Några inlägg tillbaka kommenterade Fredrik Lindholm (URL: http://ironthorn.blogspot.com) mina diatriber mot fackets diskriminering av och ointresse för etniska svenskar med följande ord: Hmm… Lösningen är ju att göra kakan större och att göra etnicitet till en icke-faktor.

Då jag respekterar Fredriks ståndpunkter, fick detta mig att fundera kring förhållandet mellan en libertär och en traditionalistisk världsbild. Dagens inlägg blir en redovisning av resultatet, något ostrukturerad.

Kort om libertarianism

Den libertära världsbilden utgår ifrån att varje individ har en uppsättning rättigheter, som ingen kan ta ifrån honom/henne. Detta innebär att statens inskränkningar av individens frihet i normalfallet ses som illegitima. Det finns ett flertal libertära riktningar, anarko-kapitalism, objektivism, minarkism, individual-anarkism med flera, och de stammar ur olika idetraditioner men når mer eller mindre samma resultat.

Jag ser dessa libertära strömningar som inkarnationer av den indo-ariska frihetslängtan och den fornnordiska ”individualismen”. Våra förfäder var stolta, oberoende och självständiga, och tusen år av styre från Stockholm har inte helt kunnat kväva detta. Men i likhet med andra partiella inkarnationer av forna ideal, som nationalismen och socialismen, lämnar den något att önska utifrån ett traditionellt perspektiv.

Apoliteia

Till att börja med måste vi konstatera att det finns två sorters traditionalister, två olika inställningar till den moderna världen. Båda utgår ifrån att den moderna världen är i grunden dålig, att vi lever i Kali-Yugans mörkaste fas. Däremot finns det två sätt att reagera på detta, där Julius Evola i olika faser av sitt liv uttryckte båda (James Mason uttryckte det enklast: ”Total Dropout or Total Revolution”). Den ena reaktionen är ksatriya-reaktionen, fullskalig revolt mot den moderna världen, även politiskt. Genom sin involvering i den italienska fascismen och WWII demonstrerade Evola denna väg. Den andra reaktionen är mer resignerad, och döptes av Evola till apoliteia. Här menar man att Kali-Yugan har lång tid kvar, och att det är orealistiskt att försöka bekämpa den. Det enda man kan försöka göra är att leva ett traditionellt liv mitt i den, och eftersom det inte finns några värdiga politiska rörelser att stödja tar man avstånd från politiken (a-politeia).

Jag instämmer inte i Evolas senare, mer resignerade, analys. Det finns många tecken på att det nuvarande världssystemet har fått inbyggda motsättningar som inom 20-30 år kommer att leda till dess undergång, inte minst marxister som Wallerstein demonstrerar detta (det växande mellanskiktet i Tredje Världen, migrationen med följande etniska konflikter, bristen på en hegemon som kan ta över efter USA, osv). Att ta upp kampen mot det nuvarande systemet är därför inte bara en nödvändighet för att kunna kalla sig själv ariya/ädel, det är även fullständigt realistiskt.

Hur som helst, utifrån apoliteia-perspektivet är det intressant vilket samhälle som är bäst att leva i. Socialdemokrati, totalitarianism, teokrati? Det är då de libertära blir av intresse, eftersom det i ett libertärt samhälle finns frihet även för en traditionalist att vara sig själv och att söka upplysning/initiation på sitt eget sätt. Inga åsiktspoliser kommer hem till traditionalisten när han/hon råkat uttrycka sina tankar kring raser eller könsroller. Inga åsiktspoliser tar ifrån traditionalisten jobbet så snart media ”avslöjat” honom/henne som antidemokrat (eftersom själva den libertära ideologin är antidemokratisk, alltså emot att majoriteter kan ta ifrån individen dess rättigheter). Inga välmenande dagmammor/politiker sätter traditionalisten i fängelse så snart han/hon som ett led i sitt sökande provar effekterna av marijuana.

Utifrån detta faktum finns det rent praktiska affiniteter mellan en libertär världsbild och en traditionell. I många frågor kommer traditionalister att ha nytta av starka libertära lobbygrupper, och libertärerna har faktiskt nytta av ett antal traditionalister som sprider sina ideal om vuxna, hedervärda och oberoende människor också (för att frihet ska fungera måste människomaterialet hålla någon sorts kvalitet). Man kan även som traditionalist känna respekt för libertärerna när de gentemot staten och dagismentaliteten ställer sig upp och yttrar: ”jag är en vuxen, hedervärd människa. Jag är fullt kapabel att ta hand om mig själv och svara för konsekvenserna av mina egna handlingar. Jag behöver ingen dagisstat att ta hand om mig”, eftersom detta ligger närmare våra förfäders syn och människoideal.

Ett libertärt samhälle erbjuder alltså ett ramverk inom vilket även traditionalism kan fungera. Men det är just ett ramverk, som kan fyllas med vad som helst, och risken är betydande att många använder det till att försvara sina ”val” av rent animalistiska livsstilar (”äta, skita, knulla, dö”, fast i den mer kostsamma version som är konsumtionssamhället).

Etnicitet och progressiv kollektivism

Men min invändning mot en libertär världsbild är dess anti- eller a-nationalism. Den ser etnicitet som en ickefråga, eller en rent privat fråga, något som kan och bör hållas borta från det politiska (exempelvis försvarar många libertärer öppna gränser, något som utifrån ett traditionellt perspektiv skulle leda till folkets undergång och därför är en mycket märklig, självdestruktiv och antifolklig ståndpunkt. Att värna om både den ätt och det folk man är en del av är en viktig del av traditionen, och att stillatigande se på när folket går under är helt enkelt inte hedervärt).

Empirin demonstrerar med all önskvärd tydlighet att det inte går att skilja etniciteten från politiken, att det heller inte går att utifrån ett ”selfish gene”-perspektiv att ”ställa sig utanför” sin grupp. Genforskarna, som kartlagt olika geners rörelser och öden genom historien, har funnit att det är inte konkurrensen inom grupper som spelat störst roll för vilka gener som överlevt och spridits, det är konkurrensen mellan grupper. Folkmord, undanträngning och stilla utdöende, det är så historien sett ut. Den som vill värna om sina egna geners, sin egen blodslinjes, framtid, är tvungen att även värna om sin grupps. Och forskningen kring ”etnisk nepotism” visar även att det är exakt vad människor gör. Vi har utvecklat instinkter och kulturer (”gruppevolutionära strategier” för dem som läst MacDonald) som innebär att vi känner släktskap med dem som liknar oss, eftersom de med största sannolikhet även delar våra gener i större grad. Och dem vi känner släktskap med, gynnar vi, för att gynna våra egna geners väl (notera att fenomen som självmordsbombningar kan förklaras utifrån detta perspektiv. Även om en barnlös spränger sig själv, kommer hans släktingars gener, som han delar, att leva vidare).

Slutsatsen blir naturligtvis att den som tror att han/hon kan ”ställa sig utanför” sin grupp faktiskt är missledd, och mindre verklighetsförankrad än de ”fördomsfulla svenssons” som han/hon implicit ofta vill kontrastera sig mot. Vad får då detta för konsekvenser för den libertära a-nationalismen, när vi konstaterat att etnisk nepotism är medfött? Tja, för det första inser vi att det inte är så säkert att alla grupper i ett libertärt samhälle kommer att ”följa reglerna”. Grupper som är numerärt starka men inte lika framgångsrika ekonomiskt, kommer att utnyttja sin numerära styrka till att tvinga till sig fördelar, och så kommer det politiska att födas på nytt, kanske rentav staten (och en etnisk stat dessutom). Detta är väldigt tydligt genom historien, vi kan se det i Uganda där infödda afrikaner förvisade asiater som upplevdes ha blivit för rika. Vi kan se det i Tyskland där tyskar vände sig mot en judisk grupp som ansågs ”orättvist” framgångsrik, eller i USA och hela Västvärlden där ”minoriteter” med politik och/eller kravaller tvingar fram förändringar i den förda politiken till sin egen fördel. Sådan är de etniska relationernas verklighet, sådan är människans natur. När man inte tycker att reglerna är till ens egen fördel, och man är många nog, så ändrar man på dem. Även om jag och Fredrik Lindholm skulle se etnicitet som en ickefråga, så finns det tillräckligt många som inte skulle dela vår syn, och tvärtom se oss som orättvist priviligierade västerländska män. Cirkeln sluts, och de som försökte ställa sig utanför mentalt ställs utanför rent socio-ekonomiskt genom att nya, mer självmedvetna, grupper tar ifrån dem deras tillgångar. 😉

Vår tids mest kända forskare kring gruppevolutionära strategier (Kevin MacDonald) uttrycker det på följande vis:

While ethnic cleansing is rejected in the strongest moral terms, the authors give their moral approval to competition by birth rate — a view shared also by the current governments of the United States and other NATO countries. Writing prior to the NATO military action in Kosovo, the Teitelbaum and Winters state that the very large numbers of Albanians in the province were due to a conscious program of demographic competition which by 1996 had resulted in four out of five births in Kosovo being Albanians (p. 96).
However, Teitelbaum and Winters do not think of demographic competition as competition at all:

Such a view ignores the reality of ethnic competition throughout the world over very long periods of human history as well as the importance of numbers in pursuing ethnic interests. A Kosovo with a very large Albanian majority will speak a different language and have an entirely different public culture than one with a Serbian majority, and given the centuries-old history of ethnic separatism and ethnic conflict in the region, it is difficult to suppose that this state of affairs would not impinge on the interests of both groups. Teitelbaum and Winters implicitly posit a sort of individualist fantasyland in which the ethnic and cultural groupings of others have no real life impact on individual success or failure. As Bookman notes, however, ethnic power is quite often translated into ethnic discrimination with effects on real-world issues like employment and access to higher education, not to mention a great many instances of civil war, expulsion and genocide.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.