Den “enhetslinje” jag försökte förespråka 2015 som svar på den massivt mediauppmärksammade konflikten mellan SD:s partiledning och ledningen för ungdomsförbundet, som intensifierats genom årsmötets val av William Hahnes nya styrelse för Stockholmsdistriktet, är, tror jag, fortfarande i någon mån och på visst sätt giltig och relevant idag, d.v.s. även nu när de gamla SDU:arna bildat ett eget parti, Alternativ för Sverige.

Naturligtvis måste AfS driva på i en viss riktning på ett sätt som SD inte gör, och därmed också ibland, ja säkert ofta, kritisera SD. Men detta skiljer sig inte så oerhört mycket från vad SDU som normalt ungdomsförbund borde ha kunnat göra i förhållande till det s.k. “moderpartiet”, även om det förvisso skiljer sig något mer från vad Hahnes Stockholmsstyrelse kunde göra i förhållande till partiledningen och partiet som helhet inom ramen för det gemensamma principprogrammet. Att SDU inte tilläts göra det, visar att det definitivt fanns utrymme för det nya partiet.

Och sakpolitiska motsättningar är förstås vad politiken handlar om. Men bittra personkonflikter och hatiska angrepp av den typ som för mig var sakligt obegripliga 2015 känns fortfarande onödiga, kontraproduktiva och futtiga när jag ser dem idag. Ett parlamentariskt samarbete mellan ett fortfarande växande SD och ett tillräckligt stort och likaledes växande AfS vore för mig långt mer önskvärt än ett av fortsatta eftergifter från SD:s sida präglat samarbete mellan dem och M – även om ett samarbete mellan SD och M utan fortsatta eftergifter, och som i stället drar M i SD:s riktning, också är önskvärt.

Att Gustav Kasselstrand alltifrån AfS bildande tydligt och flera gånger förklarat att han inte hyser något agg mot SD är ett gott tecken, en mogen gest av just den typ som behövs. Det vore tacknämligt om någon liknande signal kom från SD-ledningen. Ett sådant normaliserat förhållande gick inte att uppnå 2015, inom SD:s ram. Man kanske, för Sveriges skull, kan hoppas att det är lättare nu, med två olika partier.

Om skribenten: Jan Olof Bengtsson

Jan Olof Bengtsson försvarar vad han för teoretiskt-analytiska syften kallar en europeisk post-paleokonservatism, och förespråkar en av kritisk urskillning präglad dialog med den nya högern. Filosofiskt ansluter han sig till idealismen, personalismen och den s.k. värdecentrerade historicismen, och i sin andliga åskådning, som en del av eller i förlängningen av idealismen i vid mening, till philosophia perennis med viss tonvikt på Vedanta. Han är mest känd för sin bok The Worldview of Personalism: Origins and Early Development, har en doktorsexamen från Oxford, har undervisat i idé- och lärdomshistoria i Lund, har länge, om än i begränsad utsträckning, varit verksam som kulturskribent och politisk idédebattör, och har varit partipolitiskt aktiv som ledamot av styrelsen för Sverigedemokraterna i Stockholms stad.