande svenskar. Deras blodslinjer skulle då assimileras även vad gäller race of body torde vara tanken.
Man kan naturligtvis även tänka sig en ”strängare” lösning, där man kräver att race of body, soul och spirit ska överensstämma till 100%. Det är dock oklart om det funnits traditionella civilisationer som varit fullt så stränga, utan det är nog en mer modern företeelse. Samtidigt går det att finna stöd även för en syn där race of body bör överensstämma med race of soul och spirit. Följande citat från Cicero belyser detta:: ”It is of great consequence in what bodies souls are placed, for many things spring from the body that sharpen the mind, and many that blunt and dull it.” Det hinduiska kastväsendet är också ett försök att uppnå överensstämmelse mellan de tre.
I slutändan är det svårt att finna en tydlig traditionell ståndpunkt på området, det har varierat kort sagt, och är ett område där var och en måste dra sina egna slutsatser, i enlighet med sin personliga ekvation. Det blir således en act of Will, en politisk handling.
Om skribenten: Joakim Andersen
