Thomas Nydahl är en av vår tids mest intressanta svenska författare. Han förenar insikter om det personliga med reflektioner om det samtidshistoriska på ett läsvärt sätt, nämnas kan att det inte är optimistisk utopism som genomsyrar reflektionerna och politiska lösningar skrivs heller inte läsaren på näsan. Värdefullt är att Nydahl är väl bekant med utländsk litteratur och filosofi, givande bekantskaper som Simone Weil, Thoreau, Imre Kertesz, Canetti och många andra finns naturligt med i böckerna. Gemensamt för flertalet av dessa är att de bidrar till en inre distans och frihet, i en tidsera som annars kan framstå som olycksbådande och omöjlig att påverka.
Thomas är i dagarna aktuell med en ny bok, Ett huvud är mer än fyrahundra struphuvuden, till vilken vi kommer återkomma. Mycket läsvärd är också Ett barn är fött på Sevedsplan, den hör till mina favoriter av flera skäl. Det sägs ibland att det personliga är politiskt. 68-vänstern var ofta bra på att förmedla det sambandet, att koppla problem i vardagen till mer omfattande strukturer och politik. Det är mer sällan dagens höger lyckas med det, om man bortser från borgerlighetens käpphäst skattetrycket och betydligt mer intressanta Katerina Janouch. Den i grunden apolitiske Nydahl väver i boken skickligt samman det personliga och det politiska/samtidshistoriska.
Barndom och minnen
Människan är en rotad varelse, med ett hem, med minnen och band. Hon är också en varelse för vilken barndomen och uppväxten är viktiga. Thomas skriver i boken ärligt och ingående om sin uppväxt, både det goda och det mindre goda. Han påminner oss på så vis om betydelsen av att stanna upp i vuxenlivets stress och i tanken återvända till vår barndom. Ludwig Klages lyfte på sin tid fram dimensioner av livet och världen som i den moderna världen nedvärderas och trängs undan, bland annat drömmen och barndomen. Det är en god utgångspunkt för en samhälls- och kulturkritik. Vilken uppväxt erbjuder vårt samhälle de barn som idag växer upp i det? Hur förvaltar vår kultur de goda inslag som fanns i barndomen? Hur förvaltas de dåliga? Lever vi i ett samhälle där barn tvingas vara vuxna och där vuxna aldrig fullt växer upp? Thomas citerar inledningsvis Chateaubriand om hur det är att idag bli gammal: I våra dagar har en eftersläntrare inte bara fått se människorna dö utan också idéerna: levnadsregler, seder, smak, nöjen, sorger, känslor, ingenting liknar det han känt. Han är av en annan ras i människosläktet inom vilket han avslutar sina dagar.
Barndomen formar oss, med Nydahls ord kastar den långa skuggor. Det är omöjligt att förstå sig själv, om nödvändigt göra upp med dessa skuggor, om man inte i tanken återvänder till barndomen. Där finns alltid negativa inslag, Thomas citerar Joseph Brodsky ord ”barndomen, en skola i självförakt och otrygghet”. Men där finns också dimensionen av lycklig guldålder, ”alla var snälla mot mig” som di Lampedusa skriver i Childhood Memories and other Stories. Barndomen formar oss, men vi kan välja att vara medvetna eller omedvetna om hur den gör det.
När Thomas tar oss med genom sina minnen till uppväxten handlar det om familj, om den ibland farligt starka första förälskelsen, om klass, vänskap och identitet. Musiken och konsten finns med som en röd tråd, men också bräcklighet och känsla av mindervärde. Varje ärlig läsare kommer känna igen sig både i mycket av det ljusa och mycket av det mörka. Intressant är det i varje fall alltid. Inte minst påminner boken oss om hur det moderna samhället inte är konstruerat för bräckligare själar. Det har sagts att introverta människor idag lider av den extroverta kulturrevolution som genomförts, men det gäller också bräckligare själar. Thomas skriver bland annat om ljudterrorn att den ”är ett urgammalt fenomen som i det moderna samhället stegrats därför att det finns tekniska möjligheter.” Många människotyper lider under den gapighet och hets som fått invadera både offentligt rum och hemmiljö.
Staden
Malmö präglade mig för alltid.
– Thomas Nydahl
Nydahl är uppvuxen i Malmö, om än han i vuxen ålder flyttat ut på landet är Malmö alltid den stad han har med sig. Här påminns vi återigen om den kulturrevolution som ägt rum. De flesta människor vill som Simone Weil uttrycker det ”slå rot”, de vill ha ett hem, rötter och trygghet. För många av dem är hemstaden eller -bygden den plats där de vill leva kvar, där de vill se sina barn växa upp i liknande miljöer som de själva en gång gjorde. Det finns undantag från detta, de är få men det är deras ideal som får behärska politik och debatt. Så tillåts städer förändras till oigenkännlighet, så får de bli larmande och otrygga. Så ses det som fullständigt oproblematiskt att många människor känner sig som främlingar där de växte upp, eller rentav där de bor kvar. Thomas skriver i boken om Malmö, staden där han växte upp. I barndomens landskap finns det idag farliga Sevedsplan, ett av våra mer uttalade no go-zoner. När han var liten var Malmö en distinkt industristad, det var hemmafruarnas stad och det fanns en homogen arbetarbefolkning. Minnena av miljöer och personer bidrar till boken, uppmanar läsaren att själv göra samma resa i minnena. Det är en resa man sällan gör utan inslag både av sorg och av kärlek.
Men det Malmö där många människor växte upp finns inte mer. Avindustrialisering och demografisk förändring har gjort att Malmö idag är något annat. Thomas skriver läsvärt om islamiseringen, om kriminaliteten och om politikers försök att skönmåla det som sker. Även här är det personliga politiskt, när det beskrivs hur familjen lämnade förorten är det på grund av dunkande stereoanläggningar, heroinkvartar och blottare. Ingen vill leva så, allra minst någon som har barn.
Sammantaget är detta en läsvärd bok, inte minst genom fokus på barndomens långa skuggor och de många kopplingarna till litterära och filosofiska bekantskaper. Det är intressant att återvända till barndomen och hembygden, men det är bättre att göra det i sällskap med Simone Weil eller Guntram Vesper. Thomas är inte en politisk författare, men den läsare som med utgångspunkt i barndom, hembygd, rot och minne vill påminna samtiden om de värden den marginaliserat och förtränger finner mycket av värde i Ett barn är fött på Sevedsplan. Den påminner oss om att det stora problemet med modernitet och massinvandring är inte att en del saker kostar pengar, utan att våra behov av mening, sammanhang, rötter, tystnad, lugn och hem ständigt åsidosätts. Även den läsare som är ointresserad av politik kommer att ha ett stort utbyte av tankarna kring barndomens långa skuggor, och börja bekanta sig med sina egna. Detta är kort sagt en bra och intressant bok, en god introduktion till Thomas Nydahls författarskap.
Om skribenten: Joakim Andersen
