Ett uttryck jag hörde för många år sedan i något musikradioprogram var ”lite mera förort, lite mera gata”. Det skulle beskriva någon artist vars namn jag sedan länge glömt, men det summerade samtidigt en hel världsbild, en hel förorts- eller ghettomytologi som kan vara intressant att skärskåda. Vi är idag inte intresserade av förorten som sådan, utan den roll den fått i offentlig ideologi och mytologi. Denna mytiska förort säger mycket om det omgivande samhället, dess fantasier och problem.
Förorten som det äkta
Doesn’t have to do with talent, it’s about playing the game.
– DMX om musikindustrins aktiva styrning av populärkulturen
Strävan efter det äkta, det autentiska, är gammal i Västerlandet. Den har tagit sig många uttryck, från romantikernas intresse för naturen, rötterna och drömmen, till gestalten den ädle vilden och fokus på bönder, trasproletärer, arier, romer och andra grupper (ibland har fokus växlat under en livstid, jämför Riefenstahls intresse först för alptyskar och senare för isolerade afrikaner). Samma strävan efter det äkta som präglade radikal höger under tidigt 1900-tal och då knöts till det germanska ”flyttade” senare över till antiimperialistisk vänster och knöts då till termer som negritude. Att många människor sökt något mer äkta är inte förvånande, för det moderna samhället präglas av det konstgjorda, av repetition och brist på mening och djup. Man kan dock lyckas mer eller mindre väl i sitt sökande.
Idag spelar förorten och i synnerhet det amerikanska ghettot en central roll i den officiella mytologin som representanter för detta äkta. Kultur, uttryck, kläder och musik från dessa miljöer anammas snabbt av populärkulturen, och presenteras sedan decennier som den egentliga ungdomskulturen. Hårdrock med mera är på sin höjd subkulturer, oavsett hur populära de blir.
Här märker man snabbt att urvalet inte bara av vad som är ungdomskultur utan även av vad som är förort är väldigt selektivt, ofta gränsande till karikatyren. I den svenska förorten bor en mängd olika sorters människor, en hel del är exempelvis familjefäder och -mödrar vars världsbilder mest för tankarna till svenskt 1950-tal. Andra är religiösa, många av dem kristna, en hel del med konservativa värderingar. Men dessa är inte Förort i mytologisk och symbolisk mening. Den förort vi här talar om är istället en direktimport av det amerikanska ghettot, och då inte sådant det verkligen är utan sådant det förmedlas av musik- och filmindustrin.
Denna förmedling präglas av en mycket förvirrad relation mellan det äkta och det enbart primitiva. Så är det en ”äkthet” i form av ofta infantil hypermaterialism (”get rich quick”, ”make it rain” et cetera) som den historiska vänstern i andra sammanhang inte skulle haft annat än kritik till övers för. Det är också en ”äkthet” präglad av uttalad sexism. Man upptäcker också snabbt en attityd som i den svenska extremismdiskursen brukar kallas ”våldsbejakande”. I den mytiska förorten löser man problem och bristande respekt med stora portioner våld.
Vi befinner oss som synes långt från romantikernas intresse för natur och drömmar här, det äkta förväxlas i den officiella förortsmytologin med det mänskliga tillståndet minus det mesta som skiljer oss från djuren. Det äkta är sex, våld och pengar, och en mycket liten portion självbehärskning och historiskt perspektiv. Det är kort sagt liberalens föreställda naturtillstånd, vilket i förbigående sagt berättar mer för oss om liberalen än om den verkliga förorten.
Förorten och svensson
…the ”groupie,” something of a caricature of the class traitor, is one who casts his or her lot with a collective that is fantasized as being more strongly cohesive and archaic than your own.
– Jameson om svensson som groupie
En sådan mytisk förort framstår för många som på samma gång otäck och spännande, detta gäller i synnerhet det stora befolkningsskikt vi kan ge namnet ”svensson”. Ingen svensson är den andre lik, men många svenssons lever ett senmodernt liv utan plats för särskilt mycket sex och våld, många är de facto de-viriliserade. Detta leder till ett intresse för ett mer ”äkta” och virilt liv, oavsett om det kommer till uttryck genom att man följer en TV-serie som Breaking Bad eller att man läser Snabba Cash. Traditionella europeiska manlighetsideal och -förebilder saknar man kännedom om, dessutom är de misstänkt lika ”nazism”. Det återstår då Snabba Cash.
Fredric Jameson, en av det sena 1900-talets mer framträdande marxister, beskrev på sin tid detta fenomen som groupie-liknande. Svensson som groupie betraktar förortens grupper och människor som mer vitala, detta i kombination med politisk korrekthets olika tabun leder logiskt till sådant som ovan nämnda musikindustri. Detta då anledningen till att svenskar inte utvecklar mer autentiska och virila uttryck inte är att de inte kan, utan att de inte får.
Samtidigt är det hela ett bra exempel på det L.F. Clauss på sin tid gav namnet Artfremd, försök att vara något man inte är, försök på förhand dömda att misslyckas. Det blir, för alla inblandade, mest löjeväckande när en svensson börjar krydda sitt språk med uttryck som ”softisch”. Det är ett symboliskt erkännande av underlägsenhet vad gäller äkthet och vitalitet, men det är ingen lösning på problemet.
Förorten och tredje världen
What racially based nation could but avoid decline once, by popular consent, they surrender their combative will and assign the masculine standard to a servile minority?
– James LaFond
I den officiella mytologin kan man också spåra föreställningar med ursprung i den såkallade ”tredjevärldismen” och 1970-talets aktiva anti-imperialism. Denna är idag inte särskilt framträdande, de stora demonstrationerna mot angreppen på Libyen eller Syrien har lyst med sin frånvaro. Reell anti-imperialism är idag starkare i den radikala högern än i den etablerade vänstern. Istället har tredjevärldismen som sentiment flyttat hem till Europa, och fokus hamnat på förorten. Med förorten har Tredje världen flyttat in i Sverige. Med den följer även den vite mannens kollektiva skuld och börda, och på så vis kan även tredjevärldismens attityder fortsatt tillfredsställas. Dessa attityder, nu så gamla att de snarare bygger på nostalgi och ohejdad vana än rationellt tänkande, är förklaringen till att upplopp i förorten inte sällan associeras med rättmätigt uppror snarare än med försämrad trygghet för de flesta invånarna. Den åldrade 68:an kan ibland inte ens se skillnad på en gerillasoldat och en ungdomskriminell. Kanske är det även så att fixeringen vid förortens förtryckta stjäl fokus från den verkliga situationen i exempelvis Syrien eller Jemen?
Sammantaget finner vi alltså att en närmare studie av förorten och ghettot som inslag i en mytologi kan hjälpa oss att förstå en hel del av vårt samhälles problem. Detta både vad gäller den erbarmliga populärkulturen, svenssons groupietendenser (inklusive Zlatankulten?) och oförmågan att lösa reella problem. Vi anar här också några av de områden vi måste arbeta med. Det handlar dels om bristen på äkthet i det moderna samhället, och oförmågan att skilja mellan äkthet, vitalitet, virilitet och ren primitivitet. Det är fyra skilda ting, och endast de tre förstnämnda är av godo. Vi bör ta med oss Clauss begrepp Artfremd, och inse det lönlösa i att försöka vara något vi inte är. Vi bör återvinna en europeisk virilitet och manlighet, hellre än att projicera sådant på den etnifierade underklassen.. Vi bör inse att det är en värld av skillnad mellan en fientligt inställd människa vi försörjer med våra skattepengar å ena sidan och invånarna i de historiska kolonierna å den andra. Om vi inte kan göra den distinktionen kommer vi ha problem att hantera både inrikes- och utrikespolitiken.
Om skribenten: Joakim Andersen
