Detta är en direkt fortsättning av förra delen.
Mitt begrepp om tiden är diffus. Hur länge har jag legat här? Ibland avlägsnar sig vildsvinen, för att sedan komma närmare igen, alltför nära. Nya grova läten utstöts och varje gång signalerar ryggmärgsreflexen fara! och pulsen går upp, efter att ha stillat sig en smula däremellan.
Temperaturen faller stadigt och något måste jag göra för att inte förfrysa. En flock tranor passerar med sitt karaktäristiska trumpetande, långsamt cirklande sig söderut, men flyger inte så högt som på dagen. Kanske ska de mellanlanda på strandängarna vid den närliggande svansjön, väl dold mellan al och ask. Detta är min chans, kanske den enda. I förhoppningen att tranornas skrianden ska maskera knarr- och prasselljuden krånglar jag mig försiktigt in i sovsäcken och upp på liggunderlaget. Om det varit gäss hade chansen snabbt varit förbi, men tranorna gör sig ingen brådska. Detta är deras flyttstråk sedan urminnes tider och inte mycket kan ändra på det. Mitt utsatta Nu förenas på något sätt med deras återkommande Alltid och jag skänker dem en tacksamhetens tanke.
Väl inne i dunvärmen inser jag att mitt handlingsutrymme nu är om möjligt ännu mer beskuret. Det blir svårt att hinna ut ur sovsäcken om vildsvinen skulle börja visa ett aggressivt intresse för mitt tält. Att sova är uteslutet. Detta kan bli en lång natt men jag slipper i alla fall frysa.
Timmarna går och nya nattljud kommer. En glada sveper omkring med sitt ensliga pipande. I motsats till många andra av skogens invånare har den god syn. Har den sett lägerplatsen och varnar dem? Hoppas inte. Vid något tillfälle kluckar en korp långt borta och senare hörs tunga steg strax utanför, ackompanjerade av djupa suckar. Det måste vara en älg, en trött älg. Hjärtat tar nya skutt, men skogens konung kliver vidare. Så obetydlig är min närvaro alltså. Han kunde nästan ha snubblat på tältlinorna.
Svinen hörs allt mindre och sömnen droppar sakta in, liksom de bokollon som då och då lossnar ur en trädkrona och faller långt ner, mot tältets utsida, ett i taget. Allt har sin gång, dygnet runt, året runt – vare sig någon är här för att uppleva det eller inte.
***
Den svenska vildsvinsstammen har ökat explosionsartat till uppåt 300.000 individer, jämfört med 5000 i mitten av 1990-talet. De kan inte förbli opåverkade av det. Trängsel skapar alltid aggression och mycket riktigt har antalet attacker mot människor ökat, ibland med otäcka skador – för att inte tala om alla trafikolyckor. Något måste göras, men en jägare jag talade med påstod att markägarna tar så stora avgifter för varje skjutet vildsvin att det knappt lönar sig att jaga och bestämmelserna för försäljning av köttet är snåriga. Jordbruksverket bör ändra regelverket, för så här kan det inte fortsätta.
***
Jag drömmer oroligt om att någon slänger brädor på en hög. Det klonkar så det ekar i hela skogen. Jag vaknar med ett ryck och det har börjat ljusna. Ljudet kommer nerifrån ravinen. Människor? Vad gör de? Jag klär mig hjälpligt och kryper ut och fram till kanten. Det är dessbättre inte människor. Det är dovhjortar som stångas i gryningen. Smack! En annan bock går och fejar hornen mot träden, åtföljd av ett par hindar. Även den bok jag tältat under har djupa märken i barken, ser jag nu. Det hade krävts tid och kraft att göra något liknande med kniven.
Med den i bältet packar jag ihop och återvänder. Några vildsvin syns inte till men väl avtrycken av deras bökningar, särskilt på de öppna fälten. Marken är uppfläkt och sårig över stora ytor. Det skadar inte bara grödorna utan också kreaturen, som får i sig jord och blir sjuka.
Jakt som hobby blir allt mer populärt och jakttornen växer upp som svampar ur jorden. Överallt finns de, och ibland sitter det förargade jägare i dem när jag traskar förbi. Kanske stör jag jaktlyckan. Jägarna behövs mer än någonsin men själv föredrar jag, trots allt, att komma riktigt nära djuren snarare än att pricka dem med IR-sikte på långt håll från en trygg plats.
Men … ett par kevlarbyxor ska jag nog skaffa, till nästa gång.
Relaterat på Motpol:
Höstdagjämning och vildsvin (1/2)
Om skribenten: Henrik Lind
