När den franske religionsforskaren Georges Dumezil studerade de indo-europeiska folkens myter avvek romarna på flera sätt från det övergripande mönstret. Detta berodde inte minst på att de förvandlat myt till historia. Den enögde Oden och den enarmade Tyr hade exempelvis förvandlats till de historiska hjältarna Cocles och Scaevola, som försvarar Rom mot kung Porsenna. På samma vis hade indo-europeiska gudar som Oden/Varuna och Tyr/Mitra förvandlats till tidiga kungar som Remulus och Numa. Det har också noterats att det finns likheter mellan historien om bröderna Romus och Remulus och den indo-europeiska skapelsemyt där en tvilling offrar en annan för att skapa världen. Sådan förvandling av myt till historia, av gudar till hjältar, återfinns också i Nordeuropa där likheterna mellan Hadding och Njord eller Hagen av Tronje och Oden uppmärksammats av flera forskare.

En mindre känd gestalt i sammanhanget är den romerske Camillus, mest känd för att ha drivit ut gallerna ur Rom efter att dessa under sin hövding Brennus intagit staden. I samband med detta ska Brennus också ha yttrat de odödliga orden Vae Victis, ve de besegrade. Camillus blev flera gånger diktator och räddade Rom ur liknande kriser, men avsattes också efter att han i triumf ridit dragen av fyra vita hästar, något som ansågs reserverat för Jupiter.

Dumezil menar att det finns tydliga paralleller mellan Camillus och romerska riter å ena sidan och indisk myt kring gryningens gudinna Usas å den andra. I indisk myt är Usas och Natten, Ritra, systrar och representeras ofta av två kor. Under natten föder Ritra solen, som sedan tas om hand av sin moster Usas. Usas utmärks också genom att hon varje morgon förnyar och väcker världen och människorna, och återger dem deras tillgångar. Ur ett subjektivt perspektiv är detta naturligt, när man vaknar på morgonen kan världen sägas framträda på nytt ur sömnens mörker.

I det romerska pantheon motsvaras Usas av Mater Matuta (och Aurora), och hennes dag var 11 juni. En dag som alltså inföll strax före solståndet och sensommaren då dagarna åter blir kortare. I samband med hennes högtid utspelades en rit där man dels bjöd in en slavinna i hennes tempel och sedan lät romerska kvinnor fördriva henne med hugg och slag, dels lät samma kvinnor be för andra kvinnors barn. Dumezil noterar här likheten med indisk myt. Inför den tid då dagarna blir kortare behövde gryningens gudinna stöd genom riten, där slavinnan representerade mörkret i negativ mening, och omhändertagandet av andra kvinnors barn representerade Usas omsorg om sin systers son. Myten blir alltså hos romarna dels historia, dels rit.

Dumezil beskriver också hur Camillus framträder som starkt knuten till Mater Matuta. De indo-europeiska folkens hjältar stod inte sällan i en personlig relation till någon av gudarna, och i Camillus fall var det gryningens gudinna. Detta märks genom att han likt solen framträder ur natten, utan nämnvärd bakgrund. Han vinner också sina militära segrar i samband med soluppgången, gång på gång. Vidare lovar han, på klassiskt romerskt vis, att tacka henne om han segrar.

Dumezil noterar också hur Camillus personlighet påminner om Mater Matuta. Han är förnuftig, balanserad, ädel, och visar medlidande, trohet och självbehärskning. I likhet med sin skyddsgudinna visar han också flera gånger omsorg om barn. Dumezil menar också att det här finns en distinktion mellan hjältar knutna till Mater Matuta och hjältar knutna till den närbesläktade Fortuna (Bhaga i indisk tradition, Höder i nordisk). Fortuna behandlar sina hjältar som älskare, och kan snabbt tappa intresset för dem. Hon hjälper dem också snarare genom yttre faktorer, och skyddar dem inte mot hybris. Aurora hjälper dem däremot inifrån, som en moder, bland annat just genom att skydda mot superba. Detta är tydligt i fallet med den kloke och ödmjuke Camillus. Överhuvudtaget ger historien om hans liv intryck av att vara avsedd som en av exempla, en pedagogisk berättelse menad att inskärpa vissa dygder.

Samtidigt förklaras incidenten med de fyra vita hästarna genom indisk myt. Där finns en konflikt mellan solguden Surya och stormguden Indra, som framstår som naturlig om man ser till de båda naturfenomen de knyts till. Den romerske Jupiter hade förvandlats till en suverän gud snarare än enbart en stormgud, men det framstår ändå inte som otroligt att spår av denna konflikt ledde till Camillus symboliska utmaning.

Sammantaget är det alltså en intressant studie kring några indo-europeiska fenomen Dumezil gjort, även om den inte så mycket berör nordiska motsvarigheter. För den som har ett genuint intresse för våra indo-europeiska förfäder och deras världsbild är den i varje fall givande, då den ger en inblick i gryningens gudinna och mytologin kring soluppgången och natten. Våra förfäder hade en snarlik gudinna i form av Sol, som jagades av vargen Sköll, men Sol har både språkligt och religiöst större likheter med Surya. Om det funnits en separat gryningsgudinna i Norden tycks hon alltså ha gått i glömska eller lånat drag till Sol.

Camillus finns att läsa här: Camillus

Relaterat

Tilak’s The Arctic Home in the Vedas
Grottekvarnen och tyrannmordet

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.