Det har under åren blivit något av en tradition att på kvinnodagen tar vi upp intressanta och heterodoxa feminister. Självskriven i sammanhanget är då Camille Paglia, med rätta beskriven som en mer intelligent Jordan Peterson. Paglia är en givande konsthistoriker influerad av bland andra Nietzsche, Freud, de Sade, Spengler, Lawrence, Warhol och Jung. Hon har ett historiskt perspektiv och kan jämföra fenomen i vår tid med liknande företeelser i det gamla Rom eller den hellenska världen. Som inspirationskällorna kan antyda har hon också en realistisk syn på världen och människan, detta påminner om den mer genuina högerns perspektiv. Naturen är inte enbart kärleksfull moder, människor är inte av naturen goda, kvinnor är knappast maktlösa i förhållande till män och så vidare. Paglias mytiska perspektiv är också högintressant, bland annat spårar hon hedniska gestalter i vår tids populärkultur och har analyserat 1960-rörelsens underskattade inslag av andlig revolt och sökande.
Hennes magnum opus är och förblir Sexual Personae från 1990. Det är inget mindre än en beskrivning av den västerländska konstens historia, och hur olika personae, eller arketyper, återkommit och utvecklats genom den. Samtidigt väver hon in många träffsäkra iakttagelser av mindre politiskt korrekt karaktär i texten. Sexual Personae sammanfattar på många sätt Paglias teoretiska grund, det akademiska språket till trots rekommenderas den alltså varmt. Hon har även senare varit mycket produktiv, ett flertal av hennes artiklar och intervjuer har samlats i nyligen utgivna Provocations. Artiklarna spänner över ett brett spektrum, vilket innebär att en del är mer givande än andra. Ett spännande område är Paglias förmåga att tolka samtida gestalter ur ett mytiskt perspektiv. Hon jämför Elvis med mytens Adonis, strippor med hedniska gudinnor och prinsessan Diana med Snövit. Trumps arketypiska essens antyds med ordvalet ”Viking Dragon”, Ayn Rands och Paglias gemensamma influenser i Nietzsche och högromantikerna identifieras och Bowies olika personae analyseras ingående. Paglia är alltid kunnig och intelligent, vilket gör läsningen givande och oförutsägbar.
Hon beskriver sig som libertarian, något som märks i hennes försvar av pornografi, kvinnors lika rättigheter och liknande, liksom i hennes motstånd mot politisk korrekthet och censur. Även detta är återkommande teman i Provocations, Paglias kärnfulla kritik av försök att göra olika grupper till skyddade offer är ofta citatvänlig. Dagens feminism beskriver hon som ”a cliched, bleeding-heart, victim-obsessed, liberal ideology” fientlig till kvinnors konkreta bedrifter (exempelvis Rands). Hennes mytiska perspektiv innebär också att hon kan sätta politisk korrekthet i ett sammanhang. Hon beskriver fenomenet som en kult, i en längre studie av kulter. Vänsterns fientlighet mot religion och myt gör den också svag. Paglia är abortförespråkare men hon ser en svaghet i att dagens feminism så starkt kopplat sig till abortfrågan, till dödande istället för fruktbarhet. På liknande vis varnar hon gayrörelsen för att den vänt äldre maskulina arketyper, och religionen, ryggen. Intressant är också Paglias slutsatser i en text inför invasionen av Irak. Hon var mot invasionen inte minst för att Saddam inte var det stora hotet mot USA. ”Taking the long view, I think Islamic radicalism is the true threat, not Saddam Husseins arsenal”, skrev Paglia då. Hon menade att radikal islam mycket väl kan få vår civilisation på fall, historien kom att ge henne rätt vad gällde Saddams fall och islamismens framflyttade positioner. Paglia är också tveksam till dagens växande antal könsbyten, även om hon beskriver sig som ”transgender” ser hon könsbyten på barn som farligt och skriver att kön är en biologisk realitet.
Min favoritartikel är Paglias långa analys av 1960-talets andliga strömningar och hur de saboterades bland annat av droger, Cults and Cosmic Consciousness. Det är en aspekt av 1968 som vi idag gärna missar, eftersom ”the Right refuses to acknowledge anything positive in the Sixties legacy, while the Left rejects religion wholesale.” Jungianen Paglia skriver också om New Age som fenomen, liksom om behovet av komparativ religion i den akademiska världen. Hon är ateist men betraktar myt och religion som mycket rika symbolvärldar, vilka vi vänder ryggen på egen risk.
Sammantaget är Provocations en guldgruva, om än inte i samma mån som Sexual Personae. Det finns stycken som kan provocera snart sagt vilken läsare som helst, inklusive undertecknad, men den bestående behållningen är det historiska, rentav ”arkeologiska”, perspektiv Paglia anlägger på vår samtid. Hon kan konstatera att populärkulturen blivit sämre, ”musorna har övergett oss”, hon kan också jämföra politisk korrekthet och 1968 med tidigare historiska perioder där revolt ersatts av nytt förtryck. Provocations rekommenderas kort sagt för alla, från nordiska gudinnor som vill bekanta sig med lämpliga personae och ”HBTq-personer” trötta på den politiserade subkulturen till högerradikaler och akademiker intresserade av Paglias mytiska och arkeologiska perspektiv. Möjligtvis kan antologin också vara att föredra som introduktion framför den fantastiska men något mer akademiska Sexual Personae.
Om skribenten: Joakim Andersen
