Ernst Niekisch (1889-1967) beskrivs idag ofta som nationalbolsjevik, något han sällan kallade sig. Däremot är han en av 1900-talets genuint originella tänkare, bitvis genial och bitvis farligt verklighetsfrämmande. Hans världsbild förändrades flera gånger, först från en tidig marxism och rådssocialism till en alltmer nationalrevolutionär ståndpunkt. Denna tangerade under en period flera Völkischpositioner, men därefter rörde sig Niekisch i riktning mot Jüngers tankar i Der Arbeiter och visioner av ett Endimperium av arbetarstater. Han vände sedan tillbaka till marxismen.
Niekisch angrep häftigt Weimarrepubliken, men han var också en av Hitlers uttalade motståndare. Det senare renderade honom en nedbrytande vistelse i koncentrationsläger. Efter kriget var han ånyo marxist och verkade i Östtyskland, tills han desillusionerad flyttade till Väst. Inte heller där var han särskilt positiv till etablissemanget, bland annat beskrev han landet som en plutokrati och dess utrikespolitik som en fortsättning på den hitlerska. Mot slutet av sitt liv tävlade han en tid med Marcuse om att inspirera den gryende studentrörelsen i Berlin, han delade deras intresse för bland annat Ernst Bloch och Mao. Hans syn på tabun skilde sig däremot från Marcuses:
Marcuse driver sitt korståg mot tabuna för långt för min smak. Vissa sociala och politiska tabun är nödvändiga, för att ordningsformer ska kunna upprätthållas. Förstörelsen av tabun är alltid början på undergrävandet av alla former.
– Niekisch
Niekisch omgav sig med flera av 1900-talets mest intressanta gestalter. Där fanns konstnären A Paul Weber, liksom Friedrich Hielscher och bröderna Jünger. Där fanns också blivande nationalsocialister som Baeumler, liksom flera av de drivande i det kommunistiska motståndet mot Hitler (vilka alltså i många fall egentligen var gamla nationalbolsjeviker). Niekisch hann också med att träffa både Radek och Mussolini.
Niekisch och klassanalysen
Marxismen skapar illusioner och frammanar entusiasm istället för varningar. Anti-marxismen är istället hycklande.
– Niekisch
Niekisch började sin politiska bana som socialdemokrat och rådssocialist, men kombinerade gradvis socialismen med ett närmast metafysiskt motstånd mot Versailles och Tysklands slaveri. Som socialist menade han att den tyska arbetarklassen aldrig skulle kunna befrias så länge nationen var förslavad, den uppmärksamme läsaren kan finna fler likheter mellan Niekisch resonemang och 1970-talets neo-marxister med centrala begrepp som compradoreliter, infant industries och lumpenborgerskap. För tredje världens kamp för nationell suveränitet har Niekisch snarare än Marx kallats den andlige fadern. Intressant är också hans definition av arbetarklassen, mer lasalleansk än marxsk, och just därför också mer relevant för oss idag. För Niekisch är de allra flesta av oss arbetare, vilket gör att folk och arbetarklass i hög grad överlappar.
Men Niekisch arbetade med flera klassanalyser. En av de mer intressanta är den där han tar upp betydelsen av de inte helt liberala eller proletariserade skikten i Tyskland (besläktad med Strassers tankar kring tyskarnas nostalgiska anti-kapitalism). Det handlade om ”bonden, den intellektuelle, soldaten, den ännu inte proletariserade arbetaren”, dessa skikt var ännu inte helt borgerliga. Så länge systemet fungerade kunde deras lugn köpas, men när ekonomin rasade blev de en revolutionär kraft. Under sin mest Völkisch-orienterade, tysknationella, period närmade sig Niekisch en kritisk syn på storstaden, inklusive både borgare och arbetare. Istället lyfte han fram landsbygden och dess invånare:
The city dweller is bourgeois in the measure where he loves liberty, spirit, refinement, and rejoices in social success, he is liberal. Liberalism is the product of cities; “city air makes a man free.” But its climate is not conducive neither to honesty, nor to honor, nor to fidelity. City airs gnaws the interior. In the grand urban centers, finally there does not remain any of the gentle memories of such peasant naivety. The starry-eyed man is only a commercial object provoking hilarity in satirical journals and cabarets.
Niekisch kom gradvis att koppla det geopolitiska, det meta- och idéhistoriska och klasskampen till varandra. Versailles var i grunden inget nytt, genom Europas historia löpte hatet mot det germanska. Det företräddes av den romanska världen, med representanter som bland annat Karl den Store, påvemakten, Upplysningen och liberalismen. Tidvis inkluderade Niekisch även den internationalistiska vänstern i denna romanska idévärld. Nationalsocialismen såg han som en ursprungligen germansk rörelse som genom Hitler kommit att ansluta sig till det romanska. Likartad är hans syn på, i grunden germanska, anglo-saxare och sydtyskar. De har germanens styrkor men går den latinska världens ärenden.
Preussen
The rise of Prussia inflamed all the hearts in which there lived Germanicism. Their view turned, filled with hope and impatience, towards the Prussia that created a German Reich. The man whose epoch of need arrived. What the century of the Reformation did not succeed in, Bismarck did.
– Niekisch
Det sant germanska företräddes för Niekisch av Preussen (och av protestantismen). Preussen hade uppstått genom en syntes av germanskt och slaviskt. Niekisch talade här om betydelsen av både blod och jord, om germansk subjektivitet och slavisk kollektivism. Det finns stora likheter mellan Niekisch beskrivning av det preussiska och de samtida nordicisternas beskrivning av det nordiska i kontrast till det sydländskt mediterrana (jämför Clauss Leistungs- och Darstellungsmensch). Preussaren ägnar sig inte åt yviga gester, och är inte intresserad av materiell rikedom eller av ”lugn och ro” att konsumera. Med gillande citerade Niekisch Walter Flex: ”Wer je auf Preußens Fahne schwört, hat nichts mehr, was ihm selbst gehört”, ”den som svär trohet till Preussens fana har inte längre något som tillhör honom själv”. Det är en spartansk heroism, besläktad med den under samtiden utbredda heroiska realismen, vilket i synnerhet blir tydligt givet Niekisch pessimistiska läggning. På många sätt påminner Niekisch beskrivning av det preussiska och Potsdam också om Plenges och Spenglers tal om ”preussisk socialism”, även om det hos Niekisch snarast handlar om en preussisk bolsjevism. Preussaren är i grunden en krigare, och krigaren är inte materialist eller borgare. Niekisch skriver att ”när vi dagligen riskerar vårt liv, är det lätt att lägga allt annat åt sidan… när vi inte längre klamrar oss fast vid livet, håller vi inte heller av andra föremål”.
Detta innebär att staten är central för Niekisch. I likhet med Höfler beskriver han tjänst och uppoffringar för staten som något närmast religiöst hos germanerna, en form av gudstjänst. Att staten skulle upplösas var inte aktuellt, arbetarna skulle istället närma sig staten och bli dess företrädare. Här märker vi återigen kopplingen mellan klasskamp, ethos och geopolitik hos Niekisch. Borgerskapet var förrädare, de hade anammat Västs ethos och övergett det germanska och preussiska. De var den inre fienden, liberaler, pacifister, kapitalister, fega, amerikaniserade. Borgaren var en av Niekisch fiender, representanten för det icke-germanska. Även delar av arbetarklassen hade förborgerligats. För att utplåna den borgerliga mentaliteten ville han en kombination av social revolution och nationell frihetskamp. Han citerade med gillande Jünger, ”tysken är ingen god borgare, och det är där han är som minst borgerlig han är som starkast”.
Niekisch och det politiska
All political rulers of real grandeur are profoundly misanthropic.
– Niekisch
Staten står i centrum för Niekisch tänkande. Samtidigt är han tydlig med kopplingen mellan staten och folket, det är genom staten ett folk väljer att överleva eller gå under. Definitionen av folket inkluderar både de döda förfäderna och de ännu ofödda. Detta betyder att Niekisch är föga imponerad av vad den just nu existerande ”majoriteten” vill eller inte vill. Massan, i vår tid alltså majoriteten, saknar normalt både historiskt medvetande och vilja. Nationens vilja till liv förkroppsligas istället i den nationalistiska ”minoriteten”, som inte är någon minoritet om man inkluderar förfäder och ännu ofödda.
Ingen majoritet, oavsett om den varar under fyra eller tjugo år, har rätten att begå nationellt självmord.
– Niekisch
Niekisch menar att detta sällan kommer vara någon numerärt stor grupp, de flesta människor vill ha ”lugn och ro”. Den nationalistiska minoriteten är en mindre grupp av modiga män som påminner massan om sakernas verkliga tillstånd. Inte sällan ses de som tröttsamma eller galna. Men de axlar ett tungt ansvar, och måste kombinera mod och intelligens.
Eftersom massorna saknar historiskt medvetande föredrog Niekisch diktatur. Detta märks också i hans politiska praktik, där han oftare hade att göra med frikårer och förbund än med partier, alltså frivilliga sammanslutningar av högkvalitativa människor hellre än partimänniskor. Där fanns ungsocialisterna, där fanns frikårer (i synnerhet Oberland, som tidigare vägrat vända sina vapen mot arbetare) och de i ungdomsrörelsen centrala Bünde. Niekisch menade att den nationalistiska minoriteten var som ådror av guld i en klippa, den kunde återfinnas som medlemmar i rörelser både till höger och vänster.
Politik och metapolitik
The political supremacy of the conquerors equally plays in favor of their cultural seduction. In the face of this political hegemony, the tendency to capitulate spreads each day, bit by bit, in Germany.
– Niekisch
Den nationalistiska minoriteten var under perioder tvungen att bida sin tid, och skulle då odla och sprida en mentalitet av motstånd, det för Niekisch så centrala Widerstand. Niekisch ägnade mycket tid åt att analysera det som idag kallas metapolitik, i synnerhet relationen mellan politik och idéer. Han menade att det bakom idéer finns intressen, och att det handlar om att demaskera dessa. Bakom det liberala begreppet ”frihet” fanns exempelvis borgarens intresse av att upplösa alla ståndsband, allt ansvar för de svaga. Bakom ”Pan-Europa” fanns den franska viljan till makt. Bakom pacifismen fanns ofta den borgerliga viljan till skyddad egendom.
I synnerhet tyskarna var sårbara för sådana idéer, anammade gärna idéer bakom vilka deras svurna fienders intressen dolde sig. Niekisch är ofta skarpsinnig, och tidlös, när han beskriver kopplingen mellan exempelvis amerikanisering och amerikanska intressen:
The French spirit, the French style, and the French language propagated in Germany, as a pernicious epidemic. And today, regarding Americanism, do not the German people find themselves in a similar state, where they are incapable of resisting? While the whip of American creditors demands a harassing levy, they submit, willingly, to the platitudes, the vacuity, and the banality of American “spirituality.”
Mot detta ställde han en medvetenhet och vilja till liv och makt, ett medvetet motstånd mot västliga idéer och västlig mentalitet.
Europa och Öst
Starting from the Rhine, in the direction of the East, peoples were less and less impregnated with liberalism and the urban spirit and remained under the feudal regime. For historical and psychological reasons, the East remained the space of feudalism, of the rural mentality. The further we advance east, the more these characteristics are affirmed. Germany the empire of the center, has two mentalities. In the West, we are fascinated by Western and urban civilization, but beyond the Elbe begins “barbarism,” begins “East Elbia.”
– Niekisch
Här stöter vi på ett av de mer problematiska inslagen hos Niekisch. Han vände sig mot Väst och Europa, och menade att Tyskland skulle orientera sig åt öster. Sovjet såg han här som en naturlig allierad, med sin spartanska framtoning som en arvtagare till Potsdam. Värt att notera är att han inte såg Sovjet som en marxistisk stat, Niekisch tolkning var istället att det ryska folket använt sig av marxismens former för att göra sig av med en västlig elit och att det därefter snarare handlade om ett uttryck för slavisk och preussisk mentalitet. Den marxistiska fernissan var mindre viktig i sammanhanget än Lenins tatarblod och folkets instinktiva uppror mot Väst. Niekisch skrev att ”leninismen är det som återstår av marxismen när en stor statsman använt den för den nationella politikens syften”.
Niekisch beskrev här en konflikt mellan Europa och Öst. Den logiska följden var en allians mellan Tyskland och Sovjet, och fantasier om en ny tysk ordning byggd på Europas ruiner. Följden var också en romantisering av det ”barbariska” Öst, av våld och den ”totala staten”. Men när Niekisch stiftade bekantskap med sådana fenomen i Tredje riket retirerade han istället till marxismen, de var mer tilltalande i retoriken än som social verklighet. En annan problematisk följd av hans geopolitiska definitioner är också en oförmåga att skapa allianser med Västeuropa, och att ens se att även här finns en konflikt mellan olika historiska traditioner. I den nya högern talar man om ”Väst” och Europa, vilket får ses som ett framsteg jämfört med Niekisch anti-europeiska inställning.
Vi finner alltså hos Niekisch ett stort antal värdefulla insikter. Där finns bland annat en kritik av hitlerismen som på samma gång är nationalistisk och socialistisk, där finns även en analys av teknologin som för tankarna till Friedrich Jünger och miljörörelsen.
Samtidigt finns det brister hos Niekisch. Hans principiellt anti-europeiska inställning är problematisk, hans hyllningar av den totala staten likaså. Detta förklarar också hans inställning till den brutala bolsjevismen. Om man utgår från den traditionella antropologin, med dess kroppsliga, själsliga och andliga rasbegrepp finner vi också att Niekisch i hög grad saknar det tredje. Den fysiskt-antropologiska typ han vänder sig till är huvudsakligen den nordiska, den själsliga är den preussiska. Men hos Evola finns också en tredje nivå, det han kallar den hyperboreanska andliga typen. Frånsett sin positiva syn på Luther och protestantismen är detta inget Niekisch berör särskilt mycket, därför hamnar han också i ett förgudligande av staten och en tämligen dyster världsbild.
Men sammantaget är Niekisch en av 1900-talets mer givande tänkare. Hans beskrivning av konflikten mellan germanskt och latinskt kan inspirera till liknande analyser av europeiskt och amerikanskt, där populärkulturen normalt är det sistnämnda och för en preussare direkt frånstötande, vulgär yta, narcissism och materialism. Niekisch tar också upp kopplingen mellan kultur och idéer å ena sidan och geopolitiska och sociala intressen å den andra. Bakom populärkultur och politisk korrekthet finns storkapital och globalister. Om man använder Niekisch termer kan vi alltså även idag identifiera fienderna, på social, kulturell och geopolitisk nivå.
Mer Niekisch
Niekisch Translation Project
Hans Buchheim – Ernst Niekischs Ideologie des Widerstands
Vor und nach »1968«: Die nationalen Unterströmungen in der westdeutschen Neuen Linken
Hitler – Ein Deutsches Verhängnis
Om skribenten: Joakim Andersen
