Under 1800- och det tidiga 1900-talet grundades ett flertal utopiska samhällen. De idag mest kända är de socialistiska, falangstärer inspirerade av Fouriers fantastiska visioner och mer jordnära kommuniteter inspirerade av Robert Owen. Men där fanns också religiösa samhällen som de såkallade shakers och mormonerna, och mer allmänt utopiskt färgade som Monte Verita och tyska Eden. Med några undantag blev de utopiska samhällena kortlivade, och spridningseffekten blev mer begränsad än grundarna hoppats.
Neugermania/Nueva Germania
Mindre känt är att en grupp tyska familjer 1887 färdades till den paraguyanska djungeln för att grunda ett germanskt samhälle. De var inspirerade av Wagners tankar kring ”a sensibly conducted transmigration to those quarters of our globe whose rich fertility is sufficient to sustain the present population of every country in the world, as has been asserted of the South American peninsula in itself”, liksom av samtidens etniskt baserade nationalism. Deras ledare bestod av den tyske antisemiten och vegetarianen Bernhard Förster och hans hustru Elisabeth Förster-Nietzsche (som också var Nietzsches syster och bekant med Friedrich Hielscher). Försters mål var bland annat att skapa ett tyskt samhälle i Sydamerika där man slapp hotet från Ryssland och judenheten, ett samhälle som kunde bli grunden till tyskarnas överlevnad även om det europeiska fäderneslandet skulle gå under.
Målet var att skapa ett germanskt samhälle i den paraguyanska djungeln, men nybyggarna drabbades snart av motgångar. De tyska jordbruksteknikerna lämpade sig inte för regionen, tropiska sjukdomar härjade, och Förster fick stora skulder. Han avslutade därför sitt liv för egen hand 1889, och Förster-Nietzsche lämnade Neugermania för gott fyra år senare. De strandsatta tyskarna kom gradvis att anpassa sig till en tillvaro som jordbrukare i den paraguyanska djungeln, materiellt sett mycket fattiga.
Neugermania idag
Ättlingarna till de tyska kolonisterna finns fortfarande kvar i djungeln, och utgör en minoritet som omfattar hundratals tyskar i exil. Staden Nueva Germania är döpt efter dem, även om de idag inte utgör majoriteten i den. Intressant är att många gator i staden är döpta efter de inblandade i projektet, som Förster-Nietzsche. Många av de etniska tyskarna har fortsatt gifta sig endogamt, även om de i hög grad övertagit det indianska guaranispråket. Under sin flykt sägs också Mengele ha vistats i staden. Tyskarna är idag mycket fattiga.
Under senare år har den paraguyanska tyskkolonin kommit att bli ett kultfenomen, särskilt på internet. För många är det ett misslyckande och ett skämt, och de lokala tyskarna hånas bland annat för att vara fattiga och drabbade av genetiska sjukdomar. Fattigdom och genetiska sjukdomar är som bekant alltid mycket underhållande när det drabbar andra europeiskättade, och misslyckanden är alltid frestande att håna när man själv aldrig försökt åstadkomma något och därför heller aldrig misslyckats.
Ett mer genuint intresse kan dock också identifieras. Den amerikanske kompositören och undergrundsgestalten David Woodard har fascinerats av hur hans favoritkompositör Wagner inspirerade till ett utopiskt projekt i den sydamerikanska djungeln, och även av nybyggarnas öden. Woodard är mest känd för att ha vidareutvecklat den ”dreamachine” som skapades av Brion Gysin (i sin tur mest känd som den ende person William S. Burroughs respekterade). Han har också vunnit en viss herostratisk berömmelse i USA för att ha framfört ett pre-requiem inför Timothy McVeighs avrättning.
Kring Woodard har sedan andra avantgardegestalter förenats genom sitt intresse för de paraguyanska tyskarna. Mest känd är kanske filmskaparen och hedniske thelemisten Kenneth Anger, mannen bakom ockulta kultklassiker som Lucifer Rising. Även författaren Christian Kracht och musikern Christian von Borries har tagit del i det hela. Här finns ett tydligt humanitärt patos, som bland annat yttrat sig genom medicinsk hjälp och ett försök att bidra till tyskarnas ekonomiska utveckling genom Woodards planer på turism och tillverkning av hans Dreamachine. Redan har Woodard organiserat resor till Nueva Germania.
Samtidigt illustrerar det hela den ironiska generationens gränser, och möjligheten att överskrida dessa genom att utnyttja dem. Är Krachts engagemang för ättlingarna till Försters följeslagare ett dandyistiskt och ironiskt skämt, eller döljer den ironiska posen här i själva verket ett medel att kunna intressera sig för det genuint förbjudna? Detta blir särskilt intressant då Kracht i sina verk illustrerar tomheten i det senliberala samhället på ett sätt som för tankarna till en Houellebecq och en Easton Ellis. Nästa logiska steg efter detta negativa arbete blir då ett positivt alternativ, och där kanske Wagner och tyskättlingarna i djungeln kan fylla en funktion. Både Woodard, Anger och Kracht kan beskrivas som genuina avantgardegestalter, och deras intresse för Neugermania blir då en möjlig vägvisare för vad samhället i övrigt kommer intressera sig för om ett antal år. Och även om det inte sägs rent ut är det ett identitärt intresse.
Oavsett vad man kan tycka om tanken att bygga ett tyskt samhälle i Sydamerika är det alltså ett fascinerande stycke historia, och det är något överraskande att se bilder på de paraguyanska tyskarna som bortsett från bakgrunden lika gärna kunde varit tagna i Sverige, blåögda och blonda svedjejordbrukare mitt i den sydamerikanska djungeln, människor som för tankarna till de blåögda beduiner Edward Abbey drömde skulle driva sina hjordar över ruinerna efter den nordamerikanska megamaskinen. Samtidigt säger det något om hur svårt det är att bygga den typ av utopiska samhällen en Fourier och en Förster drömde om. De framgångsrika exemplen, som de likaledes tyskättade mennoniterna i Paraguay, bygger med mycket få undantag på en gemensam religiös grund.
Vidare läsning
Juniper Hills – Nueva Germania (artikel med flera bilder från Woodards resor)
Artikel i San Fransisco Chronicle
Der Durstige Krieg – Kracht intervjuar en tysk veteran från Chacokriget mot Bolivia
David Woodard.com
Relaterat
Kommunitet och falangstär – utopisk socialism i USA
Om skribenten: Joakim Andersen
