Vi har dessutom uppmärksammats av ett antal alternativa medier i Sverige, bland annat podcasten Ingrid & Conrad och vi har fått ett stort antal följare på det amerikanska sociala forumet Gab, ett yttrandefrihetsvänligt alternativ till Twitter.
Som textförfattare och gitarrist i Lilou & John har jag fått frågan av och till om varför vi så ofta använder oss av alternativa medier för att sprida nyheter kring vår musik. Jag ska försöka svara så gott jag kan.
Intelligenta läsare
Dagstidningar som Avpixlat och Fria Tider lockar stora mängder läsare som är på jakt efter väsentlig information, som inte bara slentrianbläddrar bland stereotypa nyhetssubstitut på jakt efter vinklade plattityder som bekräftar deras etno-masochistiska fördomar. Alternativa medier har läsare som verkligen vill förstå. Massor av dem.
Eftersom jag skriver tämligen djupa texter och Lilou sjunger utan den där påklistrade schlagerattityden som blivit så vanlig så kräver vi nästan att våra lyssnare besitter en viss intelligens. Det hör till saken att vi inte kan komma ut på samma sätt i medier vars läsare till stor del är uppfödda med åsikten att riktig musik kommer från förorten och handlar om att skjuta obekväma partiledare.
Respekt
De alternativa medierna slår uppåt. Deras fiende är etablissemanget, även om etablissemangets egna hejdukar gärna vill låtsas att alla Sveriges invandrare sedan Ansgars tid är måltavlan. Enligt dem är sålunda den exemplariska tidningen Nya Tiders främsta fiende dess egen chefredaktör Vávra Suk. Känn på den logiken en stund.
Vårt sound är ganska nyskapande. Det finns ju ingenting feminister hatar så mycket som starka vita kvinnoröster. Feministerna är en bärande del av etablissemanget. Det är således naturligt att vi söker oss till de medieaktörer som inte delar en medfödd avsky mot bandets sångerska. Till höger har man nämligen en respekt för starka vita kvinnor. En respekt som fullständigt saknas på den politiska vänsterkanten.
Ärlighet
Podcaster som Ingrid & Conrad byter inte namn på företeelser för att de ska låta bättre. Kulturmarxism kallas för kulturmarxism. När vissa av etablissemangets lakejer kallar gängvåldtäkter för ”ung kärlek” och oprovocerad dödsmisshandel för ”normkritik” håller de alternativa medierna kvar vid de icke politiserade begrepp som är unika för de civilisationer människan byggt på vetenskaplig grund.
När jag skriver texterna till våra låtar och Lilou sjunger dem är vi väldigt öppna. Metaforer ska förstärka en känsla – inte gömma dess innebörd. Många av låtarna på vår första EP 100 Faces behandlar svåra teman – dödsångest, guds existens, rädsla för att vara sig själv, kärlekslöshet och sorg. Direkt. Utan snyft. Utan hjälp av masspsykotisk smygreklam för politiska utopier. Utan standardiserade klyschor. ”Måste kulturen vara vänster” hette visst en debattartikel i DN för en massa år sedan minns jag. Tydligen måste den inte det längre.
Mångfald
Dissidenter på exempelvis nätbaserade tankesmedjor betraktar inte människor över 30 som hopplöst töntiga bakåtsträvare utan som medmänniskor med goda erfarenheter. En gammal afrikansk sägen berättar om hur ungdomarna i en stam dödade sina äldre för att få slippa deras ”förtryck”. Stammen förföll ned i totalt kaos med svält och konflikter, och ungdomarna ångrade sig bittert. Det är väl svårt att hitta bättre metaforer för vänsterrörelsen efter 1968. De etablerade medierna följer tyvärr ofta samma logik.
Jag är född 1978. Det innebär att jag i skrivande stund snart fyller 40. För etablerande medier är jag en föredetting hur duktig jag än är (om jag inte knarkar, super eller är kommunist vill säga). Det finns inget utrymme för mig. Dessutom är jag man. Med svensk bakgrund ända tillbaka till 1600-talet. Ingenting kunde vara värre. Men hos alternativa medier ser man det inte som nackdelar. Tvärtom. Kanske kan jag och Lilou som ett svenskt heterosexuellt medelålders par bidra med någonting positivt till kulturlivet. Nuförtiden måste man inte längre ha sjutton pubertala könsidentiteter samtidigt, vara medborgare i tretton länder söder om Sahara och #ÄlskaISIS i en twittertråd för Feministiskt Initiativ för att få positiv medial uppmärksamhet. Tack, Motpol!
Mod
Sverigevänliga medier är under ständig attack från människor som hatar demokrati och älskar hjärntvätt. Det är en självklarhet för oss att visa vårt stöd för de modiga dissidenter som utmanar överheten. ”Det finns många som gör konster och krumsprång för dom som har makten. Och det finns många som fjäskar för smulor ifrån dom härskandes bord.” Så skrev Hoola Bandoola Band redan på 1970-talet. Idag är de textraderna viktigare än någonsin. Det finns de som struntar i de mäktigas löften och hot – och vi är stolta över att få bidra till att ”legitimera” dem som det så vackert heter på marxistiska.
Jag vet vad det innebär att växa upp utan yttrandefrihet. Jag har vuxit upp i kulturmarxismens Sverige. Det finns få saker jag avskyr lika mycket som yrkeskränkta narcissister med mindervärdeskomplex på vänsterkanten som använder slagord i stil med ”fri kultur fuck censur” och ”kultur åt alla” medan de själva hänsynslöst förbjuder all äkta svensk kultur. Musiker och konstnärer till höger om Valerie Solanas är nämligen icke önskvärda vare sig på bibliotek eller statlig TV.
Sammanfattningsvis parafraserar jag Mona Sahlin: ”Vad skönt att ni till höger har bevarat den riktiga svenska kulturen. Vi inom vänstern har ju bara åttonde mars och virkade mössor som ska föreställa kvinnliga underliv.”
Tack för ordet!
John Dübeck, textförfattare och gitarrist i Lilou & John, samt gymnasielärare i engelska och historia.
Om skribenten: Gästskribent
