Vi står nu inför vår största kris någonsin som folk. Vi byts ut, försvinner, utplånas långsamt. Vi föder inte tillräckligt många barn, något som lätt kunnat åtgärdas genom rätt typ av politik och kulturarbete. Det tas sedan in massiva mängder människor från andra delar av världen. Matematiken är enkel. Svenskarna minskar i antal och ersätts. Förr eller senare finns inte det svenska folket kvar.

Vi är ett litet folk i en avsides del av världen. Vi är toleranta, lugna och tyvärr lydiga. Vi har haft fred i över 200 år och har idag ett aldrig tidigare skådat välstånd, även om det inte kommer alla till del och nu urholkas. Aldrig har det varit lättare att övertyga ett folk att ge upp viljan att fortsätta existera. De som inte håller med får veta hut genom uthänging, förlorad försörjning och om det behövs fysiskt våld.

Det kokar under ytan, visst, men så mycket mer än koka verkar det inte göra. Motståndet är ännu svagt. En protest här och där, några röster på Sverigedemokraterna och ett par borgerliga partier med lite låtsasnationalism kommer inte rädda svenskarna. Händer inget snart är det visst inte försent, men kampen tillbaka kommer bli så mycket svårare.

För visst har vi, precis som alla andra folk, rätt till vårt eget land? Är det verkligen en extrem åsikt? Visst, vad som är extremt är ju beroende av sammanhanget. Idag är den åsikten extrem i Sverige, men sett i ett historiskt eller internationellt perspektiv är den inte det. Vi svenskar har rätt till Sverige, ungrarna har rätt till Ungern, holländarna till Holland och så vidare. Ibland är situationen mer komplicerad, som när många etniciteter delar på samma yta och det är svårt att avgöra vem som har rätt till vad, men i vårt fall är den faktiskt enkel. Våra förfäder har levt i sverige i några tusen år. Vi har en plikt gentemot dem och kommande generationer att hävda rätten till vårt land.

När nu den här enorma folkutbyteskrisen står inför oss, tillsammans med dess följdkriser som terrorism och kriminalitet, har vi inte råd att sluta fokusera på den. Vi kan inte strunta i politik och istället enbart satsa på karriären, vi kan inte ändra åsikt för att det är mer bekvämt och framförallt så kan inte vi som sett och erkänt krisen tjafsa med varandra.

Det är av sekundär betydelse om du förespråkar kapitalism eller socialism, om du är kristen, ateist eller kanske hedning, om du är för eller emot monarkin eller om du tycker att den ena eller andra gruppens historiesyn är korrekt eller ej. Att ha rätt i någon av dessa frågor löser nämligen inte det vi står inför. Vi måste samlas under den bredaste möjliga plattformen: Sverige är svenskarnas land och vi svenskar har rätt till det. Vi måste också stödja andra européers rätt till sina respektive länder.

Det enda beröringsskräck skapar är splittring. Vänstern har aldrig ”städat” till vänster om sig och vi ska inte städa till höger om oss. Vänskaplig diskussion och att ta tydlig ställning för det man tycker är viktigt är alltid acceptabelt, men inte på bekostnad av enighet. Personkonflikter och stora egon får aldrig någonsin stå ivägen för vårt folks överlevnad. Den som låter detta ske är inte lämplig att representera svenskarna.

Släpp den hjärntvätt du utsatts för av skola och media under ditt liv och slut dig till oss i den breda, sverigevänliga, rörelsen. Släpp tanken på att media kommer att stämpla dina åsikter som icke-rumsrena. Tycker du att svenskarna har rätt till sitt eget land kommer de för alltid hata dig i alla fall. Strunta i det. Ju fler vi är som sluter oss samman, desto mer makt tar vi ifrån dem. Vi måste rädda Sverige och Europa, allt annat är sekundärt. Vi står inför en kamp för vår blotta existens. När den kampen är över kan vi diskutera detaljerna inför framtidens statsskick.

Vi måste kunna ha högt i tak och tycka olika, men ändå i slutet av dagen kunna samlas under samma grundläggande idé: Vi har rätt till vårt land, vi har rätt att fortsätta existera och bejaka vår identitet.

Om skribenten: Robert Rönngren