H.G. Wells (1866-1946) var en av science fictiongenrens fäder. Bland hans verk finner vi bland annat Doktor Moreaus ö och Världarnas krig. En av hans mest kända romaner är Tidsmaskinen, där han introducerar eloi och morlocker. Det är på samma gång en fängslande science fictionberättelse och ett stycke civilisationskritik med bitvis profetiska kvaliteter.
Huvudpersonen färdas långt fram i tiden, till år 802701 e.Kr. Inledningsvis tycks han ha hamnat i en idyllisk framtid, som påminner om William Morris anarkistiskt romantiska Nytt från en ny värld. Våra avlägsna ättlingar är vackra och lever av det naturen ger. Men snabbt visar sig även likheter med Nietzsches ”sista människor”, framtidens människor är småväxta och ointelligenta. Skillnaderna mellan könen har nästan försvunnit och de blir snabbt trötta av ansträngningar. Dessa eloi lever bland ruinerna av tidigare eror.
Under the new conditions of perfect comfort and security, that restless energy, that with us is strength, would become weakness. Even in our own time certain tendencies and desires, once necessary to survival, are a constant source of failure. Physical courage and the love of battle, for instance, are no great help — may even be hindrances — to a civilized man.
– tidsresenären
Tidsresenären finner att detta är naturligt, givet att människan segrat över naturen. Styrka och intellekt är då inte längre nödvändiga egenskaper. Här finns en intressant motsättning i romanen, Wells var själv socialist men i ett välorganiserat samhälle riskerar tydligen mycket av det som gör oss till människor att försvinna. Han var här inspirerad av zoologen Ray Lankesters tankar kring degeneration även av samhället.
Men det visar sig att de vackra små eloi inte är våra enda arvtagare. Under jorden har det utvecklats en ras av morlocker. Dessa är också små, men har samma färg som maskar och väcker instinktiv fruktan och avsmak hos tidsresenären. Det visar sig gradvis att de ärvt maskiner från äldre tider, och att det är morlockerna som tillverkar kläder och liknande åt eloi. De är ättlingar till 1800-talets proletärer, trängda ner i underjorden. Här märks Wells socialistiska världsbild, överdrivna klassklyftor är av ondo. I grunden är det dock inte en enbart socialistisk insikt, jämför Tacitus och germanerna.
Men relationen mellan eloi och morlocker är bistrare än så. Det visar sig nämligen att eloi är vegetarianer, och morlockerna äter kött. Detta i en era då djurlivet nästan helt försvunnit. Deras byten är alltså eloi. Eloi försvarar sig inte. När tidsresenären försöker ta upp morlockerna med dem reagerar de med avsmak:
But at my first gesture towards this they behaved very oddly. I don’t know how to convey their expression to you. Suppose you were to use a grossly improper gesture to a delicate-minded woman—it is how she would look. They went off as if they had received the last possible insult. I tried a sweet-looking little chap in white next, with exactly the same result. Somehow, his manner made me feel ashamed of myself.
Sammantaget är det alltså en liten fascinerande SF-roman. Där finns ett romantiskt inslag, tankar kring social degeneration och kosmisk meningslöshet vävs in, och Wells är en skicklig historieberättare som lyckas förmedla huvudpersonens känslor vid mötet med den avlägsna framtiden. Det märks att det är en 1800-talsroman, framtidens teknologi är i grunden ”mer av samma”. Som dystopi betraktad är den besläktad med Nietzsches tankar om de ”sista männen”.
Morlocker och eloi
Contemporary culture is a two-tiered system, like the Morlocks and the Eloi in H.G. Wells’s The Time Machine, except that it’s been turned upside down… the Morlocks are in the minority, and they are running the show, because they understand how everything works. The much more numerous Eloi learn everything they know from being steeped from birth in electronic media directed and controlled by book-reading Morlocks.
– Neal Stephenson
Wells berättelse har fascinerat människor sedan den skrevs. I synnerhet eloi och morlockerna väcker tankar och inspirerar till jämförelser. Socialister har här sett vad extrema klassklyftor kan leda till. Civilisationskritiker har gärna jämfört vårt samhälle med eloi, och Wells tankar kring vad överdriven säkerhet och rikedom kan leda till. Vi bevittnar eloi-tendenserna idag. Många svenskar lever i eloi-liknande sociala miljöer, där kamp och starka känslor är bannlysta. När de stöter på motsvarigheter till morlockernas räder väljer de att titta bort och att inte prata om det. I den mån de överhuvudtaget är kapabla att bli upprörda riktar de ilskan mot den som tvingar dem att tänka på hemskheterna snarare än mot den som begår dem.
SF-författaren Neal Stephenson utvecklar likheterna i en essä i In the beginning… was the command line. Han tar där upp hur Disney och Hollywood skapar och förmedlar en global kultur som i grunden inte är en kultur. Dess budskap går bland annat ut på att vi inte ska tänka i termer av rätt och fel, ont och gott, dess budskap är relativistiskt. Stephenson skriver:
The only real problem is that anyone who has no culture, other than this global monoculture, is completely screwed. Anyone who grows up watching TV, never sees any religion or philosophy, is raised in an atmosphere of moral relativism, learns about civics from watching bimbo eruptions on network TV news, and attends a university where postmodernists vie to outdo each other in demolishing traditional notions of truth and quality, is going to come out into the world as one pretty feckless human being.
Uppvuxen med TV förlorar man centrala verktyg för att förstå sin omvärld. Stephensons essä är kort sagt en givande bekantskap. Wells dystopi kan som synes också användas för att förstå etno-sociala relationer. Ett oroväckande stort antal svenskar framstår då som eloi, oförmögna att hantera sådant som tahharush (och ovilliga att ens prata om den andra sidan av tahharushmyntet, våldet som riktas mot unga svenska män). Samtidigt har tolkningsmodellen begränsningar. Eloi försörjdes av morlockerna, i Sverige är det snarare tvärtom. De flesta invandrare är heller inga morlocker, även om det idag borde vara uppenbart att det också finns ett allt annat än sympatiskt inslag i dagens Sverige. Den stora behållningen av Tidsmaskinen är alltså snarare beskrivningen av eloi än av morlocker. I vår värld är morlockräderna inte priset vi får betala för materiella ting, utan för att behålla en mysig men i grunden falsk världsbild. Mellanskikten har tydliga eloiberala drag.
Vi läser Wells klassiker här:
Om skribenten: Joakim Andersen
