Följande är ett utdrag ur Dumezils Mitra-Varuna (s. 130-132), där han kontrasterar germanernas ekonomiska ideal (som redan i historisk tid samexisterade med en verklighet som inte alltid överensstämde med idealens bud) med indiernas och italikernas. Germanerna hade inte gjort samma transition från ett Varuna/Oden-dominerat samhälle till ett Mitra/Tiwaz-dominerat som deras sydliga släktingar gjort, och detta märks även i deras ekonomiska ideal.

Vid en hastig överblick kan germanernas system tyckas vara en sorts kommunism, och man kan därför chockeras av våra förfäders ”egalitära vansinne” (alternativt dregla över det, om man är sosse eller kommunist). Skillnaderna mellan germanernas ”kommunism” och dagens system med samma namn är dock väsensdjupa, det rör sig om två helt olika livssyner och världsbilder. Germanernas jämlikhet baserades på att de var krigarfolk, och att de föraktade krämarmentaliteten som lätt utvecklas ihop med privat egendom. De var inte egalitärer, men skillnaderna mellan män låg inte i deras egendom utan i mer immateriella ting som ära och duglighet. Systemets inegalitärakärna låg istället i det faktum att de ovärdiga förlorade sin status som fria män.

Skillnaden mot dagens egalitärer som förespråkar ett samhälle som på ytan kan påminna om det germanska är fundamental. Dagens egalitärer vill ha jämlikhet för alla, oavsett deras värde, av diffusa nostalgiskt-känslosamma skäl, och som ett led i att sänka oss alla till den minsta gemensamma nämnaren. Germanerna var krigarförbund av fria män, av den typ som kallats aristokratiska. Varje german var en aristokrat (jämför spartanernas homoioi, deras jämlikhet baserades på en väldig slavbefolkning), och deras ”kommunism” var ett sätt att bevara detta faktum.

”No man”, Caesar tells us, writing of the German tribes, ”has any fixed quantity of land, or sites that belong specifically to him. Each year the magistrates and chief parcel out the land among the gentes and among groups of kinfolk living communally, in such quantities and in such places as they deem fitting. The following year they oblige them to move elsewhere”.

And Caesar then records as many as five justifications for this system, all of them, he assures us, provided by those involved.

Thus these five causas (or ”reasons”) lie in the moral domain: Caesar tells us that the Germans feared that prolonged habituation to agriculture would cause them to lose the taste for war; to yield to peasant greed, with the injustices that brings in its wake; to become demanding in the matter of comfort, to see factions and discords arising among them caused by love of wealth; and, lastly – a positive argument – that their communizing system was well suited to satisfying and containing the people, ”since each member… can see that his resources are equal to those of the most powerful”.

In Caesar, ”the good system” consists in preventing any person from establishing any true ownership, neque quiquam agri modum certum aut fines habet proprios. Once a year, of necessity (because the land must be cultivated), temporary distribution (distribuunt) of the land is made among the members of society; but, also once a year, the leaders force those pseudo-proprietors to abandon the lands consigned to them (alio transire cogunt).

… the principle is the same: the same consecration of a communizing system, the same repugnance for permanent enclosure and appropriation.

The condemnation of the ”stable and liberal economy” presided over by Tiwaz was a preparation for the glorification of the ”shifting and totalitarian economy” presided over by Wodhanaz.

This text of Saxo’s therefore obliges us to introduce a new and all-important consideration into the theory of sovereignty: that of the economic system within which, along with the two sovereign gods, the coupled concepts, rituals and moralities they represent are seen to function.

In contrast, the ideal of the early Germanic societies, as recorded by Caesar, is a ”confusionism”, a permanent social melting pot, a ”unanism” upholding a heroic and anti-capitalist ethic. Each year, during a single and doubtless brief meeting, this confusionism is given its full realization as the wealth temporarily distributed the previous year is returned to the community

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.