I kölvattnet av den pågående folkvandringen pågår diskussionen om den såkallade integrationen. Någon gemensam definition av begreppet finns inte, det är exempelvis oklart om det handlar om ekonomisk eller politisk integration, eller rentav assimilering. Bland förslagen finns i varje fall olika former av undantag från den svenska modellen, som lägre löner och minskad tillgång till olika bidrag. Andra förslag rör skapandet av en artificiell arbetsmarknad, med olika former av subventioner för arbetsgivare.
Relationen mellan den svenska modellen, folkhemmet, å ena sidan och ett ständigt mer etniskt heterogent samhälle å den andra tas däremot sällan upp i debatten. Detta trots att det finns forskning på området och trots att den kan vara ett försvar mot den rena utopismen. Politik är mycket riktigt att vilja, men politik är också det möjligas konst. Den som vill en massa saker utan att veta hur samhällen och människor fungerar riskerar att göra ordentlig skada. En gläfsande pöbel kan tvinga oliktänkande till tystnad, men det är svårare att upphäva historiska och sociala ”lagar”.
David Rueda och solidariteten
En intressant analys av frågan om välfärd och mångfald gör professor David Rueda. Rueda har studerat om det finns ett samband mellan stödet för omfördelning i ett land och andelen invandrare i det. Hans slutsats är att ett sådant samband finns, ju mer homogent ett europeiskt land är desto större är också stödet för en välfärdsstat som omfördelar medel från rikare till fattiga. Befolkningen i det homogena Portugal, med få invandrare, är exempelvis mer positiv till omfördelning än befolkningen i de mer heterogena Nederländerna.
Beror detta då på att den fattiga delen av ursprungsbefolkningen är så negativ till att dela med sig till fattiga invandrare att de vänder hela idén om omfördelning ryggen? Rueda finner att så inte tycks vara fallet, deras stöd för välfärdsstaten är fortsatt hög. Det är de rikare som blir mer negativa till välfärdsstaten när andelen invandrare ökar. Detta kan förefalla besynnerligt med tanke på att det ofta är de rika som stödjer invandring och mångfald. Uppenbarligen finns det en skillnad här mellan vad människor säger att de tycker, och vad de egentligen tycker. Ibland kanske rentav mellan vad man tror att man tycker och vad man verkligen tycker.
Ruedas slutsats är att de rikare i europeiska länder gett välfärdsstaten sitt stöd inte eftersom de varit rädda för att själva bli fattiga, utan på grund av ”lyxvaran altruism”. Det känns bra att hjälpa andra, i varje fall inom rimliga gränser. Men denna altruism hänger samman med att människorna de rikare hjälper genom sin skatt påminner om dem själva. När antalet invandrare ökar, så minskar de rikares solidaritet och vilja att finansiera omfördelning. Detta i synnerhet om invandrarna är fattiga.
Slutsatserna av detta borde vara långtgående, åtminstone för var och en som inte tror på påståendet ”att vilja är att kunna trolla”. Välfärdsstaten riskeras som följd av massinvandringen, vilket i synnerhet drabbar de inhemska fattiga. Men samtidigt innebär den politiska korrektheten i Sverige att snart sagt vilka folkhemsfientliga förslag som helst kan framföras i det offentliga rummet med förklaringen att ”det är för integrationens skull”. Vi vet också att en etniskt splittrad arbetarklass har svårare att samarbeta politiskt. Sammantaget borde detta varna den svenska vänstern för följderna av den förda migrationspolitiken. Värt att fråga sig är också vad som händer när de rikare tröttnar på att säga en sak och göra en annan. Vi börjar närma oss den punkten.
Vi finner mer Rueda här:
Frankfurter Allgemeine – Einwanderung macht unsolidarisch
David Rueda: Redistribution Preferences, Altruism and Group Heterogeneity in Industrialized Democracies
Om skribenten: Joakim Andersen
