Limes. Gränsen.

Det breda, trögt framflytande vattnet som med förrädisk stillhet speglar den ljusa himlen och de trädbe­vuxna kullarna på den andra sidan. De höga snötäckta bergskedjorna, omöjliga att bestiga men med trånga mörka pass som de som vet mer än andra kan finna. Den tunga grå stenmuren som slingrar fram som en orm genom det kuperade landskapet…

Gränsen mot det som inte går att förvandla och göra till det egnas avbild, mot det alltför främmande som inte låter sig infångas och tämjas, som inte låter sig förstås utan att man riskerar att själv förvand­las. Gränsen mot dem som bakom den höga brokiga marmorn och de stelt stirrande statyerna i berusa­de och berusande visioner ser bortglömda skogar och övergivna vatten – och hur en makt som saknar själ rullar krossande fram mot sin egen undergång.

De har låtit sina mäktiga men trötta legioner slå läger vid floden. De är äntligen framme! Hur många människoliv har inte detta kostat? Och som alltid är barbarernas lik oräknade. Floden ligger där som ett brett blått band som bara väntar på att användas för att dra en gräns genom de ändlösa dunkla skogar­na. När de väl har bestämt sig för att inte fortsätta över floden utan stanna här, på den här sidan, känner de sig kloka och balanserade. Man skall inte utmana gudarna. Inte fresta sin lycka. Fast under ytan på denna framsynta strategi finns underhållslinjer som redan är uttänjda till bristningsgränsen, ett allt mer invecklat och osäkert informationssystem, och kostnader som bara växer och växer… Ett imperiums yt­tersta gränser återspeglar dess inre begränsningar. Men de män som befinner sig vid den ena gränsen är sällan desamma som dem som befinner sig vid den andra. De förras konkreta erfarenheter och ofull­ständiga och preliminära insikter är de senares abstraktioner och kalkyler. Så uppstår ett främlingskap inom imperiets gränser, där de som har makten snart överskuggas av makten själv. De som verkar i en tid när imperiet ännu strålar av nedärvd kraft söker intala sig att den mäktiga skugga som faller över marmorn bakom dem är deras egen, och de känner därvid en sällsam berusning. Men de som bekläder de höga ämbetena efter dem, när gränsen för varje dag försvagas och när som helst kan brista, har till slut insett att de är marionetter – och att den som kastar skuggan är en ännu okänd.

Annorlunda än floderna och bergen är muren. Den var ju inte där från början. Här har andra beslut fat­tats och på andra grunder. Varför uppföra en mur just här, på just dessa höjder och genom dessa dal­gångar? Varför inte litet längre norrut eller litet längre söderut? Den gräns som dras här är på en gång godtycklig och skör och uppförd på basis av noggranna hållfasthetsbedömningar och kostnadsberäk­ningar. Även här har imperiet hejdats av det alltför främmande, det alltför vidsträckta och avlägsna och oassimilerbart annorlunda. Men denna gång, kanske för första gången innan förfallet inleddes på allvar och de krympande handlingsmöjligheterna blev uppenbara för nästa alla, har ledarna tvingats möta sin djupaste fruktan och byggt en mur för att dölja den för såväl sig själva som sina underlydande. I murens trygga skugga slår sig nu skaran ned för att försöka leva sitt vardagsliv långt hemifrån. Fast ibland hän­der det att detta regelbundna liv plötslig förefaller dem så underligt främmande och konstlat att de grips av en förvirring som för några ögonblick får dem att tvivla på var de befinner sig. De många och detalj­rika breven mellan garnisonsorterna talar om sådant som vi fortfarande kan känna igen.

Här, där stora hjortar uppenbarar sig i gränslöst öppna landskap och den skrämmande jägaren med de gyllene hornen och ansiktet täckt av ett främmande språks gåtfulla tecken plötsligt kan visa sig för dem som känner hornet i sitt inre, stannade legionerna utan att kunna komma längre. De drevs hit av ett in­neboende tvång att nå längre, att nå ännu längre, att nå fram, som de när detta tvång till slut blev dem för tungt att bära avbördade sig i sten på sten tills blicken åter fick en punkt att hejda sig vid, åter kunde röja sig ett välkänt avskärmat rum i det vilda, fick en gräns, ett något som inte bara var tomhet och formlöshet och ändlös öppenhet.

De skarpa dofterna av pors och skvattram vid de små snabba vattendragen som plötsligt kan dyka upp nästan var som helst. Ljunghedarnas violetta och bruna toner, de täta aldungarna i de mörka ravinerna, som förefaller uttrycka en obestämd närvaro, och vinden, den ständiga vinden, inte sällan kall och hård och med täta häftiga regnskurar, vinden som döljer alla andra ljud, som talar, som talar beständigt, som viskar och brusar i dina öron tills du tycker dig glömma ditt eget språk och börjar förstummas invärtes. Det folk som har växt upp här, som har levt i dessa vindar i århundraden, talar själva detta språk, är ett med det och gör sig hörda i det och genom det. Denna vind som inte känner några gränser. Som är gränslös. Som blåser lika obehindrat genom hjortens krona och trädens grenar som genom människans oroliga hjärta. Dessa som talar vindens språk behöver inga murar för att skydda sig från fruktan och från döden. De är där vinden är. Och vinden är överallt!

Mörk och kall drar vinden med ett dovt brus fram över hedarna. Den sveper fram med en kraft som om ett stort tomrum måste fyllas. Men där den behornade guden stiger fram blir allt med ens tyst och stilla. Där han går med jägarens lätta gyllene steg går samtidigt en gräns, dragen av fruktan och vördnad i hjärtan och sinnen, mellan tillåtet och otillåtet, mellan det heligas riter och försoningens offer och det hämningslösas och hänsynslösas oordning och kaos. Som ett horn känner du det trycka när du närmar dig dessa gränser, hur det hugger till som en kniv när du frestas att överskrida dem, och hur det brinner, brinner som av en outsläcklig eld, när du någon gång har vågat dig på att passera någon av dem – när du av misstag, utan att mena det, för att någon annan övertalade dig eller lurade dig, när du trodde att ingen såg… Men att göra sig liten och ömklig är det sämsta! I tårar och skräck ber du om förlåtelse, om att få sona dina överträdelser, om att få återvända hem till den rätta sidan. Fast för att detta skall vara möjligt krävs alltid ett offer, oavsett om vi vill se det eller ej, oavsett om vi vill acceptera det eller ej. Den som inte förstår detta kommer aldrig att återvända helt. En del av honom blir för alltid kvar därute i den gränslösa kaosvärlden. Och själv märker han kanske inget först…

Skyddade av väldiciplinerade och välbeväpnade legioner lever de nu bakom höga jordvallar och tjocka stenmurar sina noga inrutade medborgarliv i enlighet med samma lagar och bestämmelser som gäller på alla andra platser i imperiet och som uttalas med samma övertygelse överallt. Överallt samma städer med likadana raka gator och långa rader av fyrkantiga hus. Överallt samma liv i samma obestämda syfte, men med samma alltför välkända och alltför vanliga medel – detta liv som omärkligt har omvandlats till ett undersåteliv. De producerar och utbyter tjänster, de tjänar sig själva och de tjänar imperiet, och de får ännu sin lön. Och på alla mynt är kejsarens bild densamma. Vad därutöver är är en frihet som saknar betydelse i sig själv och som därmed också saknar gränser och således kan användas till vad som helst. Ju längre ifrån gränsen med dess frågor och tvivel som människan lever och ju tryggare hon känner sig för alla yttre faror, desto mer tar denna frihet omvandlad till fritid överhanden och blir det egentliga in­nehållet och värdet i hennes liv. I det fjärran belägna centrum betyder den redan nästan allt. Nattliga trohetsbrott, orgier och gladiatorspel – nöjen och äventyr som är underkastade massans och mängdens förytligande logik och som inte är avsedda att berika livet utan tvärtom att tysta dess oro och dölja dess tomhet. De som lever i centrum har nästan inga inre gränser kvar, och de få som återstår betraktas för det mesta som oförnuftiga hämningar och kvardröjande fördomar. Skyddade av det vidsträckta imperi­et, som i sin tur skyddas av de höga murarna och floderna och bergen, är denna metropol för dem som lever där det enda som fortfarande betyder något. Att offra allting annat är för dem inget offer, ty för dem består livet utanför deras egen värld av blott symboler. Och likväl är det just här som imperiets svagaste punkt finns. Den punkt där sprickan kommer att uppstå. Där den redan har gjort det.

Farliga lekar och vilda danser, hungriga fester vid dånande eldar med sånger från tider när orden ännu var unga och starka, och gnistorna som virvlar upp i mörkret och försvinner. Visioner som under det gemensamma rusets inverkan tränger upp till ytan och förvandlas till en högre verklighet, där jorden under och jorden ovan möts och förenas till en enda värld, och kaos visar sig vara ordningens djupaste hemlighet. Dessa på samma gång så magiskt lockande och skrämmande nätter när ljuset skiftar och by­ter riktning och banden tvinnas och binds för alltid – de är det goda och det godas tecken, de är en öppning mot det gemensamma inre, där tron växer och det heligas gränser tar form. Men de som lever trygga bakom sina murar, i skydd för vinden, har glömt att denna öppning finns även hos dem. De döl­jer den för sig själva och för alla andra för att inte den yttre ordningen, den mänskliga maktens ordning, skall störas och försvagas. De reglerar danserna och ger dem en yttre anständighet (som bara ger näring åt en inre oanständighet), de skär av de rituella äventyrens band till myter och väsensfyllda naturkrafter och förvandlar dem till tävlingar för vuxna och lekar för barn (som ordlöst längtar efter de ursprungliga äventyren), och de förser de magiska sångerna med tolkningar och byter ut alla deras svårbegripliga ord mot andra – och berövar dem så deras kraft att förvandla. Deras fester blir en natt utan rötter i dagen. De stiger upp och gör sig i ordning och går med sitt eget för ögonen ut bland de andra som en främling bland andra främlingar. Det som nyss var är som något som aldrig fanns på riktigt. Inte verklighetens djup, dess inre, utan ett avbrott, ett undantag, en förströelse. De har uppfunnit drömmarna och fantasi­erna. Ty de har uppfunnit den skarpa gränsen mellan natt och dag.

De som reser murar, som förlitar sig på yttre gränser, försvagar och urholkar samtidigt de gränser som människan bär i sitt inre – de gränser som gör människor igenkännbara för varandra, som för dem sam­man och håller dem samman. De berövar dessa själsliga gränser deras mening och funktion. De är nu hinder istället för vad de ursprungligen var: den kraft som gav människolivet dess riktning och värde. När de yttre gränserna sedan genombryts och faller, ty förr eller senare faller alla yttre gränser, saknar dessa gränslösa människor den kraft som kunde ha hållit dem samman och hjälpt dem att överleva i en ny och okänd värld. Som löv skingras de nu för den hårda vinden. Ett imperium som endast har yttre gränser, och ett imperiums kraft och expansion är beroende av och ett uttryck för det inres underord­ning under det yttre, är hjälplöst när rörelsen hos dess centrum börjar avta och det förlorar sin centripe­tala kraft. När centrum har försvagats så mycket att det inte längre förmår hålla imperiet samman, och varje imperium måste ha ett sammanhållande centrum, då är det som om hela världen splittrades och krossades. Detta sker alltid med våldets snabbhet och obönhörlighet. Vi kan se det hända, vi ser att det redan håller på att hända, men vi kan inte göra något för att förhindra att det sker.

Men om inga murar restes då? Om inga yttre gränser fanns, om inga yttre gränser någonsin hade fun­nits, då skulle inte heller några gränser kunna öppnas eller överges, då skulle inga gränser kunna genom­brytas och falla. Det självklara är ibland en väg till insikter som är dess motsats. Ty detta hade inneburit att människan, hennes existens, överlämnades åt krafter som är mindre beroende av människan själv och följaktligen starkare än henne: åt de inre gränsernas nedärvda riter och tabun, åt absoluta förpliktel­ser och skrämmande straff för dem som bryter mot dem, åt symboler vars betydelse ständigt stiger åter ur deras eget djup och åt de frälsande handlingarna av offer och försoning… De yttre gränsernas alltid hotande gränslösa värld skulle då ersättas med de oupplösliga inre gränsernas. Och ett folk med inre gränser kan aldrig erövras, kan aldrig besegras.

Torvmossarnas bruna stillastående vatten. De förrädiska gränslösa träskmarkerna, där bråddjup kan dölja sig under blänkande svarta speglar. De uråldriga kultplatserna som ligger dolda långt ute i osynliga labyrinter. De som återvänder, målade över hela kroppen med de heliga hemliga tecknen, är för alltid förvandlade till sig själva. Vägledda av de äldre har de överskridit och upptäckt sina inre gränser och nått fram till den mörka mitten, djupt inne, långt nere, där den vilda oordningen ännu flammar och brinner. Räddade av de offergåvor som de fört med sig på den farliga färden återvänder de nu med kunskapen om vad som finns dolt inuti dem själva och som kan förinta dem om de bryter mot förbu­den, om de inte uppfyller pliktens krav.

De är begränsade nu, men inte av något yttre, synligt, påtagligt, utan av det inre, av det oberörbara och heliga, av den hastiga men brinnande beröringen med det – av den från djupen ständigt stigande visshe­ten om sin delaktighet i ett gränslöst större…

När om hösten på hedarna, medan de dova jakthornen ljuder genom dimman, den store guden plötsligt uppenbarar sig för dem och fyller dem med sin behornade gestalt för alltid… Han ger dem den blödan­de förloraren, och de nedlägger honom med sina snabba välriktade pilar. Segraren däremot är helig och förbjuden. Ty han är fortsättningen och tiden.

Den behornade jägaren kräver offer – och jakten är ett sådant offer. Så blir också överskridandet av den heligaste och hemligaste av alla gränser, den mellan liv och död, en helig handling när den utförs på samma gång i det yttre och i det inre, när den som dödar samtidigt utför det offer som krävs för att han själv skall kunna stanna kvar på de levandes sida.

Mellan sina gyllene horn bär han himlen. Håller han som mellan uppsträckta händer stjärnorna. Och mellan dem, innefattade i dem, finns nu en bild som vi tror oss känna igen och kunna namnge. Som vi tror oss veta. Och denna tro är redan allt! Innefattad i en krona av gyllene ljus. På en gång mänsklig och gudomlig. Den i vind och i vatten, den genom hjärtats kamrar och slag dragna gränsen mellan det liv som är ditt och det som är större än ditt och som ditt bara är en liten del av – denna gräns som bara kan passeras två gånger och som du för att kunna dröja på din egen sida måste känna djupt och starkt som en del av dig själv.

För varje år allt mera en del av det omgivande landskapet. Den tjocka mossan som täcker de nedfallna stenblocken. Albuskarna som har slagit rot i sprickorna. De höga ormbunkarnas litet fräna doft och ha­rarna som står lyssnande på bakbenen i det höga böljande gräset. Uppe på den vittrande murens krön blåser det en friskt blå vårvind. Och de äventyrligt lekande barnen, som utan att någon gång på allvar förlora balansen springer och hoppar längs kanten, kommer för alltid att minnas denna vind som en till­komst, som ett namn…

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.