Det var över ett år sedan senast men nu är det dags för andra delen av min betraktelse av populärkulturell musik ur traditionalistisk synvinkel. Det tål att diskuteras om man verkligen kan kalla detta för ”traditionalistiska” inslag men det är åtminstone antimoderna inslag då stark kritik av det moderna projektet och den själsligt döda värld detta åstadkommit förekommer. Jag vill med denna typ av texter synliggöra hur undertryckta känslor kan ta sig uttryck på olika sätt samt bredda spektrat för vilken typ av konstnärliga alster vi inom vår sfär kan tillägna oss och få ett givande utbyte av.

Bandet som kommer beröras denna gång är Broder Daniel. Liksom Kent så lyckas de fånga det nordiska vemodet, även om de till skillnad från dessa inte sjunger på svenska. De kan nästan sägas ha kommit att få representera den svenska tonårsångesten och visst är det en tämligen deppig stämning och livssyn som ofta målas upp i Broder Daniels musik och texter. Genomgående teman är olycklig kärlek, brustna hjärtan, vardagstristess, drömmar om en bättre tillvaro samt viss nihilism och sentimentalitet. Vad som framförallt genomlyser Broder Daniels väsen är bilden av den obotlige romantikern, den obotlige drömmaren.

Det är lätt att avfärda Broder Daniel som ett alltför pretentiöst, tramsigt och överskattat band avsett för fjortonåriga popflickor vilket jag själv gjort en gång i tiden. Jag är nu i äldre dagar av en annan åsikt och kan finna dem som en bitvis väldigt trevlig musikakt för romantikern i den senmoderna världen att bekanta sig närmare med. Hoppas någon av mina läsare delar denna uppfattning.

Broder Daniel har en distinkt gitarr som ofta ger ifrån sig utsökt melodiska slingor och tillsammans med Henrik Berggrens röst är det stundtals en svårslagen kombination. Poängteras måste dock att Berggren som person ofta tenderar att vara alltför feminim, fjollig och ganska löjlig men det är en smaksak och något som inte behöver inverka på ens uppfattning av musiken. Kom ihåg att det inte är dessa individer som uppskattas utan den musik som skapas och de stämningar denna kan återge.

Deras första skiva är alltför lekfullt ungdomlig och glad för min smak och har inte de stora drag av svårmod som senare skulle komma att bli deras karakteristiska uttryck med de mästerliga skivorna Broder Daniel Forever och Cruel Town. Några favoritlåtar som kan nämnas är Sorrow, I’ll be gone, Dark heart och Shoreline.

Med följande texter önskar jag exemplifiera några särdrag i lyriken där vi kan skönja intressanta tankar.

Texten i Army of dreamers framträder nästan som ett antimodernt, idealistiskt romantiskt manifest:

We’re the army of dreamers
We’re the idle people
We’re the ones that don’t count
Waiting in the background
But we are mirrors to this world
We speak, if we’re heard
But we bleed, if we’re hurt
And we seethe, if we’re burned

Texten till Burn heart burn visar tydligt den känsla av meningslöshet i den moderna tillvaron som så många känner:

You spend your days
At a dead end job
Where you just do
What you are told
And you come home
To an empty place
Fall asleep by the TV set
And on the weekend,
You get all drunk
Try to escape,
Till Monday comes

Why is it so we die just as copies
If it’s so we’re born originals

So it goes, so it lingers
While life is slipping
Through your fingers
And you’re counting the days
As it seems
Without goals
And without dreams

Why is it so we die just as copies
If it’s so we’re born originals
Burn heart burn,
Yearn heart yearn

It’s so sad, it’s not a life
It’s a storage of a man
And I’m not asking
For an easy time
But I’m asking
For a meaningful life

Liknande tema möter oss i Out of this town:

Each day connects to the next
I do my routines by reflex
Life’s an endless row of days
But the heart longs to get away

And I wish I could fly out of here
Out of this town

Let no routine keep us down
And foe once let not tv
Run our lives
So I one day can say true
I have lived once too

And I wish I could fly out of here
Out of this town
I’d follow the wind,
Leave everything behind
That holds me down

I wish I could fly away from here
Out of this town
I’d leave them all behind,
Where they are stuck
Waiting for life

Budskapet som kommer fram i dessa rader är ju definitivt att vi lever i en sorts falsk, själlös värld, tömd på mål och mening. En värld där inte en drömmare passar in, där man kvävs och aldrig tillåts leva på riktigt. Det senmoderna samhället objektifierar människan och skapar identitetslösa människor utan rötter. Uppdragna ur sina organiska gemenskaper driver de sedan omkring, förvirrade, i futila försök att tillfredsställa sina begär och bekämpa meningslösheten. Det är kritik mot detta vi kan skåda hos Broder Daniel och det visar på ännu ett sätt hur den djupt underliggande folksjälen kan komma till uttryck i de mest skilda former.

Längre än så kommer dock inte Broder Daniel. De nöjer sig med att konstatera detta faktum utan att finna någon lösning på det hela. Kanske vill de inte heller ha någon lösning utan trivs rätt okej med att besjunga det smått pikanta vemodet och vara festande rockstjärnetyper. Kanske inte, vem vet.

Om skribenten: Michael Nordlind

Michael Nordlind är radikal romantiker, estetiker, tribalist och indoeuropeisk hedning. Han önskar se en global mångfald och är därför starkt kritisk till den nuvarande utvecklingen där världens olika folk och kulturer är på väg att utplånas och ersättas av en enfaldig och själlös konsumtionskultur. Han inspireras av filosofer och författare som Friedrich Nietzsche, Julius Evola, Ernst Jünger, Yukio Mishima och Nikanor Teratologen och uppskattar människor som går sin egen väg utan ett behov av att passa in i någon snäv mall.