Njals saga tillhör de europeiska klassikerna. Byggd på verkliga händelser under det isländska 1000-talet skildrar den vänskapen mellan Gunnar från Lidarende och den skägglöse men vise Njal, Islands kristnande, och en ödesdiger kedja av blodsfejder. Samtidigt som det är spännande litteratur ger det också en god inblick i den nordeuropeiska världsåskådningen och livssynen.

Handling

Gunnar Hamundsson bodde på Lidarende i Flodsliden. Han var en storväxt och stark man, utomordentligt skicklig med vapen. Han kunde hugga och kasta med bägge händerna, om han ville, och han svingade sitt svärd så snabbt att man tyckte sig se tre svärd i luften samtidigt… Han simmade som en säl, och det fanns inte den idrottstävling där det lönade sig att ställa upp mot honom, ty det sades att ingen var hans jämlike. Han såg bra ut med ljus hy och rak näsa med något uppåtböjd nästipp, skarpa blå ögon, röda kinder och tjockt blont hår som föll vackert. I sitt uppträdande var han ytterligt hövisk, stabil på alla vis, givmild och stillfärdig, vänfast och omsorgsfull i valet av vänner, dessutom välbärgad.
– Gunnar presenteras i sagan, samtidigt som en inblick ges i det isländska människoidealet

Njals saga följer vänskapen mellan den tappre och ädle Gunnar från Lidarende och den vise och juridiskt kunnige men skägglöse Njal. Gunnar gifter sig med Hallgerd, en kvinna med mycket starkt temperament som redan fått två av sina män dödade. När Hallgerd och Njals hustru Bergtora blir bittra fiender vidtar en blodig händelsekedja där de hetsar män i hushållen att döda varandra. Deras makar försöker motverka det, men under lång tid lyckas de inte.

Även när förlikning uppnåtts leder Hallgerds personlighet till problem för Gunnar, och drar in honom i blodiga fejder. Han har här länge hjälp av sin bror Kolskägg och Njals råd, men stupar slutligen när hans fiender omringat hans hem. I samband med Gunnars sista strid hämnas Hallgerd på honom för en örfil han långt tidigare gett henne, genom att vägra honom hår till en bågsträng.

Efter Gunnars död utkräver Njals son Skarpheden hämnd, och snart är det Njalsönerna som står i centrum för en kedja av blodshämnd. Till sist omringas även Njals hem av fiender. De inser att mot Skarpheden förmår de föga, och väljer nesligt att bränna ner huset. Njal, Bergtora och hans söner möter så ärofullt sitt öde. Men Kåre lyckas med hjälp av Skarpheden fly, och börjar så utkräva sin hämnd på Flose och de andra mordbrännarna. I denna hämnd använder han både vapen och juridik, bland annat utbryter ett blodigt slag på Alltinget där Flose med nöd och näppe undkommer levande.

Under de blodiga striderna har Island kristnats, och fejden avslutas symboliskt nog med en försoning mellan Flose och Kåre där båda demonstrerar sitt ädelmod.

Berättarstilen är kärnfull, och undviker långa psykologiserande monologer. Samtidigt innehåller den flera inslag av humor, inte minst i form av de korta yttranden som kommenterar slutet på ett liv eller fälls i strid. När Flose hånat Njal genom att ifrågasätta hans manlighet svarar Skarpheden med att slänga till honom ett par blåa byxor, lämpliga för både män och kvinnor. När Flose undrar vad han ska ha byxorna till svarar Skarpheden att ”om det är sant som folk säger, så är du Svinafjälltrollets brud och blir påsatt av honom var nionde natt.” Orden kostar på sikt Skarpheden och hans föräldrar livet, men illustrerar samtidigt vikten av rappa svar och Skarphedens karga lynne.

Återkommande är också de diktade strofer som ingår i sagan, där bland annat kenningar förekommer (poetiska omskrivningar, exempelvis havhäst för skepp och eggjärnens storm för striden).

Vi har hört hur krigstrött
Gunnar, havhästens herre,
värjde sig in i döden
ensam med sina vapen.
Stadig i eggjärnens storm
sårade kämpen sexton,
dräpte två av de andra,
innan hans tid var ute.
– Gunnars eftermäle

Antropologi

Den nordeuropeiska livs- och människosynen framträder tydligt genom sagan. Inte minst gäller det kvinnans ställning, kvinnorna i Njals saga är handlingskraftiga och spelar en huvudroll (om än tidvis en negativ sådan, ”kalla är kvinnors råd” som det vid ett tillfälle görs gällande). De har också en betydande frihet, bland annat med möjlighet till skilsmässa och egen ekonomi. Hallgerd vinner trots sitt hårda kynne en motvillig respekt, detsamma gäller Bergtora. Ofta är det kvinnorna som motiverar sina män att utkräva hämnd eller på annat vis stå upp för sin ära, genom att håna sina män och söner som ynkryggar.

Som kuriosa kan nämnas att sagans huvudpersoner uttrycker samma tro som Ludovici på utseendets betydelse, och kopplingen mellan kropp och själ. Vissa individer anses opålitliga redan genom sitt yttre, något som också bekräftas genom deras handlingar. Andra huvudpersoners ädla sinne indikeras av deras yttre, exempelvis när de är högresta och har fagert blont hår.

Livssynen är aristokratisk, huvudpersonerna strävar ständigt efter att försvara sin ära och förverkliga sin fulla potential. Man kan här möjligen tala om en heroisk individualism. Den moderna relativismen, där inga val är sämre än andra, lyser med sin frånvaro, och omgivningen kommenterar flitigt olika personers ädla sinnelag och mod (eller brist därpå). Detta kopplas också till en övernaturlig tro på att den överlägsna människan äger en viss lycka, medan illgärningsmannen äger en olycka som kan smitta av sig redan vid umgänge. Detta kan jämföras med grekiskans arete, Machiavellis virtu och indo-ariska hvareno, ”lyckan står den djärve bi”. Eftersom män gärna samlades kring ledare som ägde lycka finns också en koppling till karisma. Även när Flose och Kåre i slutet av sagan befinner sig i en blodig fejd som för dem över halva jorden och får dem inblandade i krig mellan brittiska jarlar och kungar, så uttrycker de respekt för varandras karaktär.

Land ska med lag byggas

Sagan ger också en inblick i den isländska sociologin, i synen på samhället. Island var vid denna tid en fristat, utan kung. Den högsta auktoriteten var Alltinget, och den politiska ordningen har beskrivits som en kritarki (ett samhälle styrt av domare). Juridiken spelar en central och komplicerad roll i sagan, bland annat betalar man mansbot efter de många dråpen. Den lagkunnige Njal är här en viktig resurs för sina vänner.

Lika central är reciprociteten, de nätverk av ömsesidiga relationer som bygger upp ett samhälle. Vänskapen spelar en viktig roll, valet av vänner kan betyda skillnaden mellan framgång och undergång för huvudpersonerna. Särskilt vännerna Gunnar och Njal kompletterar varandra på ett positivt sätt, även om fiendskapen mellan Hallgerd och Bergtora komplicerar det hela. Blodsband är också av självklar betydelse, på ett sätt som påminner om den ”klanism” många invandrargrupper idag skylls för och den samtida svensken saknar. När en släkting skymfas eller dödas är det hans anförvanters plikt att utkräva hämnd eller mansbot. Här ingår även de många fostersöner och -bröder som deltar i händelserna.

Ett särfall av reciprocitetens betydelse är relationen mellan en jarl och hans hird, flera av huvudpersonerna tjänar under perioder som hirdmän hos utländska furstar.

Trolldom och övernaturliga inslag

Den nedtecknade versionen av Njals saga har en kristen författare, även om den bygger på äldre stoft. Trots detta spelar övernaturliga element en viktig roll i handlingen. Njal kan förutspå händelser, vilket gör händelsekedjan extra ödesmättad. Även andra huvudpersoner kan ana framtiden, ofta genom sanndrömmar där olika aktörer genom sin fylgja antar skepnad av olika djur. Efter att Höskuld lurats av Gunnar och hans två män drömmer han exempelvis att han ”såg en stor björn gå ut från husen, och jag visste att det inte fanns make till ett sådant djur. Två björnungar följde efter besten och ville den väl… den björnen var en fylgja och den tillhörde ingen mindre än Gunnar på Lidarende.”

Övernaturliga inslag förekommer även genom de förtrollade vapen som används (såsom Gunnars sjungande spjut), och de legendariska väsen som dyker upp (bland annat en finnhydra). Även spöken förekommer, liksom trollkunniga män som Svan från Svanshol och Trollsångs-Heden. En historisk kontinuitet finns också genom att några huvudpersoner härstammar från Ragnar Lodbrok och Sigurd Fafnersbane. Andra intressanta element är den starka ödestron, liksom de valkyrjor som i samband med slaget vid Clontarf väver de dödligas öden.

Sammantaget ger Njals saga en spännande inblick i våra förfäders livssyn. Mindre sympatiska inslag som hästkamp dyker upp, men även ett otal nordiska namn som kan inspirera den som står i begrepp att döpa sina barn. För den nordiske identitären rekommenderas den varmt.

Relaterat

”Gud är mitt vittne”

Beowulf

Indo-europeiska element i Völsungasagan

Somalia – mellan tradition och modernitet

Kvinnan i Nordens forntid

Ellis Davidson och valkyrjorna

Vad är ära?

Indo-européerna och deras gudar

Lecouteux och europeisk häxtro

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.