För några år sedan skrev feministen Karolina Ramqvist en ganska lam krönika i DN om hur Morrissey blivit en sorts mansikon. Temat kan dock vara värt en liten kommentar.
Man kan ganska snabbt konstatera att utifrån Ramqvists och andras kommentarer om Morrissey står det klart att han representerar något som de inte kan förstå sig på. Hur är det möjligt att både vara manlig och känslig? Både hård och bräcklig? Att vara en (europeisk) ”man” tycks i deras värld innebära att vara bufflig, våldsam, sluskig och allmänt osympatisk. När någon är bildad, känslosam och romantisk men samtidigt även enormt manlig blir det kortslutning för dessa pk-människor. De ser det som något falskt, abnormt eller som ett försök till infiltration av deras egna sfärer.
När jag varit på Morisseyspelning har jag alltid slagits av vilken stark atmosfär som skapas. Hans trogna fans har ett väldigt speciellt förhållande till honom, ibland på gränsen till dyrkan. Och publiken är intressant att skåda: en trevlig blandning av biffiga karlar med rockabillyfrisyrer, små söta popflickor med randiga kjolar och många fler typer där emellan.
Morrissey lyckas alltså tilltala vitt skilda grupper av människor med sin manliga, men samtidigt ibland även androgyna och sexuellt ambivalenta framtoning. Han är en poet, men samtidigt också en riddare.
Är han då, med Ramqvists ord, en ”patriarkatets förman”? Ja, vad ska man säga om detta? Om det ändå vore så väl.
Morrissey är en senmodern representant för den känsliga och romantiska sidan av den manliga principen.
Han ger oss en glimt av det höviska. Det som även krigande gestalter ur historien minner om, exempelvis haiku-skrivande samurajer eller de medeltida europeiska aristokraterna som ägnade sig åt sina Minnelieder.
Morrissey har flera gånger varit i kontroverser för politiskt inkorrekta uttalanden (vilket det går att läsa mer om i länkarna nedan) och han har nu nyligen återigen blivit anklagad för att vara rasist. Denna gång efter att ha kritiserat den vedervärdiga djurhållningen i Kina. De så kallade antifascisterna verkar minsann hata Morrissey något ofantligt och kanske också med rätta? Han påminner ju dessa ynkliga varelser om att det ännu finns manliga europeiska män, som samtidigt är stiliga, bildade och romantiska. Sannerligen en mardröm för de som förespråkar egalitära ideal och till varje pris önskar smutskasta det som ännu är ädelt i vår värld.
Avslutningsvis skall jag här travestera Morrisseys text till den briljanta The Smiths-låten Cemetery gates:
”Lady Gaga and 50 cent are on your side
While Morrissey is on mine!”
Mer i samma ämne:
Oskorei – Morrissey och massinvandringen
Anark – Blod, jord och rockn’roll, del 4: Morrissey, pop idol identitaire
Om skribenten: Michael Nordlind
