Etablissemangets användande av ordet ”vi” är ett sällsynt pedagogiskt exempel på nyspråk. Det handlar om att skapa en intressegemenskap där det egentligen finns intressekonflikter (och andra möjliga gemenskaper). Mer än så handlar det om skapandet av en relation mellan representerade och representanter. Ett ”vi” måste representeras, ledas, och de som flitigast talar om detta ”vi” är ofta de som vill representera det. Inte sällan mot en mer eller mindre symbolisk ersättning. Detta ”vi” utgår också från en arbetsdelning varje gång ”vi” ska göra något, där en del betalar och en annan tar åt sig äran.
Intressant är att detta ”vi” existerar i en paradox. De människor som ena stunden förnekar existensen av Sverige hänvisar andra stunder selektivt till just Sverige. Men det är uppenbart att det handlar om två helt olika ”vi”, om två olika Sverige. Det ena är identiskt med svenskarna, på samma sätt som ”Aten” och ”atenarna” var synonymer, och dess representanter har ett ansvar mot dessa. Vi kan kort sagt byta ut våra representanter. Det andra ”vi” är något helt annat, något abstrakt, där representanterna snarare byter ut oss (mot ”oss”). Om politik ytterst bygger på distinktionen mellan vän och fiende, är nyttan av att acceptera ett ”vi” där etablissemanget ingår tveksam.
Greider och Aagård
Ett exempel på glidningarna i användande av detta lilla ord finner vi i Aftonbladet. Martin Aagård gör där ett, för andra än de närmast sörjande, inte särskilt övertygande försök att bemöta Göran Greiders kritik mot de öppna gränserna. Greiders artikel innehåller flera konstruktiva tankar, bland annat en insikt i att öppna gränser leder till uppkomsten av ett låglöneproletariat. Greider uttrycker också ett försiktigt försvar av nationalstaten. Ihop med Linderborgs geopolitiska ansatser, kritik av socialdemokratin, och analys av konflikten mellan ekonomi och politik vad gäller låglönesektorer, så representerar Greider här Aftonbladets mer konstruktiva tendenser.
Den mindre konstruktive Aagård försöker istället tolka massinvandringen som en investering, med illa valda historiska exempel. Han bekräftar också Greiders tes, tillsynes utan att riktigt förstå det själv. Greider skriver att segregation kommer permanenta xenofobi, vilket frånsett ordvalet är alldeles riktigt (”etnisk konflikt” hade varit en mer passande term, inte bara etniska svenskar har agens). Aagård bekräftar detta när han nämner att ”den kinesiska migrationsvågen blev droppen för det vita Amerika”, gissningsvis förstår han inte ens skillnaden mellan hur en europeisk och en utom-europeisk immigrant upplevdes i USA 1910, eller i Sverige idag. Aagård jämför därför äpplen och päron när han försöker bekräfta sin tes.
Men det i sammanhanget centrala är Aagårds användande av nyspråk, hans ansats att använda nationalistiska termer och sentiment för att avskaffa nationen. Så skriver han:
Så låt oss först gratulera oss själva. Tillsammans byggde vi det här makalösa landet där nästan alla kan se en framtid, oavsett utbildningsnivå eller kön.
Här inkluderar Aagård inte bara oss allihop i Aagårds eget ”vi”, utan dessutom även bland de döda människor som lade grunden till folkhemmet. När det handlar om att avskaffa Sverige och svenskarna kan det, tillfälligt, plötsligt vara acceptabelt att tala om ett ”vi” och ett ”Sverige”. I andra sammanhang är det inte så, den uppmärksamme läsaren måste därför alltid ställa sig frågan om vad etablissemanget menar när de talar om ”vi”. Deras ”vi” är en föreställd gemenskap och falskt medvetande par excellence. Bakom det gömmer sig alltid en agenda.
Besläktat med nyspråkets ”vi” är förövrigt också det till leda använda ”mötesplatser”.