Vissa går ett steg längre än de flesta av oss i sin jakt att hitta sitt sammanhang och fastnar i slutna sällskap som närmast kväser minsta uttryck för individualitet. För många handlar det också om att orientera in sig, ibland till de mest perifera vrår, för att hitta den absoluta sanningen.
Den speciella formen av gruppdynamik som ligger bakom mången öppna och stängda gemenskaper har alltid existerat i olika former genom tiden. Ibland kotterier; som ordnar och sekter eller också mer eller mindre oorganiserade kollektiva krafter, vilka erbjuder en möjlighet att låta sitt jag uppslukas i en större grupp. Inte sällan genom historien stöter vi på sällskap som, omgivna av mystik, esoterism och hemlighetsmakerier, konspirerar, planerar, utövar trolldom, religiös asketism eller bara målmedvetet strävar mot ett gemensamt mål, politiskt eller socialt.
Under medeltiden började riddarordnar växa fram inspirerade av munkarnas dito, vars huvudsakliga syfte var att främja och sprida den kristna tron. Den som var medlem i en orden var bunden av ett internt regelverk och var tvungen att svära en trohetsed till sällskapet. Man hade unika ordensstandard, samt sysslade med olika ritualer och ceremonier vilka var slutna för andra utanför sällskapet. Den som är bekant med böckerna och filmerna om Arn Magnusson, känner säkerligen inte minst till Tempelherreorden från denna tid, vilka bland annat deltog i korstågen mot Jerusalem.
Med tiden expanderade fenomenet med ordnar till att röra en bred skara med idéer och målsättningar som inte med nödvändighet var knutna till religion. De kunde i ett vidare spektrum främja ideal, levnadssätt eller rentav politiska uppfattningar, i reformistisk eller revolutionär form. Under 1600- och 1700-talet ser många moderna ordenssällskap, där religionen inte nödvändigtvis är det primära, ljuset – exempelvis välkända Frimurarorden och Rosenkorsarna.
Även om många ordnar finns kvar än idag är hör det näppeligen till de flestas vardag att umgås i samma typ av hemliga sällskap eller att med samma tydlighet avskilja sig från övriga samhället. Många ordnar omges idag också av negativa rykten och teorier om globala konspirationer, inte då minst den ökända Illuminateorden. Andra räknas som renodlade sekter så som Soltempelorden som 1994 dödade 74 av sina medlemmar i ett kollektivt självmord efter att ha spridit budskapet om jordens undergång.
I vår tid, med Internets och sociala mediers framväxt, trängs det fysiska mötet ut av det virtuella. Här har vi möjlighet att delta i det förborgade samtalet, så väl som att uppvisa vårt standar genom offentliga uttalanden och markörer, utan att ens röra oss ut hemmet. På den enorma spelplanen går att finna all form av lagligt och olagligt informationsutbyte, gruppdynamik, konspirerande och diskussion. Vi twittrar, hashtaggar och gillar, eller gömmer oss bakom pseudonymer på anonyma forum. Det är sammantaget en unik miljö att påverka och influera en oerhörd mängd människor, båda till åsikt och jargong, som dåtidens ordenssällskap bara kunde drömma om.
På sociala medier trängs olika ”mini-ordnar” med att på olika sätt försöka fånga in medlemmar som delar just gruppens unika synsätt och därmed dras mot samma målsättning. Det berör de mest triviala ämnen, komik, vardagsfunderingar och lagsympatier, till politiska ställningstaganden och religion. Vanligtvis gör denna nyvunna lättillgänglighet grupperingar allt mer flexibla och fritt sammansatta än mer traditionella alternativ som föreningar, organisationer och partier. Undantagen går dock att finna – virtuella sällskap där toppstyrning och åsiktskorridor råder genom hårdför moderering och slutenhet – och de utgör, inte alltid försumbara, järtecken i tiden.
Under 2016 såg gruppen #jagärhär ljuset via initiativtagaren och tillika journalisten Mina Dennert, och lyckades på kort tid mobilisera antalet av en mindre stad. I spåren av den outsinliga diskussionen som förts kring vad som idag är känt som näthatet – en hård, hätsk och stundtals elak stämning i samtalet runtom på nätet – initierades gruppen att slå tillbaka genom att ta över debattplanen medelst mer sansade ordalag.
Den som förväntar sig en bred och konstruktiv politisk debatt vägledd av öppenhet och aktiv diskussion får dock hastigt finna sig besviken över skapelsen. Gruppen är sluten, investituren består i att bevisa sig hysa vissa godkända åsikter, och enbart några utvalda tillåts besluta vad för aktiviteter som ska få ackompanjeras av sällskapets standar; hashtaggen #jagärhär. Gruppens deltagare tycks i gemen sakna intellektuell kapacitet att ifrågasätta administratörer och #jagärhär:s aktiviteter leder i regel till mestadels spammande p.g.a. oförmåga att bedöma vad som är ett proportionerligt antal skribenter i förhållande till motdebattörer i de enskilda kommentarsfälten. Men framförallt har man genom sina snäva ramar för medlemskap och ordbyte gått i fällan att hysa en sektliknande inställning till rätt och fel och konformism, så som vi kanske inte trodde kunde ske där tangentbord och servrar ersatt slott och konferensrum, edgångar och partipiskor.
Människan hittar, som alltid, nya vägar att kommunicera, gå samman, uttrycka sin identitet, lyssna, ledas, agitera och verka. I en virtuell tid är nätet en självklar plattform för det fria ordet. Men kanske måste vi inse att Internet inte är en garant för sin egen öppenhet, inte heller enbart en antidot mot slutenhet, utan tvärtom likväl också en potentiell plattform för motsatsen, censuren och sekterismen, som liksom alltid slagit ner individualitet och åsiktsfrihet. Slaget om verkligheten är lika verkligt nu som då, strävan efter sanning lika så. Däremot är möjligheten, och därmed ansvaret, inte hos gruppen, utan hos den enskilda individen, att välja frihet framför likriktning större än någonsin.
Gästskribent André Iskra Jönsson / Occidentfaust
Om skribenten: Gästskribent
