Idag ska vi sätta oss in i den aristokratiska livssynen. De flesta av oss förknippar säkert aristokrati med en ekonomiskt och politiskt priviligierad klass. Anledningen till att vi gör det är att vi gått i en marxoid skola. Kärnan i den aristokratiska livssynen är en personlighetstyp, och en världsbild, och det är det vi ska försöka studera idag. Politiska och ekonomiska privilegier är en sekundär fråga i definitionen av aristokratin, alternativt ett förfallstecken (för likt alla eliter har en uppgång och ett fall, korrumperades också den europeiska adeln).
Människotyper
Det finns flera sätt att dela in mänskligheten i kategorier. Antingen kan man se att alla är Unika (då är man stirnerist), eller så kan man se till det som de har gemensamt (då tillhör de samma grupp, Mänskligheten). Båda dessa indelningar är emellertid så självklara att de är rätt ointressanta och oanvändbara. Ett alternativt sätt att indela dem är att använda en skala, där de är bättre och sämre. Det är väldigt anti-egalitärt, väldigt tabu, och just därför ganska givande. Vår skala kommer att utgå ifrån i vilken grad de är styrda av djuriska drifter, och i vilken mån de styrs av sin inre kärna.
Vid den lägre änden av skalan finner vi då människor som fullständigt styrs av sina drifter, sina kaotiska känsloliv, och sina intryck. Dessa saknar fullständigt stabilitet, saknar ett center, och slungas runt av händelser i sin omvärld. Våra populärmedia tycks fast beslutna att göra dem så talrika som möjligt. Vi har alla träffat sådana här människor. Typiskt för dem är att de har stora skulder eftersom de förköpt sig, de har en lång rad relationer bakom sig eftersom de blivit passionerat ”förälskade” i helt olämpliga människor och sedan urartat i form av svartsjuka och/eller otrohet, de har en väldig samling barn, och de har inte alltid ett jobb. En del av dem är våldsamt överviktiga eftersom de äter vad de vill, när de vill. Andra dricker när de vill, hur mycket de vill. En del sitter inne för våldsutbrott de inte kunnat styra över. Vanligtvis får de även sin världsbild från dokusåpor. Och så vidare, och så vidare. Vi inser nog alla att det är inget värdigt liv dessa människor har, mycket lite skiljer deras liv från djurens (och det som skiljer, skiljer inte alltid till det bättre). Detta är de som är enbart människor.
Vid den högre änden av skalan finner vi däremot människor som lärt känna, och lärt sig att kontrollera sina känslor och sina drifter. Detta är människor som har överblick och ideal, som de lever efter, och som har en kontakt, om än ofta rudimentär i vår ateistiska samtid, med det över-jordiska. Detta är de som är mer än människor.
Emellan dessa har vi flera mellanstadier. ”Anti-rasisten” i sin ”etniska” utstyrsel med sina hysteriska utbrott om ”diskriminering” är ett sådant, där gränsen mellan ideal och ett kaotiskt och förvirrat känsloliv är väldigt luddig. Den yrkeskriminelle med sin självkontroll men ytterst själviska och materialistiska mål i livet är ett annat. Svenssontypen som arbetar hårt utan att egentligen veta till vilken nytta, är ett tredje, och den besatte främlingshataren en fjärde. Vi är nog alla överens om att den högre änden av skalan faktiskt kvalitativt är bättre än den lägre. Det är inte en fråga om att de är ”olika men lika bra”, utan de är bättre eller sämre. Den som kan tygla sina känslor och inte hånglar runt eller går på shoppingsprees lever både ett lyckligare liv och är en bättre, värdigare person, än den som beställer allt den vill ha på postorder tills kronofogden knackar på dörren, eller sover i sina egna spyor. Ärlighet, heder, mod, måttlighet och ideal är bättre för oss än frosseri, lust, lathet, feghet, lögner, självbedrägeri och perversioner (vilket också är vad Budorden esoteriskt är ett uttryck för). Någon som lever enligt de ideal som just nämnts kan vi kalla en aristokrat (från grekiskans ”aristos” – ”de bästa”), en ariya (”de ädla, herrarna”), en goth (”gud”), eller vad vi nu känner för baserat på vår ideologiska och kulturella hemvist.
Samhällstyper
Vi är nog rörande överens vid det här laget om att vi vill hellre ha en ”aristokrat” som ledare än någon som är ”enbart mänsklig”. Vi skäms när våra politiker dricker tills de kissar ner sig eller trakasserar sina kollegor sexuellt, och vi blir ganska arga när deras girighet får dem att stjäla ifrån oss. Vi är nog också ganska ense om vi orkat läsa så här långt, om att vi hellre har ett samhälle av aristokrater än ett av matglada men oärliga och driftstyrda ”individer”. Sådana aristokratiska samhällen har existerat historiskt, där så gott som alla vuxna levde enligt dessa ideal (både män och kvinnor, om än på delvis olika sätt). Våra fornnordiska förfäder, liksom Sparta, är tydliga exempel. Däremot är vårt nuvarande samhälle knappast befolkat av vare sig de bästa, de ädla, eller gother, något som är beklämmande tydligt bara man går in i en affär eller sätter sig i en buss. Hur kan det då komma sig att vårt samhälle massproducerar medelmåttor utan självdisciplin, medan våra förfäders samhälle inte gjorde det? Den egalitära ideologin är en viktig bov i dramat, vilket är tydligt av följande utdrag från en recension av en bok om aristokratisk filosofi:
”What is an aristocracy? The scholar Philippe Mairet in his essay on Aristocracy and the Meaning of Class Rule published in England in 1931, points out that it is an elite which unlike a plutocracy, insists that its members should possess and exhibit excellence in the function of government itself. Aristocracy must stand for a higher type of man.
A higher type of man. That is what those who seek the aristocratic society seek to arrive at and this is truly Nietszchean as well, seeking the improvement of man, the transcendence of man, his overcoming of himself. For Dr Jacob and the thinkers he discusses here, democracy is responsible for a radical shift in the opposite downward direction, away from the transcendence of man and into the time of his great down going, his degeneration, his return to the primitive state from which he once emerged, his loss of consciousness of his own will, and his submission of the will to the technical forces of a materialist elite. Aristocracy is raised on the irreplaceable values, as Dr Jacob calls them, which universalist democracy is destroying: spiritual awareness, tradition and race. Precisely those three values are being constantly weakened in the West. Dr Jacob has provided a useful set of milestones giving some of the names of thinkers who hoped that Western society would take the anti-democratic path. Gone from our world are the qualities which made an aristocracy possible. They are: piety, wonder and distance. When and how will they regain, if ever, their lost authority among us?”
http://thescorp.multics.org/22jacob.html
Eliters uppgång och fall
Avslutningsvis några ord om eliter. Ibland görs det en distinktion mellan ”elitär” och ”egalitär”, som inte är fullt tillräcklig. Alla samhällen är elitära på så vis att de har en styrande elit, vad som skiljer är dels om detta är allmänt erkänt samt vilka ideal som styr denna elit (Michels ”oligarkins järnlag” demonstrerar tydligt att eliter alltid växer fram i större organisationer). I Sverige har vi en styrande klass, som på många vis kan kallas en elit, även om den använder en egalitär ideologi som del av sina metoder. Det är däremot en korrumperad elit, både moraliskt och ekonomiskt. Alla eliter löper risken att förfalla, att glömma bort de artistokratiska idealen när de erbjuds tillgång till lyx och makt. Sådan är den mänskliga naturen. Men historiens natur är att de då ersätts av en ny elit, som har dessa ideal (den hugade kan läsa en tråd på Skadi som handlar om just detta: http://forum.skadi.net/showthread.php?p=326916).
Alltså kommer vår nuvarande politikerklass att inom relativt kort tid (100 år?) ersättas av en ny elit. Frågan är bara vilken det blir. Jag kan bara urskilja två miljöer i det moderna samhället där den fanatism som krävs för något sådant finns, och det är den högerextrema och den islamiska. Frågan är därför öppen för om det blir den svenska flaggan eller halvmånen våra framtida ledare kommer att hissa efter maktövertagandet.
Om skribenten: Joakim Andersen
