Under läsningen av det germanska eposet Nibelungensången slås man av vilken skillnad det är mellan nibelungarnas livssyn och den moderna. I jämförelse med hjälten Sigfrid, goterkungen Didrik eller den bistre Hagen av Tronje är våra samtida inget annat än vällustiga svin utan inre kärna, och utan ideal de är beredda att gå under för.
I John Evert Härds förord ges en post-kristet influerad tolkning av den ödestunga handlingen, där varje steg leder mot undergången. Härd menar att den demonstrerar faran hos de demoniska krafterna hos människan, och att Hagen av Tronje skall representera den etiska nihilismen. Problemet är att detta är en sentida, och post-kristen, tolkning. Frågan vi måste ställa oss är följande: hur är världen beskaffad? Finns det en god och allsmäktig Gud, eller finns det ett betydande mått av nihilism, av meningslöshet och av öde i skapelsen? Är vi till syvende og sidst utlämnade åt oss själva, och den mening vi själva skapar genom det hederskodex vi lever efter och den ära vi lämnar efter oss?
De män som ursprungligen genomlevde de olika skeendena i Nibelungensången var sannolikt inte kristna, annat än på sin höjd till namnet. De var germaner, våra förfäder, och Ragnarök var ett motiv som format deras syn på världen och livet. Allt kommer att gå under, livet kommer att ta slut; ”Fä dör, fränder dö, även själv skiljes du hädan, men eftermälet aldrig dör för envar, som ett gott har vunnit”. Denna livssyn ledde dock aldrig till hedonism eller passiv depression hos våra förfäder, utan till en heroisk realism som också ligger nihilismen nära.
Vi måste därför delvis instämma med Härds påstående om etisk nihilism. Det finns ett stort mått av etisk nihilism i Nibelungensången. Det är i värderingen av detta vi skiljer oss åt. Härd menar att det släpper fram demoniska krafter i samhället, vi menar att det ligger i linje med verkligheten, att det alltså både är en etisk nihilism och en realism. Vi menar också att när dessa demoniska krafter kontrolleras av en stark inre kärna är de mindre destruktiva än när de förnekas helt och därigenom också släpps lösa.
Eden
Det som tydligast demonstrerar skillnaden mellan ”etisk nihilism” och vår tids livssyn är eden. Bortsett från vissa ungdomsgängs evinnerliga, och inflaterade, upprepande av frasen ”jag svär” (”jag svär, du vet, hon var stor som Hulken. Hon hade ben som tar aldrig slut, jag svär”), så har eden som begrepp försvunnit ur dagens samhälle. Detta beror på att en samtida dels inte tror sig ha den inre kärna som krävs för att hålla en ed, dels eftersom han/hon saknar det mod som krävs för att våga besvärja kosmos och rakt ut säga: ”Gud är mitt vittne. Med all kraft i min besittning skall detta ske, eller så skall jag gå under i försöket”. I gamla filmer slår det ibland ljungeldar genom skyn när någon svär en ed, och på ett existentiellt plan kan man mycket väl säga att en rysning går genom kosmos varje gång någon svär en ed. Att svära en ed är en absolut handling, jämförbar med att ta ett människoliv eller genomgå en rit, och de flesta av våra samtida lever för små liv för att ens kontemplera möjligheten av detta annat än genom att se Hannibal på TV.
Det är även därför begreppet etisk nihilism bara delvis fångar innehållet i Nibelungarnas livssyn. Det finns ett flertal stenhårda regler som de alla följer, regler som står i samklang med hur kosmos fungerar (jämför begreppet Dharma hos indierna). Ett bättre namn på deras livssyn kanske därför skulle vara heroisk nihilism. Det är när en av dem, en obalanserad krigarnatur, i övermod bryter mot dessa regler som den ödesdigra händelsekedjan tar sin början. Jag är osäker på om det hela egentligen börjar när Sigfrid och Gunther genom trollkonster och lögn får Brynhilde som hustru till Gunther, eller om det är när Sigfrid i övermod ger Brynhildes personliga persedlar till sin egen hustru efter att han lurat henne åt Gunther. Jag är hur som helst böjd att i likhet med Moynihans tolkning av skeendet se Hagen av Tronjefiguren i ett mindre negativt perspektiv än Härd.
Sigfrid sviker sina löften till Gunther när han ger Brynhildes ägodelar till sin egen hustru Krimhilde, och Krimhilde kränker sedan Brynhildes ära genom att påtala detta. Hagen är då bunden av sin trohet till sin kung, Gunther, att hämnas denna kränkning, och han gör det genom att förrädiskt döda Sigfrid och stjäla Krimhildes arv. Men frågan är om inte våra förfäder såg orsaken till hela den tragiska händelsekedjan i Sigfrids och Krimhildes övermod och hybris.
Den germanska ”nihilismen” blir sedan övertydlig när Krimhilde gift sig med kung Etzel (Attila, hunnerkungen), och bjuder nibelungarna till fest. Trots att de vet att festen innebär deras undergång, är de av sin heder och sin riddarära tvingade att resa dit, och trots att det är Hagen som är det huvudsakliga målet för Krimhildes hat guidar han sina herrar dit eftersom han är den som bäst kan det. Som Moynihan påpekar i artikeln om Nibelungensången i första numret av TYR Magazine, så förvandlas sedan i andra delen det hela från en trots allt ganska kristen riddarsaga till en fornnordisk saga om hämnd och bistert öde, där nibelungarnas atavism bland annat tar sig uttryck i att de dricker sina fienders blod för att släcka sin törst, och där Hagen hugger ner Krimhildes och Etzels son för att påskynda händelseutvecklingen.
Moynihans tolkning
I det första numret av den värdefulla tidskriften TYR (ett måste för varje indo-europeisk traditionalist) tolkar Michael Moynihan Nibelungensången i kapitlet Divine Traces in the Nibelungenlied, or Whose Heart Beats in Hagen’s Chest? Moynihan koncentrerar sig där på den mest komplexa och mystiska figuren i handlingen, nämligen Hagen av Tronje. Hans tes är att det finns ett släktskap och likhet mellan Oden och Hagen.
Hagen är, om man utgår från Georges Dumezils modell, en första funktionens figur (alltså knuten till makt och suveränitet). Han är en herreman och en krigare, men han är också listig, och synnerligen kunnig, och ett par gånger i förbindelse med orakel och vattenandar. I den andra delen av eposet blir han också i praktiken en ledare för de dömda nibelungarna, som bland annat råder dem att dricka människoblod när de håller på att brinna inne. Det är alltså en mycket arkaisk sida av den första funktionen som Hagen står för, en aspekt av den mystiska suveräniteten som står bortom gott och ont och som har en ganska ”fruktansvärd” kvalitet.
Detta är något Hagen delar med den germanska överguden Oden, som också stod för suveränitetens mer mystiska och fruktansvärda sida (till skillnad från ”laggivaren”, och tingsplatsens försvarare, Tyr).
Moynihan menar att Hagen är ett exempel på den ”mörka hjälten” i germansk myt, en figur om vilken han skriver:
The bright hero who almost invariably dies young in Germanic legend is the god Baldur. The dark hero can be identified with Odin/Wotan, the god of battle and death. The dark hero shares his wisdom, his closeness to the other world and in some cases his appearance.
Moynihan finner också att Hagens yttre påminner om Odens. Han beskrivs ofta som ”grimme” (”grim, fierce”), som gråhårig och ärrad. Han är klädd i ”rabenschwarzer varwe” (korpsvart). Intressant är att i en annan medeltida saga (Waltharii Poesis) så beskrivs det hur en figur vid namn Hagen angriper huvudpersonen Walther. Han förlorar då sitt högra öga. Moynihan hittar en liknande beskrivning i Thidreks Saga, där en Högni också framstår som ”grim” och enögd.
Moynihan ger fler exempel på ”mörka hjältar” i germansk myt (Högni/Hagen, Starkaddr och Egil), och deras förbindelse till det övernaturliga (några av dem har en alf som förälder, två av dem har Oden som sin skyddsgud). Det är därför en tämligen övertygande hypotes han för fram när han menar att det finns en koppling mellan Oden och Hagen. Visserligen var de män som skrev ner Nibelungesången kristnade, men de tycks inte ha helt kunnat glömma arketypen Oden.
Vad man i praktiken gör med detta är däremot upp till var och en. Man kan se det som historisk kuriosa, som ett tecken på våra förfäders omoderna livssyn, som något som i någon mån borde anpassas till dagens världsbild, eller så kan man låta det inspirera ens egen hedendom. Det är upp till var och en.
En intressant artikel om konceptet heroisk realism och dess anarko-nihilistiska rötter, står att finna här: Origins of the Totenkopf
Den heroiska nihilismen var en aspekt av den forna världsbilden, och förvisso en aspekt bland flera. Den utforskas något i detta gamla inlägg om arkaisk fantasy: Conan och den Hyboriska tidsåldern
Dagens inlägg bygger på detta gamla inlägg, som omarbetats något: ”Gud är mitt vittne”
Om skribenten: Joakim Andersen
