De fornnordiska sagorna är den rika källa ur vilken bland annat den moderna fantasygenren uppstått. Med jämna mellanrum har de inspirerat nya generationer av nordeuropéer, bland annat Tolkien, Morris och Hemingway. En av dessa sagor är Grette Asmundssons saga, ofta känd som Grettirs saga. Den har bland annat översatts till engelska av William Morris, under en era då anarkister intresserade sig för sina förfäder, och till svenska av Åke Ohlmarks.
Grettes saga
Sagan utspelar sig under historisk tid. Harald Hårfager har enat Norge, och många stormän har gått i landsflykt. Bland dessa finner vi Grettes farfarsfar Önund Träfot, en framstående krigare som förlorat sitt ben i strid. Familjen hamnar på Island, där de blir lokala stormän (det finns ett möjligt inslag av det nordiska temat med reinkarnation i ätten, genom likheterna mellan Önund och Grette, men det är inte otvetydigt).
Grette visar sig redan från unga år vara en ovanlig person. Han vill inte hjälpa fadern med arbete, ett drag som återkommer under hans liv. Flera gånger begår han som ung högst tveksamma dåd, hans relation till hästar är inte minst problematisk. Han är fåordig, men har samtidigt ordets makt. Redan som ung sprider han kärnfulla ordspråk omkring sig, och senare visar han sig vara poetiskt begåvad. Grette är en representant för den nordiska introverte. Men han är också något av en anti-hjälte (rolig kuriosa är att katten Garfield på isländska just därför heter Grettir). Psykologiskt intressant är han oavsett. Det visar sig också snart att han är synnerligen stark, och en formidabel kämpe som kan hantera både dåliga odds och övernaturliga motståndare. På flera sätt är Grette själva arketypen för den ensamme fredlöse som blivit så populär i samtida kultur.
Men en övernaturlig motståndare blir Grettes förbannelse. Han hjälper en bonde som hemsöks av en blodtörstig draug, en nordisk odöd. Kampen är svår, till sist står Grette som segrare. Men den odöde, Glam, förbannar honom. Han kommer att följas av olycka, och bli fredlös. Han kommer också att bli mörkrädd, och ha svårt att vara ensam.
Efter detta följer en serie händelser, där Grette bekämpar både mänskliga och övernaturliga motståndare. Det går dock som Glam förutspått, Grette blir fredlös. Hans fiender gör flera försök att döda honom, genom både svek och våld, men han överlever under närmare två decennier. Här för handlingen många gånger tankarna till western-genren, även om strider avgörs med svärd snarare än revolver. Det finns också ett övernaturligt inslag, där Grette bland annat bekämpar mordiska troll. Men han har också övernaturliga vänner, de landvättar som delar Island med människorna. En av dem är Hallmund, en annan jätten Thorir, Grette umgås också med deras döttrar. Till sist är det genom trolldom Grettes fiender lyckas komma åt honom.
Vi anar i sagan en äldre antropologi och syn på politiken. Så erkänns att Grette är storhjärtad, en storman, trots de dåd han ibland utför. Här kan man jämföra med Jack Donovans distinktion mellan att vara ”a good man” och att vara ”good at being a man”. Grette är ofta en god man, men han är alltid bra på att vara en man. Här med en övernaturlig aspekt man kan sakna hos Donovan, jämför Evolas spiritual virility vilken dock är mindre tydlig här än i en del andra sagor. Sagan är intressant även genom de många ordspråk den innehåller, den är också ett stycke levande historia genom de många platser på Island som fått sitt namn efter Grettes olika dåd. Politiskt ger den en inblick i det Brunner och Burckhardt kallade det Gamla Europa, ett i våra ögon närmast statslöst samhälle med på samma gång organiska och hierarkiska relationer mellan män, ett samhälle där fejden var ett naturligt inslag.
Sammantaget är det i varje fall en spännande saga, väl värd en närmare bekantskap. Den ger en inblick i ett fornnordiskt människoideal, vilket fortfarande kan inspirera och väcka till liv slumrande potential hos den rätte läsaren. Det är också en fascinerande och episk berättelse i sin egen rätt, den författare in spe som filar på en anti-hjälte kan fortfarande finna inspiration i Grette.
Om skribenten: Joakim Andersen
