Den så kallade nya vänstern rörde sig runt 1970-talet ofta i riktning mot den nya högerns positioner. Välkända exempel på detta är Cornelius Castoriadis och Christopher Lasch, ett värdefullt exempel är även kretsen kring Paul Piccone och Telos. Dessa gjorde en nytolkning av bland annat Frankfurtskolans kritiska teori, vilket innebar att Carl Schmitt och Alain de Benoist bereddes utrymme i Telos. Resultatet var en postmodern populism och kritik av mycket av den etablerade vänstern. Piccone, Luke, Ulmen med flera formulerade en analys av samtiden som fortfarande är givande, bland annat med begreppet artificiell negativitet. Ihop med ”den långa marschen genom institutionerna” belyser det perspektivet hur systemet göder sina ”kritiker”, hur politisk korrekthet uppstått och spårat ur. Piccone är för övrigt, ihop med Genovese och Gramsci, ett intressant exempel på mötet mellan marxism och italienare, de italienska marxisterna tycks ha bevarat ett jordnära sunt förnuft.
En läsvärd intervju Jorge Raventos gjorde med Piccone ger en god inblick i hans perspektiv. Piccone identifierar där systemets avgörande inbyggda motsättning, dess dödliga moment 22. Å ena sidan invaderar systemets logik, penning och byråkrati, alla andra relationer och sfärer. Familj, lokalsamhälle, kyrka med mera underordnas marknadens och statens logik. Å andra sidan är systemet i grunden en parasit på samhället, och lever på de traditionella kulturella strukturer det samtidigt betraktar som irrationella, förmoderna rester. Penningens och statens logik kan exempelvis inte skapa kreativa mäniskor, eller hederliga yrkesmän. Sådana har systemet fått från de förmoderna gemenskaper och traditioner det samtidigt exploaterar, angriper och nedmonterar. Piccone summerar: the more this process succeeds, the more it erodes the preconditions for the system’s own reproduction, gradually precipitating new and unforeseeable crises.
– Paul Piccone
Systemet försöker hantera detta genom att finansiera ”oppositionella” grupper, exempelvis genuspedagoger, men det innebär enligt Piccone bara att systemet expanderar ytterligare. Lösningen, och här torde många libertarianer känna igen sig i den gamle marxistens resonemang, är att rulla tillbaka systemet. Piccones krets ställde sig bakom den ursprungliga amerikanska modellen, det federalistiska idealet, ”the original “American way of life,” predicated on communitarianism, localism, self-determination, and loose federal arrangements” i motsättning till det centraliserade (”a technocratic oxymoron emphasizing centralization of power, planning, rationalization, and professional rule”). Piccone identifierar kort sagt de två konkurrerande logiker som löper genom USA:s historia, och ställer sig på den ursprungliga federalistiska visionens sida.
Piccone tar också upp den nya klassen, och noterar att de så kallade vänsterrebellernas objektiva öde var att bli en del av systemet (i de fall de inte gick under av exempelvis droger). Så även i Sverige, de gamla 68-rebellerna är idag ofta byråkrater och makthavare (”vad gjorde vi med våra ideal” som Uggla sjunger). Piccones beskrivning av den nya klassen är oavsett värdefull, han spårar även begreppets rötter tillbaka till Bakunin och Marx. Piccone är inte särskilt politiskt korrekt i intervjun. Vad gäller vänstern menar han att den redan på 60-talet hade fel om nästan allt och att hans egna visste det: We knew all too well that the glorious “working class” was politically irrelevant, Marxist economics was a joke, and that the “Party,” at least the way it had developed in the countries of “really existing socialism,” was no better than a bunch of gangsters.
Idag, när sydstatarnas symboler och historiska hjältar angrips som symboler enbart för slaveriet i USA, kan det också vara intressant att citera Piccones syn på det amerikanska inbördeskriget: Despite New Class ideological recastings of the Civil War as a moral crusade against southern slavery, what was really at stake was the reconfiguration of American society along industrial, rather than agrarian lines. Hans federalistiska och populistiska fokus på gemenskapers rätt till sin kultur och sin identitet skulle knappast vara förenlig med att statyer som är viktiga för folkgruppen vita sydstatare rivs eller flyttas. Utomstående medlemmar av den nya klassen ska inte ta sig rätten att definiera vad dessa statyer ”egentligen” står för.
I intervjun tar Piccone också upp sådant som faran i att reducera allt till ekonomi, man missar då kulturens och politikens roll. Detta beror på den nya klassens ideologiska hegemoni, menar Piccone, den reducerar allt till ekonomi för att osynliggöra sina egna former av makt. Han tar också upp sin syn på globalisering och politisk korrekthet (”in countries with a rigorous Protestant or Puritan past, which have undergone rapid secularization following modernity, such as the US and most of Northern Europe, liberalism in general and political correctness in particular become the rational substitutes for the kind of dogmatic religions now discarded as superstition and myth.”) Även populismen och det politiskt korrekta hatet mot den, oavsett om populismen kommer med en Trump eller en Corbyn, tar Piccone upp: Populism is hated and misunderstood all over the world, especially by the New Class and academics, who immediately associate it with fascism and other authoritarian regimes. The problem with this association is that populism is usually a reaction against democratic deficits and is always much more democratic than any system based on representative democracy.
Populismen är ofta en reaktion på demokratiskt underskott, och hatet mot den härrör från de som skapat och trivs med detta underskott. Sammantaget är det alltså en läsvärd intervju, även om vi hittat den på en tillsynes både maoistisk och muslimsk sida. Intervjun läses här: From New Left to Postmodern Populism
Avslutningsvis kan nämnas att det inte är Paul Piccone på den översta bilden. Det är presidentkandidaten Pigasus.
Om skribenten: Joakim Andersen
