Signifikativt för en förnäm personlighet är förmågan att urskilja. Det är en förmåga som brukas för olika ändamål, exempelvis att avfärda rent strunt, men också sådant som är värdefullt. Vi möter ständigt människor omkring oss vilka har en fallenhet för överdrifter – ja, de flesta människor överhuvudtaget överdriver, framhåller sig själva, för att ta plats i tillvaron – oavsett sammanhang. I en strid – i ordets vidaste mening – där två viljor möter varandra, segrar nästan alltid den största överdriften. Om vi dessutom är personer som värderar ord och tar dem på allvar – vilket framförallt män har en tendens att göra – kommer vi att vika undan många gånger. Historien har lärt människor världen över att ta ord på allvar – det har varit en viktig förutsättning i varje moralsystem och etisk situation. Om någon varit skeptisk, ja, kanske rentav haft en ironisk eller sarkastisk grundinställning till dessa språkförhållanden, har personen ifråga ofta blivit utesluten från gemenskapen, eller, genom sin fortsatta närvaro, bidragit till att urholka de andra medlemmarnas förtroende för den. Att verkligen ta ställning för något förutsätter övertygelse, ja, ett visst mått av fanatism, vilken understödjer våra överdrifter: vi överdriver därför att vår egen övertygelse i stunden är viktigare än relationen till den eller dem vi argumenterar och strider emot.
1.
Vi överdriver också när vi träder in i det politiska. När en motrörelse börjar, oavsett område, är den ofta instinktivt polemisk; reaktionen kommer direkt, utan att den förankrats i argumentation eller idésystem. Att exempelvis försöka svälja mat som dåligt tillagats ligger inte för den samvetsgranne – denne spottar ut hela biten, eller, om den kommit tillräckligt långt ner i matsmältningsprocessen, spyr eller skiter ut den under plågsamma omständigheter. De med härdade magar kommer istället ta tid på sig att reagera – de kommer långsamt upptäcka att vad de har ätit aldrig varit nyttigt för dem och istället ordinera en annan kost, med en annorlunda profil, som utgör den tidigare kostens motsats. Den visar sig vara lika extrem och svårsmält som den tidigare avskydda kosten. Mellan de två extrema kosthållningarna bildas ett större mellanskikt, vilket är mer lättsmält och tillgängligt. Mellan de tre olika skikten kommer det ständigt pågå skiftningar. Somliga kommer röra sig från den ena extremen till den andra, tillbaka, fram igen, två steg tillbaka och så fram igen. Liknande rörelser pågår också i det moderna politiska systemet, där dikotomin vänster – höger varit intakt sedan den franska revolutionen. Även vår tids fritänkare positionerar sig enligt samma skala. Det finns partier och parlamentariskt aktiva som försöker undvika dikotomin genom att säga sig vara ”mitten”, vilket är en befängd inställning. I den parlamentariska strid som utkämpats i närapå 250 år finns det två typer: hyenor och lejon. Möjligen också gnuer, men de blir inte tagna på allvar.
2.
Att positionera sig som höger har inte varit utan betydelse – särskilt inte i ett tidevarv där samhällets tankeparadigm dominerats av idéer från socialliberalt håll. Även om det i grunden är en politiserad hållning, har den likväl varit sund, eftersom den grundats i ett instinktivt – emellanåt också reflekterat – förakt mot den livsfientliga ordning som urholkat vår tradition, kultur och historiska medvetenhet. Att ta ställning som högerman har inneburit att ta ställning mot den rådande ordningen. Motkulturen har präglats av högern och har i hög utsträckning varit revolutionär, eftersom den önskat ändra på den skeva samhällsordningen. Begreppet revolution har förvisso en metafysisk betydelse som inte ligger högermän nära – att störta en ordning är subversivt, en skymf mot högre makter – vilket också de konservativa revolutionärerna under mellankrigstiden insåg. Om emellertid den så kallade ordningen snarare manifesterar en faktisk oordning, är det fullt legitimt att positionera sig mot den med de medel som står till buds. Kontrarevolutionärer, förstådda som tidlösa motståndare till världsubversionens obönhörliga historiska rörelse, tydligt manifesterad genom den franska revolutionen, har överlag förknippats som karikatyrer, stockkonservativa, vilka varit ovilliga att förhålla sig på ett nyktert sätt till faktiska händelser. Det har alltså funnits högermän, kontrarevolutionärer, i en djupare metafysisk mening, liksom det funnits revolutionärer som varit djupare, som drivits av en outsläcklig törst att omskapa världen efter sin egen avbild. Att beteckna sig som höger eller vänster i den sistnämnda meningen är ett ställningstagande med större djup. Det är emellertid få idag som relaterar till denna historiska motsats mellan revolutionärer och kontrarevolutionärer när de positionerar sig på vänster-högerskalan.
3.
Vi kommer dock inte ifrån det faktum att båda beteckningarna härrör ur en slitning. Att positionera sig som motståndare mot en ordning, vare sig det sker utifrån en vänster- eller högerposition, är att inlemma sig i slitningen – ja, att gynna den. Den politiska tendensen rör sig ständigt, från vänster till höger, från höger till vänster; under vissa perioder kommer majoriteten utgöras av en höger, under andra domineras den av vänstern. Under tiden kommer alltid någon grupp att missgynnas, ja, bli misstrodda utifrån sitt politiska ställningstagande. I ett samhälle med stor homogenitet är det inte ett lika stort problem – där blir de politiska ställningstagandena inte lika ödesmättade, eftersom det råder samstämmighet kring den grundläggande värdehierarkin. I ett samhälle med stor heterogenitet blir det emellertid värre, eftersom ställningstagandena då rör världsåskådning, religion, etnisk sammanhållning, med mera. Man kan också argumentera för att varje parlamentarisk ordning institutionaliserar slitningen, som förr eller senare ökar graden av politisering. Det är detta som kallas demokrati i modern mening: att argumentera med politiska motståndare, att utsträcka sin egen vilja över dessa, att dominera med sin världsuppfattning, att förändra samhället efter sitt godtycke. Vad som borde vara det viktigaste, oavsett statsskick, är det egna samhällets välstånd – såväl i andligt som materiellt avseende. Om demokratin inte gynnar ett sådant välstånd är den defacto ohälsosam. Demokrati som ordning skall också förstås på flera nivåer. Inflytande i sin lokalitet och region är mer rimligt än att utöva direktinflytande över alla människor i samma stat. En villkorad demokrati vore klart mer önskvärd än dagens format – men det är en uppfattning som står bortom stora delar av högern, inlåsta som de är i parlamentarismens tankebanor.
4.
Tänkare som Max Weber och Massimo Cacciari har hävdat att varje samhälle behöver internalisera sina slitningar. Varje ordning bär på sin egen gudomliga Eris, som stundom drar åt det bra eller dåliga hållet. Istället för att konflikter och tvister förträngs och beläggs med tabu, är det bättre att de kanaliseras inom själva samhället så att de i grunden negativa tendenserna i slutändan blir något konstruktivt. Cacciari kritiserar Heideggers filosofiska inställning till nationalsocialisternas maktövertagande utifrån föreställningen att någon platonsk samhällelig enhet överhuvudtaget är en omöjlighet. Istället för att acceptera kontinuerliga samhälleliga slitningar som ett världshistoriskt faktum, föreställde sig Heidegger enligt Cacciari en ordning som skulle upplösa de traditionella politiska konfliktlinjerna – därav hans ställningstagande för nationalsocialisterna, som han betraktade som en enhetsrörelse. Weber skulle sannolikt ha betraktat den vidare utvecklingen av det tyska exemplet som ett bevis för sitt antagande om gemenskapens behov att kanalisera sina slitningstendenser (enhetsverket som fullbordades inom staten fick som bekant motsatt effekt utåt). Det är emellertid inget som säger att gemenskapens slitningstendenser med nödvändighet måste kanaliseras just i ett parlamentariskt ramverk med valbara partier. Tidigare i historien belystes dylika frågor genom de olika samhällsgruppernas representation. Denna ordning säkerställde att alla samhällsgruppers frågeställningar fanns med på dagordningen och togs i beaktande av de styrande. Den övergripande uppfattningen var att samhället utgjordes av en helhet och att politik som begrepp likaledes var något som angick samma helhet. Att ägna sig åt politik var att engagera sig för helheten – inte för ideologiskt underbyggda särintressen.
5.
Detta har stora delar av dagens höger glömt bort. Så fort någon kommer underfund med det nuvarande samhällets bisarra tillstånd, blir ofta den instinktiva reaktionen att gå med i ett befintligt parti eller starta ett nytt. Det politiska partiet är den främsta motorn för förändring – eller uppfattas åtminstone som det. Det högaktade målet är att övertyga kreti och pleti om de egna föresatsernas förträfflighet och att partiet, med tillräckligt stor mängd röster, skall få igenom sitt inflytande och driva igenom sin politik. Ja, detta ständiga kackel om att driva igenom sin politik! Kan parlamentarismen bli tydligare än så? Är det tänkbart att korruptionen, slitningarna, bristerna, ja, de urartade särintressenas oändliga förökning, kan framträda på ett lika naivt, svulstigt sätt? Dessa så kallade politiker och folkrepresentanter, som jämnt och ständigt skall skräna om sina särintressen – varför skulle någon vilja vara en del av det, om man nu önskar det autentiska, ordnade samhällets återkomst? Ofta är det inte den djupa reflektionen som ligger bakom det politiska engagemanget, utan våra mänskliga – alltför mänskliga – instinkter att agera. Vårt samhälles vidriga sår och bölder luktar alltför illa för att vi inte skall reagera. Vi andra, som är härdade, har inympat dofterna under så lång tid att vårt luktsinne blivit avtrubbat. Likaväl känner vi till samma sår och bölder, men inser att lukten från dessa bara utgör en effekt. För att förtydliga: vi känner till samhällets problem, till och med vilka orsaker som ligger bakom, men förstår att det inte räcker till att agera politiskt – speciellt inte i dagens moderna mening, vilket innebär att vi definierar oss efter samma utnötta skala där ingen av de stridande parterna från början har någon möjlighet att segra, eftersom de underkastat sig samma ogynnsamma spelregler.
6.
Vi är många som nu önskar oss en generation som kan upplösa sagda spelregler, som tröttnat på att kasta klämkäcka fraser fram och tillbaka till varandra, som inte intresserar sig för småaktiga särintressen, utan som eftersträvar de stora målen – det meningsfulla ödet. Denna generation bör absolut intressera sig för politik, men då politik i en högre mening – ja, i klassisk och livsbejakande mening. Det är den stora politiken som ligger de bästa personligheterna för, som borde locka de ädlaste. De som fortfarande bekänner sig som höger, som insisterar på att vara opposition mot något annat, som grundar sin identitet på en infekterad motsatsställning, befäster dessvärre i själva engagemanget en brist som med nödvändighet kommer manifestera sig på ett efterföljande destruktivt sätt. I händerna på de som eftersträvar makt och inflytande genom att ständigt kritisera och förstöra den rådande ordningen, vore statens maktapparat ett fruktansvärt verktyg. Förstörelsen är deras verktyg, de saknar den sans och balans som behövs för härskarskapet. Skillnaden mellan förstörande och skapande element i motkulturen fordrar en utläggning – för det finns en motsättning däremellan som bör belysas.
7.
Från en högre position kan de politiserade aktörerna i motkulturen med rätta kritiseras. De framstår inte sällan som vulgära – föga upphöjda, nästan som symptom på den urartade kultur och samhällsordning som de själva säger sig vilja störta. Å andra sidan behöver varje motkultur och regenerativt inriktad rörelse också sina förstörelseagenter. Det behövs personer som bygger upp, men också de som river ner. Det går nämligen inte att bygga en stabil konstruktion på en rutten grund. Motkulturens mest högljudda och platstagande element behöver utrymme för sin destruktivitet; de måste inom ramen för den övergripande motrörelsen ges utrymme att ägna sig åt kreativ förstörelse. Det innebär att förstöra något på ett sådant sätt att förstörelseverket framstår som meningsfullt, att det i efterhand ger upphov till en värdehierarki som står i förbindelse med en livsglad tillvaro. När vi betraktar motkulturen i sin helhet skall vi alltså inte ägna oss åt att korrigera dess mer vulgära element, eller tvinga alla däri att agera lika uppbyggande och förnämt, utan snarare låta dessa verka på sina egna premisser. Genom att häckla, kritisera och smutsa ner de som står ansvariga för den nuvarande ordningen, ges de politiserade personligheterna en chans att använda sin förstörelselust till att förinta sådant som ligger i vägen för den skapande människornas ambitioner. Dessa förstörelsemästare rycker upp allt ogräs omkring sig för att bereda plats åt morgondagens stora andar, så att dessa kan breda ut sig och växa.
8.
Utrymmet att skapa måste alltså beredas först. Varje ansats att lyfta fram högre ideal och värdeuppfattningar i dagsläget trängs ut av den rådande antikulturen, som inte vill ha någon konkurrent. Cynism, sarkasm, ironi och vulgaritet, behövs i striden mot etablissemanget. Samtidigt får dessa medel inte bli viktigare än själva målet: att skapa en livsbejakande ordning, rotad i tradition, kultur och folk. Därför behövs också andra element i motkulturen, vilka inte alltid framstår som utmanande eller ”punkiga”. Det behövs formerande element, som kan restaurera befintliga institutioner eller bygga helt nya, som manifesterar de ideal och principer vi säger oss stå för. De förstörande, offensiva och hetsigt polemiska förhållningssättet behövs för att locka yngre personer till motkulturen, men också för att det bland en given mängd människor alltid finns de som är bättre lämpade att angripa och förstöra än de är att konstruera något. Många av dagens fritänkare har inte alltid sitt motstånd mot samtiden särskilt väl förankrat, utan reagerar instinktivt; de vet vad de inte vill ha, de vet att de inte uppskattar radikalfeminism, HBTQI-fanatiker eller självhat. Låt dessa personer göra vad de är bra på. De förstörande respektive skapande tendenserna i motkulturen är i slutändan komplementära.
9.
Det finns emellertid ett område där båda tendenserna sammanfaller, där gränsen mellan den förstörande och skapande inställningen suddas ut: metapolitikens. Genom idéspridning påverkar vi människors värderingar, vilka ord de använder och vilka problemformuleringar de tycker är relevanta i sin vardag. Metapolitiken kan vara nedgörande eller uppbyggande i sitt uttryck. Bara idéerna – oavsett om de förmedlas i artiklar, böcker, kommentarsfält, genom Youtube eller poddar – har stor betydelse för motkulturens utsikter att ta plats i samhället. Sedan den nya högern anammade metapolitik som strategi har det ofta betonats att det särskilt är de formella institutionerna som behöver infiltreras för att strategin skall få någon verkan. Det är också den synen som ligger nära Gramscis ursprungliga tanke, när han resonerar kring kulturens roll i staten. Metapolitik kan förvisso utövas med fördel genom formella institutioner – det har vi närliggande, förvisso avskräckande exempel på. Den fungerar emellertid också som en slags kniptångsmanöver; akademiker och journalister, ja, opinionsbildare överhuvudtaget, kommer förr eller senare att uppmärksamma alternativa tankar som slår ut i offentligheten under förutsättning att dessa vunnit spridning. Även fientligt inställda personer, exempelvis verkande i en akademi, kommer skriva avhandlingar och artiklar om den nya högerns tankegods, eftersom det redan vunnit avsevärd spridning i samhället. När studenter skriver B-uppsatser som handlar om Spengler, Evola, Jünger, Donovan m.m., är det att betrakta som en metapolitisk framgång på gräsrotsnivå. Det behöver alltså inte vara just professorer och docenter som uttryckligen representerar givna tankeskolor och tänkare från högerhåll för att metapolitiken skall bli framgångsrik. Det räcker att det finns många oberoende basuner som slungar ut idéerna för att de här och var skall falla i god jordmån.
10.
Det måste betonas: vi får aldrig överge idékriget. Vi kan ha tusentals självständiga männerbunds utspridda i hela landet, men det får ingen varaktig betydelse om de inte representerar någon idé eller värdehierarki. Ett männerbund som saknar andlig eller idémässig grund är endast ett dryckessällskap – i värsta fall ett kriminellt gäng. Det är därför av stor betydelse att de som strävar bortom högeridentiteten erkänner den hela människans betydelse – den som är autarkisk, självständig i kropp och ande, som kan freda sig fysiskt men också hävda sin andliga hållning. Ofta läggs tonvikten på det ena eller andra, men det som krävs är balans. För den som följer sociala medier framstår balans som en högst främmande term. Ofta uttrycks motståndet mot ordningen med en vulgaritet som borde vara varje högburen människa främmande. Överlag är avsaknaden av disciplin påtaglig hos många människor som säger sig vilja verka för en mer traditionell ordning. Dessa personer har knådats i samma former som modernitetens övriga plebejiska massa och saknar följaktligen förmågan att bete sig värdigt, även om de säger sig representera tradition och fason. Om vi gör en världshistorisk utvikning inser vi att människan historiskt sett haft väldigt svårt att hålla flera tankar i huvudet samtidigt, att hon alltför ofta avfärdad det ena för det andras skull, att vi jämnt och ständigt förhållit oss till människan utifrån extremt ensidiga koncept som homo politicus, homo economicus, homo novus, osv. Vi bedömer andra utifrån kategorierna vita activa och vita contemplativa – efter de som handlar och de som tänker. Det ena impliceras alltid utesluta det andra. Återigen, för att återknyta till inledningen: överdriften har en överordnad betydelse, i det lilla såväl som det stora. Men vad hände med den hela människan som föreställning? Hon som är balanserad, som bryr sig om sin kropp och ande, som handlar och tänker? Den människa, som har ideal, principer och värdehierarkier och som lever i enlighet därmed – som manifesterar dessa i gärning? Dessa personligheter är ytterst sällsynta och vi skall vara evigt tacksamma om vi under en hel livsålder haft förmånen att träffa en endaste sådan person.
11.
För att nå bortom högerpositionen är det tre separata insikter som är viktiga att bära med sig, eller tre handlingsområden. Det första gäller självförhållning, alltså hur vi förhåller oss till våra förmågor och brister, samt hur vi arbetar med att förbättra oss själva i fysiskt och andligt avseende. Det handlar bland annat om att anamma en förståelse av dygdeetikens betydelse – att moraliska uppfattningar och bekännelser till idésystem inte spelar någon roll om det inte manifesterar sig i vårt handlande. Om vi inte kan tygla våra egna brister och uppföra oss i enlighet med det vi vill åstadkomma – en högre ordning – kan vi inte framstå som trovärdiga i andras ögon. Bland självförhållningens uppgifter hör att hålla sig i form, psykiskt och fysiskt, att pröva sig själv, att vidga sin kunskap, att realisera livsbejakande projekt som ligger den egna personligheten varmt om hjärtat. Tankar, slagord och fraser kan aldrig övertyga andra om en sats riktighet lika effektivt som ett levande exempel. Vi behöver idéer uttryckta i kött och blod.
12.
Det andra handlingsområdet rör det taktiska. Detta motsvarar i sammanhanget gruppens handlingsområde. I dagens samhälle räcker enskilda starka personligheter långt, men fullständig autarki kan vi inte uppnå utanför gruppens sammanhang. Det är gruppen som ger mening åt vårt enskilda handlande. Det är inom ramen för en gemenskap som vi bedöms, som vi blir urskiljda; det räcker inte att vi som enskilda personer betraktar oss själva som fullständiga. Det är ett antagande som behöver bekräftas, som behöver utmanas, stötas och blötas efter andras omdömen. Min duglighet som person kan inte bekräftas om jag inte utsätter mig för andras omdömden. Det bästa formatet för att åstadkomma detta är inom ramen för ett männerbund, där samtliga medlemmar delar någon grundläggande slags världsuppfattning eller förhållningssätt till samtiden. De som ägnar sig aktivt åt självförhållning och självförbättring bör alltså förr eller senare sluta sig samman med likasinnade och föra med sig samma principer till det taktiska området. Plötsligt talar vi då om gruppens självförhållning, vilket får en helt egen betydelse. Det upprättas därigenom koder och eder, som blir slags förlängningar av den personliga dygdeetiken. För en grupp av detta slag är idén om autarki vägledande. Om det är något som fattas den moderna människan, så är det hennes avsaknad av självständighet. Hon är bunden av en oöverskådlig mängd tabun, knuten till produktionsmedel som hon själv inte äger och följaktligen inte kan påverka. Hon saknar kontakt till jorden, till själva källan för ett ursprungligt leverne. Männerbundet är förvisso en traditionell organisationsform, men i dagsläget är det också en postmodern – i strikt kronologisk mening – form av organisation, vilken kan utgöra en intermediär övergång till ett framtida samhällsklimat där självtillräcklighet blivit ett honnörsord. Genom att ingå i en grupp med likasinnade personligheter ökar våra möjligheter att exempelvis förvärva mark, bistå varandra i arbeten och fysiskt försvar, liksom utsikten att trygga den egna värdehierarkins fortlevnad. Denna taktiska nivå är den svåraste, men också den högsta form av engagemang som vårt århundrades fritänkare kan ta sig an.
13.
I tredje led vill jag hävda den strategiska nivåns betydelse. Det handlar återigen om metapolitik. Det spelar ingen roll om vi är i fysiskt toppskikt, om idéerna som leder oss ger upphov till röta. Att ha en befolkning som i biologisk och estetisk mening är vacker men som i övrigt anpassar all sin vakna tid efter tesen sola consumo, är inte eftersträvansvärt. Återigen handlar det om balans. För att vi skall ta oss ur den nuvarande situationen där många förvisso välmenande och fysiskt välartade människor bär på idéer som på sikt resulterar i deras egen devalvering, måste vi presentera alternativ som ligger i deras eget intresse. Vi bör lyfta fram mer av vår historia, mer av våra traditioner och vår övergripande kultur. Vi behöver en levande identitet. Att hålla liv i en biologisk entitet som inte har något extra lager – det är en i grunden människofientlig uppfattning. Den strategiska nivån handlar om att sprida idéer genom metapolitik och erbjuda folk möjligheten att reflektera över sakernas tillstånd. Det är förvisso en strategi som tar god tid på sig, som kanske inte ger några synliga resultat på kort sikt, men över tid, när idéerna hunnit falla i gynnsam jordmån och slagit rot, kommer så småningom de första skotten att ge sig till känna – kanske i form av offentliga personer som plötsligt använder begrepp som tidigare varit oacceptabla, kanske i form av politiska eller sociala åtgärder som avviker mot det förgångna. Metapolitik kan bedrivas på många nivåer – i fikarummen, på föreningsträffar, på lunch och middagstillfällen, bland vänner och släktingar, bland främlingar i offentliga rum, inom institutioner och organ. Det handlar om idéförmedling på alla nivåer – vilket utgör en viktig insikt i dagens informationssamhälle, där traditionella institutioner inte längre uppbär samma legitimitet och auktoritet som förr. Den gamla 68-rörelsen var tvungna att gå igenom de formella institutionerna för att vinna hegemoni åt sina idéer – vår generation har fler medel till buds, vilket betyder att idéparadigmet kan skifta ännu snabbare.
14.
Att vi tänker ”bortom höger” innebär inte att vi antar en hållning som är anti-höger – eller anti-vänster. Vad det handlar om är att anamma en helt egen hållning, som är affirmativ och framåtsyftande, i grunden opolitisk – eller som åtminstone avhåller sig från politik i parlamentarisk mening. Det handlar om att sikta mot något som är högre än höger, att bekänna sig till en identitet som inte härrör ur en slitning. I den mån som ett samhälle alltid präglas av slitningar och särintressen, behöver de kanaliseras för det gemensammas bästa, som i det republikanska Rom eller det medeltida ståndssamhället. Att ställa sig utanför vänster-högerdikotomin är svårt, ja, vissa skulle kalla det intetsägande och världsfrånvänt. Samma människor är ofta banalt fixerade vid en samhällsordning som knappt har hundra år på nacken och som begreppsmässig härrör ur franska revolutionens godtyckliga dogmer. Det är onekligen meningsfullt att positionera sig som höger idag, särskilt eftersom det uttrycker ett tydligt motstånd mot den rådande ordningen, vilket i sig utgör en viktig påminnelse om att motstånd är möjligt för de som förtvivlar över det rådande läget. Samtidigt får vi inte glömma att det handlar just om ett motstånd, en anti-hållning. Vi bör blicka bortom detta motstånd – mot det som är högre än höger.