Den ryske filosofen Alexander Dugins The Fourth Political Theory är ganska fascinerande läsning. Hans uppgörelse med moderniteten, postmoderniteten och de tre tidigare politiska ideologierna kan i jämförelse med det nuvarande paradigmet närmast beskrivas som en fjärde dimension. Dugin slår ner en osynlig vägg och bortom den framträder något helt annorlunda, något som för den moderna människan är oförståeligt, främmande och kanske också skrämmande. Det är en hel del i Dugins tänkande som jag inte håller med om men det är också mycket som är tankeväckande, som kan få läsaren att tänka i nya banor och se nya perspektiv.
Jag ska i denna text inte ägna mig åt någon utförlig genomgång av detta verk utan endast uppehålla mig vid en specifik aspekt. I slutet av boken finns ett kapitel betitlat The Metaphysics of Chaos. I detta avsnitt beskriver Dugin den logocentriska världsbild som han menar ligger till grund för hela den västerländska civilisationen och som inom sig bär fröet inte bara till modernitet och postmodernitet utan även till sin egen undergång. Dugin spårar konceptet med logos redan hos de försokratiska filosoferna och hur det sedan framträder och befästs i Platons och Aristoteles läror.
För att göra det hela kortfattat så menar Dugin att den logocentriska världsbilden idag befinner sig i sin slutfas. Logos är uttömt och har förlorat sitt liv, sin virilitet och sin förmåga att väcka entusiasm och fascination. Dugin menar därför att vi måste söka alternativ och som ett alternativ till logos ställer han kaos. Det är dock en ursprunglig typ av kaos han åsyftar, något som ligger bortom vad som idag ofta beskrivs som kaos men inte är det. Den nuvarande epoken är inte en tid av sant kaos, enligt Dugin, utan en tid av stor förvirring. Vi måste därför skilja på två olika typer av kaos. Det postmoderna ”kaoset” bör alltså snarare betecknas som en slags förvirring, en post-ordning, medan det fundamentala kaoset, i de gamla grekernas ögon, snarare är en för-ordning, ett primordialt tillstånd som existerade innan den nuvarande ordningen kommit på plats. Det är alltså denna typen av kaos som Dugin här är intresserad av.
Dugin refererar till Martin Heidegger som menade att logos i den västerländska civilisationen är att betrakta som en fundamental kärna i kristendomen men även i den grekisk-romerska kulturen i stort. Något ska ha gått fel redan i den västerländska civilisationens själva födelse och detta fel tillskrivs den exklusivistiska position som gavs till logos och som därmed exkluderade ett större perspektiv. Detta måste revideras, enligt Heidegger. Det behövs en ny syn på filosofi och tänkande – en ny början.
Logos beskrivs som maskulint medan kaoset beskrivs som feminint. Kaoset gav liv åt logos men avskaffades sedan av detsamma. Kaoset fasades ut ur människans medvetande och blev något icke-existerande. Inget kunde längre existera utanför logos. Men nu befinner vi oss i logos slutskede, i dess skymningstid.
Här finns det då olika vägar att gå. Man kan antingen flyta med i förstörelsen, omfamna nihilismen, perversionen och förvirringen. Så gör vänstern och liberalerna. Man kan också försöka rädda logos, att försöka återställa delar av den traditionella ordningen. Så resonerar många konservativa, nationalister och högerradikaler.
Dugin menar dock att det finns en tredje väg att gå. Denna innebär att man försöker transcendera logos gränser och stiga bortom den postmoderna världens kris. Enligt den logocentriska världsbilden ska dock detta vara något omöjligt och otänkbart. Bortom logos finns ju ingenting alls? Sådan är den västerländska ontologiska uppfattningen ända sedan Parminedes. Men förhåller det sig verkligen så? Vi kan ändå försöka gå den vägen och vi möter där då det fundamentala kaoset, det som föregick ordning och existens, någonting som är för-ontologiskt. Dugin menar att det är logos självt som har burit oss till denna tid och denna totala kris där alla värden, all religion, all filosofi, all politisk och social ordning kastas in i ett virrvarr av degenerering. Logos kan därför inte vara en del av någon total lösning på detta problem, då logos själv är besmittat av det som orsakat detta tillstånd. Det är endast i det för-ontologiska kaoset som vi kan finna en fullständig lösning på hur vi ska undvika postmodernitetens olika fallgropar, hävdar Dugin.
Dugins dom är skoningslös: ”Modernity has killed eternity and postmodernity is killing time.” Den postmoderna världens själva arkitektur är fragmenterad, perverterad och förvirrad. Och logos, som brukade vara en garant för ordning, fungerar i denna tid som en upprätthållare av gränsen mot det som ligger bortom denna döende struktur och hindrar oss att söka oss utanför den.
För att rädda både oss själva och mänskligheten i stort måste vi därför våga oss bortom den logocentriska civilisationen och röra oss mot kaoset, säger Dugin. För att kunna rädda det exklusiva logos måste vi söka oss till det inklusiva kaoset och vi måste närma oss detta kaos, inte från positionen av logos utan utifrån kaoset självt. Kaoset är av feminin natur, det är den stora modern, det är inkluderande. Det inkluderar både allt det är och allt det inte är, till skillnad från logos. Kaoset kan alltså inom sig bära logos och nära det. Logos kan i kaoset vara en möjlighet och detta kaotiska logos kan bli renat och förnyat och återfödas i evighet ur kaosets barm. Detta logos är då både exklusivt och inklusivt.
Dugin menar vidare att vi måste lära oss tänka med kaoset och inom kaoset. Och detta kaotiska logos ska inte bara förbli en abstrakt konstruktion. Vi bör utforska andra kulturer, bortom den västliga, och vi kan där finna en form av intellektuella traditioner som kan korrespondera med detta koncept, exempelvis i arkaiska samhällen, österländsk teologi och mystiska underströmningar.
Logos kan inte rädda sig själv. Det behöver en utomstående kraft för att göra detta. Och denna kan endast återfinnas i vad som existerade innan dess struktur tog form, innan förfallet inleddes. Vi måste därför vända oss till icke-västliga filosofier och världsåskådningar.
Avslutningsvis hävdar Dugin att det är fel att betrakta kaoset som något som endast hör dåtiden till. Kaoset är evigt, menar han, och existerar sida vid sida med ordning. Men kaoset är också hela tiden nytt, spontant och vitalt och kan därför fungera som en katalysator och injektion i en döende värld. Endast kaos och en alternativ filosofi baserad på inklusivitet kan rädda mänskligheten, sådan vi känner den. Om vi inte vill bli begravda i ruinerna av logos så måste vi öppna oss för kaoset och dess metafysiska principer och använda dem som en grund för något nytt. Kanske blir detta den nya början som Heidegger talade om?
Om skribenten: Michael Nordlind
