Klasskampen tar sig ständigt nya former, de förtrampade och utsatta finner ständigt nya former för sitt motstånd mot förtryckarna. I varje fall om man ska tro företrädarna för vår nya regering…

Först var det den tilltänkta handelsministern Maria Borelius som förklarade att hon haft en svartarbetande filippinska i källaren med att hon inte hade råd att betala skatt. Det har visat sig att Maria och hennes man tillsammans tjänade nästan 17 miljoner under 90-talet. Men å andra sidan vägrade hennes man enligt uppgift att bidra till kostnaderna för hushållet, och då kommer det hela givetvis i ett nytt ljus. Maria var i själva verket en del av det hemarbetande proletariatet, och tvingades av det känslokalla patriarkatet till desperata lösningar. Lite som Robin Hood eller Phoolan Devi.

Denna teori fick senare stöd av Carl Bildt, som förklarade Marias medlemskap i Osynliga Partiet på följande vis när man frågade honom hur det påverkade folks förtroende för regeringen: Inte alls. Det visar väl att vi inte är rekryterade ur någon elit, som har råd att göra det här.

Och många var de vanliga svenssons som kände igen sig i mångmiljonärerna Borelius’ och Bildts situation, och/eller som inte såg dem som någon ”elit”. Att skattefuska är ju i sig alltid ett tecken på att man är fattig. Vi på webblogg Oskorei håller med Bildt: svarta löner – bra, snatterier – dåligt. TV utan TV-licens – bra, några hundra extra till en fattig barnfamilj som råkar fylla i en ansökan om bostadsbidrag fel – dåligt. Eller för att göra en lång historia kort: fiffel från de rikas sida – bra, fiffel från de fattigas sida – dåligt (på annat sätt kan man inte tolka regeringens löften om att spara in ett antal miljarder på bidragsfusket).

Men det militanta motståndet från de socialt utsatta moderaterna går oförtröttligt vidare.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.