Ett återkommande argument från förespråkarna för massinvandringsprojektet och det mångkulturella samhället är att det egentligen inte finns några svenskar. Bortsett från att detta på många sätt är helt irrelevant, massinvandring har negativa följder oavsett om det finns några svenskar eller inte, är det fel i sak och bygger på en mycket ytlig användning av begreppen.
Förnekandet av svenskarnas existens implicerar i hög grad en oförmåga att förstå kulturella och samhällsvetenskapliga begrepp, och en vilja att använda förekomsten av svårbestämbara undantag och gränsfall för att helt avskaffa begrepp som underlättar vår förståelse av omvärlden. Om någon istället skulle använda existensen av mopedbilar för att påstå att det varken finns bilar eller mopeder skulle vi med rätta betrakta honom eller henne som en ganska tragisk varelse. Det intressanta är att de ledande förespråkarna för detta projekt normalt har en sensibilitet präglad av humaniora och samhällsvetenskap, men när det gäller kategorier som svenskhet regrederar de plötsligt till en primitiv form av positivism där allt som inte på ett entydigt vis kan definieras heller inte existerar.
Vad är då en svensk? Det mesta av förvirringen beror på att begreppet kan ha olika betydelser. Detta beror i sin tur på att Sverige länge var ett så homogent land att svensk använts för att beskriva både en etnisk grupp, en kultur och en politisk gemenskap. Denna homogenitet beskrevs bland annat av en socialdemokrat som Tage Erlander som något positivt, och onekligen bidrog den till perioden av social fred och en hög grad av tillit under efterkrigstiden.
…someone is Lue by virtue of believing and calling himself Lue and of acting in ways that validate his Lueness.
– antropologen Michael Moerman definierar den thailändska etniska gruppen Lue
Men när man frågar om någon som talar svenska eller har ett svenskt medborgarskap ”är svensk”, är det uppenbart att det varken rör den kulturella eller politiska aspekten. Ingen skulle fråga om den som har svenskt medborgarskap är svensk medborgare, att ställa frågan är här att besvara den. Istället är det den etniska aspekten som avses när man kommer in på området ”riktiga svenskar” och ”svensk, egentligen”. När man i likhet med Gringoredaktören Zanyar Adami påstår att det inte finns några svenskar är det alltså i grunden ett förnekande av en etnisk grupp. Detta är rent historiskt en förutsättning för folkmord, exempelvis förnekade man i Turkiet länge att kurderna var annat än ”bergsturkar” liksom man i Sri Lanka försökte hävda att de lokala tamilerna egentligen hade samma förfäder som lankeserna. Samtidigt är det ett uttryck för självbedrägeri, så snart det handlar om kvotering, hatbrott eller strukturell rasism är även de mest inbitna svenskförnekare väl medvetna om vem som inte är en etnisk svensk. Det finns också en omfattande forskning kring etnisk identitet och etniska grupper, och det är från den dagens inlägg kommer att utgå.
Etnicitet och etniska grupper
Svensk är den som har en helt övervägande svensk identitet, och som av sig själv och av andra svenskar uppfattas som svensk.
– Sverigedemokraternas invandringspolitiska program
I samhällsvetenskaperna används etnicitetsbegreppet ofta. Det finns flera definitioner, som ofta delar det väsentligaste. En sådan är den tyske sociologen Max Webers definition, medlemmarna i en etnisk grupp ”entertain a subjective belief in their common descent because of similarities of physical type or of customs or both, or because of memories of colonization and migration.” Webers definition har fördelen att den tar upp etnicitetens koppling både till biologi och kultur. Å ena sidan finns en tro på delad härkomst och släktskap, en tro som normalt har en förankring i verkligheten (inte hundraprocentig, men frågan är i vilka andra sammanhang vi kräver det för att se något som betydelsefullt). Å andra sidan finns en koppling till delad kultur, vilket gör att människor som genetiskt och estetiskt sett påminner starkt om varandra ändå kan tillhöra olika etniska grupper (att skilja en protestant och en katolik från varandra enbart baserat på det yttre kan exempelvis i Irland vara en utmaning). Etniska grupper är på så vis också sociala konstruktioner, som kan förändras över tid och ibland rentav uppstå (såkallad etnogenesis). Men detta gör inte att de inte bygger på reell släktskap, eller att de inte har en verklig historisk sprängkraft. Den som ignorerar deras existens gör så på egen risk.
…the lowest common denominator for all ethnic groups, the metaphors of ”bed, blood and cult”… all ethnic groups consider themselves as biologically self-perpetuating and endogamous, that they have an ideology of shared ancestry, and that they have a shared religion.
– Manning Nash
Många av forskarna i ämnet betonar också etnicitetens relationella karaktär. Det är i mötet mellan etniska grupper de definierar sig själva. Särdrag som länge varit oviktiga kan exempelvis få en framträdande betydelse eftersom de skiljer den egna gruppen från andra. Ingen skulle på 1950-talet ha kunnat tro att slöja och halalslakt skulle kunna spela en roll i definitionen av vad som är svenskt och inte. Detta innebär också att det är infantilt att tro att konflikter mellan etniska grupper skulle bero på att den ena eller den andra gruppen är ”dålig”, istället är det i relationens egen logik sådana konflikter föds.
På samma vis betonar många av forskarna att människor, både individuellt och kollektivt, är kreativa och meningsskapande varelser. Detta innebär att de alltid gör ett val av vilka identiteter de ska lägga tonvikten vid. De många etniska konflikterna under 1990-talet har idag exempelvis antagit meta-etniska former, där kombattanterna söker allianser med andra grupper på grundval av bland annat religion och civilisationstillhörighet. En klassresenär kan på liknande vis identifiera sig mer med en majoritetskultur än med sin etniska ursprungsgrupp, och även detta förändras över tid. En av de mest intressanta tendenserna i dagens Sydamerika är exempelvis att sådana klassresenärer idag fortsatt identifierar sig som ”indianer”. Tidigare övergav de ofta denna identitet under resans gång. Detta gör också att vi idag ser en ”indigenistisk” rörelse med ett intellektuellt och politiskt ledarskap i ett antal sydamerikanska länder. Ett annat exempel på detta är hur människor i möten med varandra väljer att betona eller tona ner den etniska aspekten.
Detta innebär att en etnisk identitet inte utesluter att man också har en regional och en meta-etnisk identitet, exempelvis dalmas och europé. Något som i sin tur den Nya Högerns federala projekt bygger på.
Etniska grupper och stammar
… the most important point to be made about the ”American melting-pot” is that it never occured… rather than eradicating ethnic differences, modern American society has actually created a new form of self-awareness in people, which is expressed in concern about roots and origins. Moreover, many Americans continue to use their ethnic networks actively when looking for jobs or a spouse.
– Thomas Hylland Eriksen
Mest fruktbart är att betrakta en etnisk grupp som en utvidgad familj, som en stam. Man tillhör då normalt den etniska gruppen om man har fötts och fostrats in i den. I likhet med stammar finns också möjligheten att adopteras in i en etnisk grupp. Men annars är det en tidskrävande process att ”byta” mellan etniska grupper, en process som normalt tar flera generationer. Om denna process ska underlättas, accepteras eller förhindras är ytterst en politisk fråga, där bland annat kultur- och etnonationalister har olika ståndpunkter (även om de i en komplex historisk verklighet inte alltid är så väsenskilda som man först kan tro). Detsamma gäller frågan om hur sådan assimilering bäst äger rum, genom tvång eller som en naturlig process över tid.
Detta innebär i sin tur att när många invandrare frågar om de är svenskar är svaret nej, oavsett hur mycket det kan ta emot för den konfliktskygge svensken att erkänna det inför dem. De kan vara svenska medborgare, men etniska svenskar är de inte. Priset för att slippa säga detta högt är att förneka existensen av etniska svenskar. Samtidigt kan man här identifiera en märklig syn på det svenska. Om alla etniska grupper är lika mycket värda borde det inte vara något sårande, eller något övergrepp, att konstatera att ”nej, du är inte svensk, du är arab och det är bra det med”. Men i svensk debatt tycks det vara oacceptabelt att göra denna åtskillnad, något som gör att man kan fråga sig om tillhörigheten till det svenska underförstått ses som något överlägset andra tillhörigheter.
I likhet med en stam har också en etnisk grupp en uppsättning myter, en mythomoteur. Det kan vara ett antal landsfäder och hjältar, en historisk seger eller tragedi, et cetera. Här är dagens Sverige ett avvikande fenomen, då denna mythomoteur aktivt undergrävs och sätts ifråga samtidigt som andra myter sätts i dess ställe (bland annat etnomasochismen och genusvetenskapen). Även dessa nya myter blir dock särpräglande, och skiljer det svenska etnos från andra etniska grupper. Blott Sverige svenska etnomasochister har.
Etnicitet och ras
Ethnic anomalies are often lumped with one of the groups, usually the lowest-rankning one. This has happened to North American ”Mulattoes”, who are defined as blacks.
– Thomas Hylland Eriksen
Värt att notera är att etnicitet och ras av många forskare ses som skilda begrepp, även om etniska och rasliga världsbilder delar viktiga inslag (det finns också forskare, exempelvis van den Berghe, som inte ser dem som skilda begrepp). Olika etniska grupper är mer eller mindre homogena även genetiskt och estetiskt, och släktskapen är i princip aldrig bara föreställd. Hur man i etniska grupper sett på anomalier har varierat historiskt. I koloniala samhällen som Sydstaterna och Sydafrika blev inte barnen till en vit man och en svart eller sanid kvinna medlemmar av faderns etnos, utan kom antingen att tillhöra moderns grupp eller bilda egna grupper (som New Orleans kreoler och södra Afrikas rehobother, liknande grupper finns i de flesta gamla kolonier). I samhällen med en lägre grad av institutionaliserade gränser mellan grupper har tillhörighetsprocessen istället varit mer flexibel. Det finns också traditionella samhällen med institutioner som reglerar korsandet av de etniska gränserna, exempelvis hur en deklasserad pathansk familj genom en klient-relation kan bli baluchisk liksom en afrikansk fur kan uppgå i gruppen baggara genom att bli nomad. Men trots att någon procent av fur varje år blir nomader, består gränsen mellan grupperna.
Some ethnic groups use notions of ”race” or ”blood” in their ideology. Other groups rather use criteria of cultural competence. Some groups do not allow outsiders to assimilate, whereas others do.
– Hylland Eriksen
Etnicitet och politik
Thirty-five of the thirty-seven major armed conflicts in the world in 1991 were internal conflicts, and most of them – from Sri Lanka to Northern Ireland – could plausibly be described as ethnic conflicts.
– Hylland Eriksen
Givet att ett stort antal av vår tids krig är etniska konflikter är det uppenbart att den politiska gemenskap som också överlappar en etnisk grupp har bäst förutsättningar att vara stabil och funktionell. I dagens Sverige för man aktivt en politik som avlägsnar landet från detta ideal, vilket ur ett historiskt perspektiv är direkt uppseendeväckande och vars konsekvenser man under mycket lång tid kan få leva med. En aktuell fråga är då hur man kan skapa optimala institutioner som reglerar relationerna mellan etnos, kultur och politisk tillhörighet i ett Sverige där dessa inte längre överlappar varandra.
Etnicitet och nationalism
Nationalism och etnicitet är närbesläktade begrepp, och de flesta nationalismer har en etnisk karaktär. Det finns även universalistiska nationalismer, som den franska och den officiella svenska, men ofta anklagas även deras universalism för att i grunden missgynna mindre etniska grupper (genom att leda till assimilering eller genom att föregivet universella värden gynnar en viss grupp).
En intressant fråga i forskningen rör i vad mån nationalismen är en modern ideologi, liksom i vad mån vår tids nationer är skapade och ”föreställda gemenskaper”. Detta berörs av Benedict Anderson i boken med samma namn, men har också bemötts av forskare som istället betonar existensen av de proto-nationer eller ”etnier” som nationalismerna kom att bygga på. Dessa etnier var i viss mån flexibla, det hade exempelvis varit möjligt att skapa en skånsk eller en skandinavisk nation. Men flexibiliteten hade också gränser, vilket många politiker fått erfara. Vissa etnier var för starka och självmedvetna för att frivilligt inträda i glömskan. Ett intressant exempel ger Anderson själv, alliansen mellan austro-marxister som Karl Renner och den österrikisk-ungerska dynastin kring försöket att skapa ett Storösterrikes förenta stater. Att den moderna nationalismen är en produkt av den moderna eran tycks Anderson ha rätt i, vi kan inte föreställa oss den utan den moderna staten och sådant som allmän värnplikt och skolväsen. Men samtidigt bygger den vidare på äldre etnier.
Konklusioner
Sammantaget är alltså ett viktigt skäl till förvirringen kring ”vem som är svensk” och hur man ”blir” svensk i dagens Sverige den ovilja att tala klarspråk som kännetecknar debatten. Det skulle mycket väl gå att definiera olika sätt att assimileras in i det svenska etnos, om det fanns en politisk vilja till det. Om en pathan kan bli baluch är det också möjligt för en turk att bli svensk. Men en sådan politisk vilja finns inte, något man beroende på sina egna preferenser antingen kan se som positivt eller negativt.
En följd av denna brist på politisk vilja är i varje fall att etablissemanget överlämnat frågan om vem som är svensk och hur man blir svensk till andra grupper. Något det på sikt lär få skäl att ångra bittert. Samtidigt ger det oss etniskt medvetna möjligheten att utveckla svar på frågorna, vilka svar vi väljer är i hög grad en politisk handling. I avsaknad av officiellt sanktionerade gränser kommer i varje fall människor att själva skapa sådana, något som delvis kan förklara den frustration etablissemanget upplever när integrationen inte fungerar som de vill.
En fallgrop här är viljan att skapa heltäckande och mycket detaljerade listor som kan användas för att avgöra gränsen mellan vem som ”egentligen” är svensk och de som inte är det. Sådana listor ger snabbt ett infantilt och monomant intryck, bättre är då att utgå från en mer flexibel definition som Moermans eller Nashs och istället lägga tonvikten på vilka myter och vilka värderingar som ska ses som typiskt svenska. Där har vi idag i stort sett fria händer.
Men vad är då svaret på frågan, vilka är egentligen svenskarna? Svaret är i grunden lika enkelt, och lika svårt, som att säga vilka kurderna eller koreanerna är. Svenskarna är en etnisk grupp, med sina huvudsakliga rötter i etnierna götar och svear. Här finns också ett betydande arv från andra nordiska folk, liksom begränsade inslag av allt från samer till romer. I likhet med andra etniska grupper upplever sig svenskarna vara besläktade, vilket de i hög grad också är. De har en gemensam kultur och gemensamma myter, även om dessa medvetet undermineras av deras egen elit. Till skillnad från många andra etniska grupper har de haft en egen stat, och som Anderson visat har deras historiska framväxt i hög grad skett i relation till den. De är också ett nordeuropeiskt folk, med nordeuropeiska brödrafolk.
Svenskarna har också under en så lång tid levt i ett homogent samhälle att de delvis blandat samman begreppen, men en mångetnisk erfarenhet lär dem nu återigen skillnaden mellan sådant som etnicitet och medborgarskap. Till en början sker detta ofta i förvirrade former, med allt från ”realister” till rasmaterialism, men jämförelser med andra länder visar att det gradvis kan komma att ta alltmer genomtänkta former. Viktigt är då inte minst att svenskarna återfinner det i sina traditioner som verkligen är av värde och som uttrycker det bästa av deras potential, kort sagt deras existensberättigande.
Relaterat
”Vad är egentligen svenskt?”
Amy Chua – A World on the Edge
Lev Gumilev och etnogenesis
Solguru – Lite till frågan om vem som är svensk
Om skribenten: Joakim Andersen
