Flera av den västtyska studentvänsterns mer framträdande medlemmar har i takt med att de blivit äldre kommit att röra sig åt nationalismens håll. Vissa av dem som var med när det begav sig har argumenterat för att sådana inslag fanns redan 1968, bland dem Herbert Ammon och Bernd Rabehl. Bland de i sammanhanget tydligaste exemplen på tendensen finner vi gruppen kring Deutsches Kolleg. Den består av en mindre grupp gamla studentradikaler, anknyter till den tyska idealismen och beskriver sig själva som ”den tyska andens svärd och sköld”. För den som är bekant med tysk filosofi och idéhistoria är det en guldgruva, för den som inte är det är förmodligen mycket av deras tänkande obegripligt. Samtidigt finns det ett fokus på judar som för många torde vara smolk i den intellektuella glädjebägaren. Man får då göra en dekonstruktiv läsning, där man urskiljer det användbara från det mindre användbara.
Det kanske mest oväntade inslaget i sammanhanget är kopplingen till Karl Marx. Deutsches Kolleg betraktar Marx som en sammansatt karaktär, ”tyskt geni och judisk förbrytare”. Å ena sidan fullbordade han på flera sätt arvet från Kant, Fichte och Hegel med flera, å andra sidan förde han in problematiska inslag. Oavsett hur man ser på kopplingen till Marx judiskhet som förklaring här är det ett fruktbart perspektiv, vill man förstå den moderna världen underlättar det om man bekantar sig med Marx och i förlängningen Hegel. Man kan mycket väl se Hegels Preussen som tesen och det under filosofens tid ännu framväxande kapitalet som antitesen. Hegels Preussen var då inte historiens fullbordan, och det föll på yngre hegelianers axlar att brottas med den nya situationen. För den idéhistoriskt intresserade leder Deutsches Kollegs tolkning till oväntade och ofta fascinerande resultat. Bland annat återkopplar man till den unge Marx produktionssätt, antikt, asiatiskt och germanskt, och utvecklar en historiesyn där marxism och germansk rikstanke förenas (rentav med ett inslag av nordicism). En utgångspunkt för den antijudiska tendensen hos Deutsches Kolleg, synen på USA som icke-nationen men judenheten som ”anti-nationen”, finner man också i resonemangen kring det nomadiska produktionssättet. Kombinationen av marxska produktionssätt och etniska eller metaetniska grupper är potentiellt fruktbar för att förstå historien, i synnerhet kopplad till resonemangen kring europeiska kontra asiatiskt produktionssätt. Det historiska normaltillståndet är stagnation i asiatiskt produktionssätt och orientalisk despotism, men ur några få indo-europeiska folk har antikt och germanskt produktionssätt och i förlängningen europeisk frihet vuxit.
Bland Deutsches Kollegs mest framträdande representanter finner vi Reinhold Oberlercher. Han har kallats nationalmarxist, men snarast är han att betrakta som en del av den tyska idealismens idétradition. Oberlercher har bland annat utgått från Marx ofärdiga Das Kapital och ”formaliserat och fulländat” det med utgångspunkt i Marx egna planer för verket. Oberlerchers version har tre delar, Kapitalet (marknadsekonomins produktion), Klasserna (marknadsekonomins fördelning) och Världsmarknaden (marknadsekonomins resultat). I den första delen går han på mindre än 40 sidor mycket kärnfullt igenom sådant som ”vara – pengar – kapital”, mervärde och profitkvot, och handels-, låne- och fiktivkapital. Det finns några skillnader mellan Marx och Oberlercher, bland annat löser han enligt sig själv den marxska prisproblematiken. Han ser också arbetarna som ”småborgare i deras konsumtiva produktion”. Men det är främst av intresse för de redan invigda.
Av mer allmänt intresse blir det när Oberlercher skriver om klasserna. Han utgår här från de tre produktionsfaktorerna, men utvecklar från dessa tio maximeringsklasser. Klasskamp är fördelningskamp, menar Oberlercher. Det är inte bara arbetare och arbetsgivare utan bland annat även hyresgäster och hyresvärdar som kämpar om fördelningen. Dessa olika grupper slår sig samman i sammanslutningar (hyresgästföreningar, fackförbund, et cetera). Oberlercher noterar att ”kampen mellan sammanslutningarna är bara ett kallt ekonomiskt krig”. Intressant är när han också för in staten i ekvationen. Staten är medellös men kan få inkomster genom skatter. Den kan också ingripa i fördelningskampen på olika sätt, kontrollen av staten är av stor betydelse för de olika maximeringsklasserna.
Verkligt intressant blir det när Oberlercher sedan tar steget till världsmarknaden. Fördelningskampen påverkas nämligen av världsmarknaden. Emigrerar exempelvis ett antal hyresgäster försvagas hyresvärdarna, och vice versa (bostäder kan svårligen exporteras, men nya hyresgäster kan immigrera). På liknande vis försvagas arbetarna om ny arbetskraft immigrerar eller om kapital exporteras. Resultatet av sådant blir förändrade styrkeförhållanden och förändrad fördelning. Detta är logiskt och ligger i linje både med den marxska arbetsvärdeläran och med Marx egna analyser i frågan. Marx var väl medveten om att arbetskraftsinvandring är ett av kapitalets vapen. Kontrollen över staten är här viktig, olika maximeringsklasser kan gynna sin ställning genom exempelvis öppna gränser eller tullar. Och som redan Spengler noterat tenderar demokratin över tid att bli en fasad för plutokrati, något som antyder vilka maximeringsgrupper som på sikt styr staten.
Av detta drar Oberlercher slutsatsen att världsmarknaden leder till att naturen skadas, att arbetskraftsmigranterna förstör socialstrukturen och den nationella sociotopen och att kapitalströmmarna förvandlar de sista biotoperna till resurser. Oberlercher talar om både ekologisk och etnisk kris som följd av världsmarknaden, om ”kapitalistiska ideologers immigrationistiska propaganda” och arbetarklassens splittring genom invandring. Av upprepade globala kriser kommer dock ”de kloka folken” att frigöra sig från internationellt beroende och hägna in marknadsekonomin så att den tjänar folk- och självförsörjning. Marknadsekonomin kommer då underordnas folkekonomin, och ett reparationsarbete kan ta vid där ”den nationella socialstrukturen, den fosterländska biotopen och den folkliga sociotopen” återställs och skyddas. Oberlercher menar kort sagt att ”världscivilisationen är barbariet”, och att världsmarknaden kommer vara en tillfällig fas som ersätts av autarki, ”det ekonomiska samhällets helvetesresa är avslutad”. Som synes står Oberlercher närmare Hegel än Marx i synen på det goda samhället, både stat och marknad finns kvar men underordnade folkens intressen. Oberlercher ersätter heller inte folken med klasserna som historiska aktörer, även om klasserna också är betydelsefulla för att förstå samtiden.
Sammantaget är Oberlerchers Das Kapital von Karl Marx en intressant bok. Han illustrerar hur Marx kan tolkas på ett oväntat men fullt logiskt sätt, utan de inslag som ett drygt sekel senare visat sig vara utopiska och apokalyptiska. Marxister som börjat ifrågasätta den etablerade vänstern kan alltså finna utbyte i Oberlerchers formalisering av Das Kapital. Mer tveksamt är om icke-marxister kan ha samma utbyte, många av Oberlerchers resonemang är sannolikt obegripliga om man inte redan är bekant med Marx teorier. Den ovan skisserade teorin kring fördelningskamp och världsmarknad kan däremot vara en användbar nyckel för att förstå globaliseringen, ”de kloka folkens” lösning med utgångspunkt i autarki, biotop, sociotop, folk- och självförsörjning kan också vara inspirerande. En ekonomi byggd kring folk- och självförsörjning överlappar exempelvis delvis både en fölkisk libertarianism och en lika fölkisk socialism. Få läsare torde okritiskt anamma hela Oberlerchers synsätt, men läsningen kan väcka givande tankar.
Om skribenten: Joakim Andersen
