När man inte är politiskt korrekt finns det ett ganska begränsat urval av tidsskrifter att välja på i dagens Sverige. Har man en begränsad budget rekommenderar jag främst Folkets Nyheter, men har man en lite större budget kan Axess vara ett nyttigt komplement. Tidsskriftens artiklar rör sig inom området humaniora/samhällsvetenskap, och tycks ha som målsättning att recensera det mesta av det bästa som publiceras där. Artiklarna rör sig tidvis på gränsen till en kritik av den politiska korrekthetens förgivettaganden och fördomar, och därför kan Axess vara ett bra val för den som vill följa med i den vetenskapliga debatten utifrån ett kritiskt perspektiv (och få argument mot PK-dogmerna som alltmer får karaktären av en religion).

Antony Beevor och den obefläckade republiken 

I nyaste numret hittar man således en artikel om behovet av ett medicinskt rasbegrepp (givetvis utifrån perspektivet att det är för de fattiga människorasernas skull, och utan minsta tillstymmelse till preservationistisk argumentation). Man hittar även en recension av historikern Antony Beevors bok om Spanska Inbördeskriget, där han gör upp med en del av vänsterns myter om den outsägligt goda och oskyldiga förlorarsidan. Beevor visar att vänstersidan i Inbördeskriget var hårt kontrollerad av kommunisterna, och att dessa knappast skulle släppt ifrån sig makten efter en seger. ”Historien är aldrig svartvit. Vänstern har visat en genomgående brist på uppriktighet när den betecknat republiken som en demokrati som vilken annan parlamentarisk demokrati som helst. Det var den helt klart inte från juli 1936. Den var mindre auktoritär och mer demokratisk än nationalistsidan, men bara i jämförelse med den”, säger Beevor i en intervju.

Vad som kan tilläggas är att Beevor i intervjun inte tar upp en del annat som begicks i den ”obefläckade republiken”, såsom att anarkister mördade homosexuella (”borgerliga dekadenter”), och skändade liken av munkar och nunnor de hittade i gamla kyrkor. Som sagt, historien är aldrig svartvit.

”Kaviarvänstern har blivit mätt”

I nya numret av Axess recenserar och summerar man även den franske samhällsdebattören Laurent Joffrins bok Histoire de la gauche caviar, som tar upp rikemansvänstern (i Sverige ofta kallad rödvinsvänster, men i Frankrike kaviarvänstern). Joffrin påpekar att det är ett urgammalt fenomen att en del av överklassen ”byter sida”, och börjar verka för den fattigare delen av folket, han nämner Gracchus i det gamla Rom som ett tidigt exempel. Joffrin menar att detta inte är något nödvändigtvis negativt, utan att kaviarvänstern historiskt kunnat tjäna som en brygga mellan folk och elit, och försett vänstern med nya idéer.

Han påpekar dock även att under senare delen av 1900-talet började kaviarvänstern svika. Den har blivit alltmer egoistisk, och även om den ännu kallar sig ”vänster”, så är den ofta för minskad inkomstskatt och större inkomstklyftor. Den har försökt kompensera detta genom att istället förneka problemen med massinvandring, och endast se invandrare som offer och invandringskritiker som odjur. Enligt Joffrin är detta något som leder till främlingsfientlighet.

Jag tror att sådana ”äkta” vänstermän som Göran Greider känner igen sig i Joffrins historiebeskrivning, det sitter nog många gamla rödvinsrebeller runtom i vårt avlånga land med en diffus känsla av att deras forna kamrater svikit sina gamla ideal, att det numera alltid handlar om ”mångkultur” men aldrig om svensk arbetarklass. Joffrins beskrivning når dock inte hela vägen, och borde ha kompletterats med en läsning av After Liberalism av professor Gottfried. Vad Gottfried visar är nämligen att det hela kan förstås som en konflikt mellan två delar av den härskande klassen. Tidigare har en del av den härskande klassen, i arbetarklassens namn, utmanat en annan del av den härskande klassen, och då svängt sig med kaviarvänsterresonemang om ökad jämlikhet, socialism och så vidare. Men vad händer när denna utmanande klass, den Nya Klassen i Gottfrieds terminologi, själva tar makten? Jo, givetvis kommer den då att lägga av med sådana radikala krav. Detta missar Joffrin, kanske då han själv tillhör den Nya Klassen/kaviarvänstern (dessa två är förvisso inte exakt samma sak, men man kan nog utan att överdriva säga att kaviarvänstern är en del av den Nya Klassen).
Mer Axess här:

www.axess.se

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.