”Politiken är nedströms från kulturen”. Så sammanfattade Andrew Breitbart relationen mellan politik och kultur, vill man förstå samtiden ska man därför inte stirra sig blind på partier och politiker utan även intressera sig för populärkultur, barnprogram, reklamer, musiken på H&M och annan till synes irrelevant bakgrund. Den historiska vänstern hade ett skarpt öga för sådant, man kan bland många andra nämna Roland Barthes. Även den historiska högern har ett rikt arv för den som vill förstå kulturen, bland annat Carl Jung och Julius Evola erbjuder en rik begreppsapparat.
Populärkulturen formar människan mer än vi gärna erkänner, frågan är hur. Man kan här använda tre begrepp, inversion, perversion och subversion. Dessa kan sedan tillämpas i förhållande till ytligare faktorer som prota- och antagonisters identitet och djupare faktorer som budskap och förhållande till mytisk struktur.
Inversion används här, i brist på bättre namn, för att beskriva hur huvudpersoners identitet vänds upp och ner. Den klassiska hjälten i europeiska berättelser har varit en vit, ofta blond, man. Inversion är den fortgående tendensen i populärkulturen att byta ut denna identitet mot andra. James Bond blir en färgad man, Doctor Who blir en kvinna, och så vidare. Detta är inte nödvändigtvis något negativt, det kan finnas goda skäl i det enskilda fallet att inte enbart ha vita män som huvudpersoner, men när det rör sig om en tvångsmässig tendens på bred front är det tveksamt av både konstnärliga och samhälleliga skäl. Inte sällan går inversionen längre, och vita män framställs på lika bred front som onda. Detta är ett område som är svårt att ta upp även för välvilliga liberaler, men uppenbarligen är det en pågående tendens av symbolisk etnisk rensning som bör ges ett namn för att vi ska kunna prata om dess effekter och dess psykologiska orsaker.
Subversion handlar istället om hur värderingar, kategorier och myter undermineras och töms på innehåll. Det kan handla om det gradvisa förlöjligande av den europeiske mannen, i synnerhet i egenskap av far, man kunnat följa under decennier i serier som Tummen mitt i handen och Svensson, Svensson. Här har vi ofta att göra med nihilism, den outtalade övertygelsen att allt är meningslöst. Hjälten som har ett växande antal beroenden och beteenden och därmed blir alltmer ”psykologiskt intressant” kan också vara ett exempel på subversion, vi har här att göra med heroismen som omöjlighet. Subversionen följer naturligt av det moderna samhällets logik, här finns varken plats för hjältar eller mening. En variant av subversionen är banaliseringen, där den mytiska strukturen försvinner och berättelser och konst istället öppet framställs som likvärdiga med en påse chips.
Gränsen mellan subversion och perversion kan vara hårfin, men det senare handlar om mer aktiv förvridning av värderingar, kategorier och mytisk struktur. Ett exempel är hur det monogama romantiska idealet i musik och filmer ersätts av en mer fysisk hedonism. ”Get down on it” så att säga, exemplen kan göras många. En annan variant på perversion är hanteringen av hjälten i många filmer. Ursprungligen har det handlat om en kombination av utvaldhet och hårt arbete, i mer postmoderna sammanhang möter vi istället oftare en kombination av utvaldhet och allmaktfantasier. Sådana kan ge kortvarig tillfredsställelse, man kan exempelvis identifiera sig med gärningsmännen i våldsorgier, men de motiverar inte till eget hårt arbete. I gränslandet mellan perversion och subversion finner vi också materialism och hedonism, där målet med livet framställs som sex och saker. Det finns också en tydlig koppling mellan perversion, banalisering och politisering.
Sammantaget är detta tendenser som gör kulturen sämre och förstör dess djupare potential. Vi gör väl i att både identifiera dem och bidra till en bättre kultur som konsumenter och skapare.
Om skribenten: Joakim Andersen
