Vad betyder egentligen lojalitet? Vad innebär det att vara trogen mot andra människor, mot andra grupper? Hur bestämmer vi oss för vilka som är värda vår lojalitet och vilka som inte är det? För de flesta människor finns det andra människor som betyder något, som fungerar som något mer än bara rekvisita för existensen. Dessa människors välgång är någonting som vi önskar; möjligen har vi själva ett egenintresse i att dessa människor mår bra, men det är ett egenintresse som oftast har en mer ideell prägel än det motsvarande, smått tvingade intresse vi riktar mot människor vi inte bryr oss om. I många fall sammanfaller sådana känslor med de människor vi delar ett blodsband med; i andra fall upptäcker vi personer längs med livets gång som delar vår syn på världen, som vi upptäcker är själsfränder, trots att vi inte har något släktskap med dem. Det är ett andligt broderskap som är väldigt speciellt i det att det är självvalt; det är ett broderskap som är rent och ömsesidigt på ett sätt som släktskap inte alltid är. Det finns bröder och systrar som fullständigt avskyr varandra; trots att de delar blodsband står de längre ifrån varandra än vad många gör som själva väljer sina (ande)bröder.
1.
I vår tid där det gamla lokalsamhällets gemenskap sedan länge är ett minne blott och där även nationalismen är under stadig uppluckring, är det högtid att på nytt blicka mot organikens rötter. Det gäller att påminna sig om att varje storhet börjat i något smått, att trevande steg successivt stegrats och antagit en stadig och beslutsam riktning. För den som mentalt lyckats isolera sig från den moderna världen och dess sensationalism och infantilism och som i övrigt satt sin personlighet under disciplin och gradvis utveckling, är det nästkommande och mest naturliga steget att söka upp andra personer som lyckats med detsamma. Att en ensam person lyckas tygla sina sämsta sidor och istället bejaka sina bästa sidor kan ha väldigt positiva effekter på samhället i sin helhet; när motsvarande sker med en hel grupp kan det få världshistorisk betydelse. Även om individerna påverkar historien så är det grupperna som står för den fullständiga omvälvningen; det finns inte en revolution eller ett krig i världshistorien som inte haft gruppen som avgörande subjekt. En ensam människa kan svårligen motstå en avgränsad grupp vilken besitter en tydligt uppfattad gräns gentemot sin omvärld, som är helt på det klara med vem som är vän och vem som är fiende. Att upprätta gränser genom att tydligt uppfatta sig själv som del i ett vi och motståndarna som dem, är något helt naturligt inom ramen för den mänskliga erfarenheten. I den mening vi överhuvudtaget kan prata om organiserade mänskliga samhällen, så har de existerat lika länge som förmågan (och nödvändigheten) att göra avgränsningar. Den övergripande universalistiska tendens som idag är överallt förhärskande, har bidragit till att vi inte längre kan identifiera hot mot vår grupp, eftersom själva gruppavgränsningen inte längre anses behövlig (åtminstone enligt makthavarna). Följaktligen står vi inför en situation där mängder av hotfulla individer och grupper inkluderas i samhällsgemenskapen villkorslöst, vilket naturligtvis är ohållbart i längden.
2.
Redan idag är vi så distanserade från våra egna släktingar, våra äldsta vänner och bekanta att vi inte längre kan relatera till dem som något annat än världsmedborgare; universalismens credo går först och främst ut på att erkänna ett abstrakt människovärde vilket anses vara mer sublimt och högaktningsfullt än att bara bry sig om sina omedelbara bekanta och släktingar. Vi ser dagligen dessa godhetens riddare på sociala medier: endera är de nere i Afrika och bygger brunnar i byar utan namn, endera tar de groupies med utmärglade barn som får utgöra bevis på att godhetspoängen kan kvitteras ut. Man säger sig ha ”sett världen” när man dragit runt på vandrarhem i Bolivia som mer är att likna vid knarkarkvarter; man ”like-ar” diverse meningslösa Facebook-sidor för att markera sitt deltagande, en fullständigt riskfri ”ansträngning”. De sociala medierna är som gjorda för denna diffusa distansmoral som så fullständigt invaderat det offentliga rummet och som sedermera trängt in även i hushållen. Som enskilda personer kan vi markera vårt avstånd till denna befängda moral genom att distansera oss från sociala medier eller åtminstone använda dem med måtta. Det är betydligt mer givande att istället ringa några extra telefonsamtal i veckan till sina bekanta, eller att vara ännu mer radikal och faktiskt träffa dem fysiskt! Det är verkligen ett fullständigt befängt samhälle som vi har fått till följd av teknikens inverkan på kommunikationsformerna.
3.
Att distansera sig som individ är en sak – att distansera sig som grupp kräver desto mera. Ju fler människor som skall samsas inom ramen för en grupp, desto större är risken att den splittras. Att få människor att uppbåda gemensamma ansträngningar för gemensamma mål är en ytterst svår konst; det skall till skickliga ledare för att verkligen få människor att offra sin prestige för gruppens välfärd. Som tur är fungerar organisationer allt som oftast på det sätt att de naturliga ledargestalterna tar sig den plats som de är som gjorda för; varje organisation, oavsett sammanhang, göder sina egna hierarkier, sin organiska ordning, vilken är en förutsättning för att den skall fungera och utvecklas. Många av de enskilda personer som reagerar på den negativa samhällsutvecklingen tenderar att utgå ifrån en högst politisk världsbild; det är den politiska uppfattningen, den ideologiska läggningen, som utgör första urval för organiserandet. Detta har erfarenhetsmässigt sett visat sig vara väldigt destruktivt; redan från början ser vi indikationer på att det är väldigt svårt att hålla ihop en organisation där alla skall ha samma uppfattning. Det är komplext nog med en liten organisation men blir ännu svårare i takt med att den växer. För att bibehålla organisationens struktur och säkerställa att den utvecklas i en stadig och samtidigt tydlig riktning, måste den betraktas som något mer än ett rörligt hölje för politiska åsikter. Den måste betraktas som en stam.
4.
De stammar som formeras inom ramen för moderniteten måste ha som viktigaste utgångspunkt själva avgränsningen. Det viktiga är inte att alla medlemmar av den har exakt likadana politiska åsikter, att de har exakt samma religiösa eller filosofiska övertygelse, eller i övrigt likvärdiga sociala intressen. Det viktigaste är att de ser stammen som ett levnadssätt, som ett organiskt uttryck för att uppnå kollektivt oberoende. Stammen tar sin början i enskilda medlemmar som bestämmer sig för att göra olika insatser kollektivt. Där sår vi fröna till ett socialt kapital som skall vårdas och växa på sikt. Redan från början finns ett förtroende som har sin grund i en intuitiv gemenskap som uppkommer när vi träffar likasinnade individer. Redan på den nivån är det något verkligt friskt vi tangerar, en potential till storhet som samtidigt kan bli väldigt omvälvande. Ju fler individer som träffar varandra och under olika former lär känna varandra mer ingående, desto starkare blir det grundläggande band som krävs för att börja bygga en formell organisation, alltså en fast form för stammens räkning. En sådan fast form skulle kunna vara en självhjälpskassa, vilken har som syfte att bistå medlemmarnas strävan till oberoende gentemot statsmakten, samtidigt som den kan utgöra ett viktigt instrument för att tillgodose medlemmarnas vällevnad i en allt mer orolig tid. Andra fasta former kan vara broderskapsföreningar, företag eller idrottsklubbar; att hitta på gemensamma aktiviteter, att bosätta sig i samma områden och kvarter – alltsammans bidrar till att stärka den övergripande gruppkänslan. Det handlar kort och gott om att etablera en sund gemenskap, en avgränsad grupp, ett sammanhang som utgör en skyddsvall mot moderniteten och dess destruktivitet.
5.
För att kunna bygga upp stammen krävs ett mentalitetsskifte som inte är helt lätt att genomföra. En av de starkaste drivkrafterna för människan är hennes önskan att finna erkännande i sitt umgänge. I vår tid där distansmoralen härskar oinskränkt genom teknikens medel innebär detta att vi samtidigt söker erkännande från hela omvärlden, inte bara från vårt rent geografiska närområde. Samtidigt så vet de flesta instinktivt att en Facebook-vän från Bangladesh inte kommer att komma till vår undsättning om något allvarligt händer i exempelvis Sverige. Personen ifråga är på sin höjd en kuriositet som vi kan kosta på oss att ha bara för att det är så lätt och inte kräver någon ansträngning. Det är svårt att räkna med en sådan person till ett skyddsnät. Om vi å andra sidan väljer ett intensivt socialt umgänge framför ett extensivt, blir vi varse om hur betydligt mer givande det är. Det finns så mycket vi kan hitta på, så mycket att utveckla tillsammans med personer som vi har förtroende för, som vi delat verkliga erfarenheter med. Att förvänta sig att någon skall ställa upp, även med våld när så krävs, är helt orealistiskt såvida man inte tidigare har delat erfarenheter tillsammans och man uppfattar den andra personen som väldigt närstående. Ett stort fel som många gör när de säger sig vilja engagera sig och organisera grupper som kan motverka de mest negativa linjerna i samhällsutvecklingen är att börja med krav på uppoffring; man måste våga ge saker och ting den tid som krävs för att ett intuitivt förtroende skall ges möjlighet att utvecklas. Ekonomiska uppoffringar, fysiskt skydd och socialt stöd är endast en bieffekt av en grundläggande relation. Således är det absolut viktigaste att finna personer som en sådan grundläggande och genuin relation kan spira ur.
6.
Dessa personer kan vi finna på olika sätt. De kanske utgörs av sympatiska kommentatorer på diverse medieplattformar (distinktionen intensiv-extensiv vänskap existerar såklart även på sociala medier); det kan vara en person som vi börjar småprata med på busshållplatsen. Det kan vara någon som hamnar vid sätet bredvid på tåget; kanske är det en studiekamrat som visar sig bli något mer, eller varför inte en arbetskamrat som hyser sympatiska uppfattningar vid närmare kännedom? Det går inte att staka ut en exakt formel för hur vi hittar dessa personer – ett spontant socialt sinne kommer man dock väldigt långt med.
När vi träffat mellan 5-10 personer som har samma grundläggande uppfattning om stammens betydelse, kommer också möjligheten att utvidga våra gemensamma intressen att bli ännu bättre. Det är viktigt att gruppens gemensamma intressen samtidigt ger utrymme för individuell självutveckling; även om gemenskapen är kollektiv måste det vara en gemenskap som ger utrymme för var och ens talang och kreativa läggning. En överdriven kollektivism dödar den individuella kreativiteten, samtidigt som en gemenskap utan några som helst uppoffringar gör gruppen högst villkorlig och flyktig. Det är en svår balansgång, som samtidigt är helt nödvändig för att en livskraftig stam skall kunna uppstå.
7.
En annan viktig förutsättning för stammens fortbestånd är att dess medlemmar starkt motverkar fraktionsbildning. Märks det av att det uppstår starkt avvikande uppfattningar och att andra frågor än själva stammens fortvaro blir viktigare, om man framför strävan efter oberoende hellre kämpar för symbolfrågor och ideologisk exakthet, finns det skäl för uteslutning ur stammen, alternativt att man blir hänvisad till en annan stam. Varken ekonomin eller politiken har primat över stammen – den är i sig själv det enda väsentliga.
Med tiden kommer det uppstå föreningar, broderskapsförbund och företag som ett resultat av stammens livskraftighet. Dessa blir så att säga de fasta former som utmynnar ur stammens organik; de utgör sediment av en skapande kraft, av en levande rörelse som har stammen som sin utgångspunkt. Detta är viktigt att förstå redan från början: uppbyggandet av stammen är inte ett medel, utan ett mål i sig självt, en aktiv väg bort från modernitetens allomfattande och andeförstörande imperativ. Den tjänar inte något specifikt intresse, utan är sin egen tjänare; den är ett levnadsval, en balanserad kraft mellan vakenhetens längtan och tillvarons begränsningar.
8.
Den stam som här beskrivs är i första hand en gemenskap som bygger på en intuitiv, andlig grund. Den har väldigt lite att göra med biologi; hur många av oss har inte släktingar, ja, rentav föräldrar och systrar/bröder som är hopplöst förlorade i modernitetens lycko-narrativ, som inte har någon förankring i verkligheten och som med inkvisitorisk iver svingar den politiska korrekthetens hårda piska? Blodsband utgör tyvärr inte längre någon bekräftelse på gemenskap – så långt har moderniteten drivit sin obönhörliga spjutspets. Att det från stammen längre fram kommer spira släkter är likaledes endast en positiv bieffekt och inte dess ändamål. Förutom att stammen i sin mest fulländade form kommer bidra till skapandet av en mängd olika organ, så kommer dess existens alltså samtidigt utgöra ett stöd för en familjebildning som står utanför modernitetens värden. Det är alltså en sund gemenskap som kommer ta form genom stammens gestalt.
9.
Kopplat till stammens förutsättningar att klara sig i modernitetens malström är också dess förhållande gentemot andra stammar eller motsvarande grupperingar. Om det ligger i den egna stammens intresse att samarbeta med andra stammar bör detta uppmuntras; det viktigaste är att en grundmurad realism vägleder stammens handlande, så att dess medlemmar inte väljer bort potentiella allierade för att den andra stammen har en annan världsuppfattning. Sådan överdriven idealism riskerar att urholka stammens överlevnadsmöjligheter och kommer sannolikt bara slå tillbaka, när potentiella allierade med säkerhet kan kalkylera hur stammen agerar utifrån dess ideologiska stelhet.
10.
Frustrationen hos många i det moderna samhället är tilltagande. Hela tiden identifieras hot mot den egna personen, mot familjen, mot grannskapet, staden och landet; som individer betraktar vi hopplöst utvecklingen, vad som är i vår favör och vad som innebär möjligheter. Emellanåt rinner pessimismen och hopplösheten över, men i samma stund påminns vi om att dagens situation och samhällsklimat ingalunda kommer vara det som avslutar historiens gång. Den tid som vi så innerligt beklagar oss över och vars uttryck vi spottar på kommer visa sig vara en högst övergående fas i människans historia. Ingenting som härleds till moderniteten har något bestående värde; i förlängningen fungerar det likadant med dess egen tankeriktning, genom dess egna utgångspunkter dömer den sig själv till undergång.
11.
Det är väldigt lätt att sluta sig inåt, att vilja isolera sig från omvärlden och inte engagera sig i någonting och att sitta på sin kammare och vara cynisk. I slutändan leder inte det till någonting. Världen kommer att fortsätta utanför ens egen tillvaro och dess stormar kommer förr eller senare att drabba dig; att då vara helt själv – oavsett vilka kunskaper man har i kampsport, oavsett tillgängliga försvarsmedel eller tillgångar på kontot – kommer förr eller senare att leda till problem. Utan stammens beskydd och utan dess tillgångar kommer varenda en av oss att gå under i en stilla suck när väl saker och ting börjar falla ihop på allvar. Att bara förlita sig på sin individualitet och sin egen förmåga räcker inte – det kommer krävas stöd från en avgränsad grupp.
12.
Det finns ingen anledning att vänta på stammen – bättre att göra vad vi kan för att skapa den direkt. Börja leta efter enskilda personer som du känner en intuitiv gemenskap med, som delar din uppfattning om gruppidentitetens betydelse. Deras politiska bakgrund är egentligen fullständigt irrelevant; det enda som betyder något är att vi är måna om stammens tillväxt och goda utveckling. Detta fordrar en prestigelöshet som sällan återfinns i nutida organisationer.
Läs, skriv, träna – framförallt, skapa, i alla dess former! Att bilda sig, säkerställa en pålitlig fysik, att bokstavligt talat komma i form inför de kaotiska tider som stundar, blir helt avgörande för möjligheten att överleva. Individen kan göra mycket för att förbättra sina chanser att klara sig ur eländet, men allra störst möjlighet har vi inom ramen för stammen, vilken är det enda vi verkligen har att förlita oss på, något som bara är vårt men som vi inte heller äger; något som vi uppskattar och betraktar som ovärderligt. Stammen är den livbåt som skall leda oss igenom modernitetens stormiga hav, mot nya löftesrika tider.
Om skribenten: carlfaust
