Efter att internetresursen Wikileaks offentliggjort tiotusentals hemligstämplade amerikanska militärrapporter har händelsen av naturliga skäl dominerat media. Offentliggörandet har väckt vrede i amerikanska kretsar, och fördömts av den bland liberaler så populäre presidenten Obama. De visar också på sådant som att man från amerikanskt håll medvetet minskar antalet dödade civila i sina rapporter, och att det finns ett samarbete mellan pakistansk säkerhetstjänst och afghanska talibaner. Detta är givetvis av intresse. Wikileaks har också tidigare avslöjat massakrer på civila, bland annat i Irak. Man antyder att det kan finnas krigsförbrytelser dokumenterade i det material man nu släppt.

Man kan också sätta den amerikanska krigföringen i Afghanistan i ett större, geopolitiskt perspektiv. Det riktar sig då dels mot Ryssland, dels mot Iran.

Geopolitiken och det eurasiska hjärtlandet

Geopolitik är en anrik vetenskap, som studerar bland annat relationen mellan geografi och politik. Sådant som naturliga gränser, havs- och landbaserade makter, och olika resursers politiska betydelse är naturliga inslag. En gammal geopolitisk teori gör, förenklat, gällande att den som kontrollerar det eurasiska ”hjärtlandet”, idag beläget i kärnan av Ryssland, också kan behärska världen. En sådan makt är i varje fall relativt skyddad från det havsbaserade amerikanska imperiet.

Om man studerar den amerikanska politiken över tid finner man att den bland annat innebär ett försök att inringa Ryssland. De ”orange” revolutionerna i Ukraina och Georgien passar in i bilden, liksom militärbaser i Azerbaidzjan och ockupation av Afghanistan.

Kriget mot Iran

Än tydligare är dock politiken riktad mot Iran, sannolikt nästa mål för öppen krigföring efter att den ”orange” revolution, som i Iran istället blev ”grön”, misslyckats. Studerar man den iranska kartan ser man snart att genom ockupation av Irak och Afghanistan, baser i Azerbaidzjan, och allianser med flera av de arabiska staterna, har USA effektivt inringat det gamla persiska riket. Till detta kommer stöd till separatister, främst arabiska, kurdiska och baluchiska, liksom en sanktionspolitik som ska försvaga landet likt tidigare Irak.

Man bör vara medveten om att risken är betydande för ett amerikanskt angrepp mot Iran, alternativt ett israeliskt angrepp som sedan drar in USA i ett krig mot Iran. Man bör också vara medveten om att om man tror att det handlar om ”demokrati” och ”mänskliga rättigheter” är man snudd på retarderad. USA styrs av oligarker, och de går inte i krig för abstraktioner. Däremot kan de använda dem för att vinna stöd för sina krig och sprida kostnaderna. En av historiens ironier är här förövrigt att Irans Ahmadinejad tycks ha ett större folkligt stöd än både Obama och oligarkerna, och bättre förverkliga den demokratiska visionen om identitet mellan styrande och styrda.

Tecknen på att ett krig mot Iran kan vara en kommande möjlighet noteras inte bara av Webster Tarpley, som kan avfärdas som konspirationsteoretiker, utan även av tidigare CIA-chefen Michael Hayden.

Slutsatser

De amerikanska oligarkerna är i grunden att betrakta som både krigsförbrytare och opportunister. Oavsett vad man kan anse om ”muslimer”, ”demokrati” eller vad det vara månde bör man därför ha den respekt för människoliv och nationers rätt till självbestämmande att man inte stödjer deras krig. USA är ett imperium på väg ut, och vi riskerar att se ett antal riskabla och blodiga äventyr från dess sida framöver.

För Sveriges del är det särskilt av vikt att dra sig ur den amerikanska ockupationen av Afghanistan. Det bygger på real- och geopolitiska intressen vårt land inte delar, och det legitimeras med abstraktioner inte ens de ansvariga själva tar på allvar. Opinionsundersökningar visar också att afghanerna idag tröttnat på den utländska närvaron. Att i denna situation riskera svenska soldaters liv för amerikanska intressen är ett högst tveksamt projekt. Kriget i Afghanistan har idag krävt tiotusentals dödsoffer, det kan tyckas vara ett högt pris att betala för att få bygga flickskolor. Vilket vi ju alla vet är skälet till att vi är där, istället för i Saudiarabien…

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.